Min blick vilade på pojken framför mig. Hans svarta ögon såg på mig med hopp. Men varför? Varför ser detta barn på mig med sådant hopp. Jag dödade en man framför ögonen på honom. Han borde inte se på mig som om jag vore månen. Den här pojken borde aldrig ha blivit utsatt för vampyrerna för första början. Ingen av de borde ha blivit utsatta, jag svepte blicken över de fria fångarna där de satt eller stod i den angränsande dungen bakom bagarhuset. Mina ögon föll åter på pojken. Jag visste inte ens hans namn men trots det påminde han mig om någon. Inget utseende mässigt. Om jag hade sätt de ögonen någon annan stans hade jag kommit ihåg dem. Det var något med hur han stod upp för vampyren. Det modet han utstrålade. Jag sjönk ner och satte mig i jämnhöjd med honom. Jag är inte bra med barn, har aldrig varit det. Inte ens med min bror fungerade jag förrän det var dags att slåss. Till och med då misslyckades jag. Det högg till i mitt hjärta men jag visade det inte för pojken, om han nu skulle lägga sitt hopp hos mig var jag tvungen att leva upp till det.
"Jag har aldrig sätt någon stå upp för en vampyr sådär." Jag räckte fram handen och belönades med et försiktigt leende. Hans hand slöt sig liten runt mina fingrar. "Jag är Ace." Här ute spelar det ingen roll om man är flockvarg eller omega. Vampyrerna bryr sig inte vem de tar.
"Du var otrolig." Hans ögon glittrade beundrande. Ett lågmält skratt kom förvånande från mig. Det var inte sarkastiskt utan ett äkta skratt. Pojken, han var som min bror. Det var honom pojken hade påmint mig om. Det tveklösa modet. Modet som driver en varg att springa mot elden istället för ifrån den. En sällsynt gåva och mycket värdefull.
"Vet du vem du påminner om?" Frågade jag mjukt och som förväntat skakade pojken så att håret flög. Denna pojke kommer bli en krigare, vare sig han vill det eller inte. Detta mod binder en även till att leva som en krigare för detta mod förhindrar den annars så naturliga instinkten att lyda. Man vägrar underkasta sig. Man kanske tror att alla Omegor har detta mod, men de lydde blint Gabriel efter några 'inspirerande' ord. Få springer mot elden. "Min bror, du besitter samma mod som honom." Pojkens ansikte lyste upp av stolthet. Bäst att inte berätta för honom att min bror är död. "Vad är ditt namn modiga varg?" Han rodnade och såg ner i marken för en sekund.
"Marble." Jag log mot honom för att ingjuta tillit.
"Ett passande namn för en krigare."
"Menar du verkligen det!" Jag nickade mjukt.
"Var kommer du ifrån Marble?" Jag behövde veta, vi behövde veta.
"Bergen, jag är en omega." Oh shit, jag bet mig i tungan för ett inte svära högt. Jag hade hoppats att han var en flockvarg, då skulle han haft något sorts skydd mot de krig som regerade i skogarna och på slätterna. Bergen kommer vara tomma spökstäder nu med alla Omegor som krigar med Gabriel. Jag kan inte skicka ett barn till en krigszon. Jag snurrade runt och reste mig upp i en rörelse. Var är Rei? Min blick gled åter över dungen. Där!
"Kan du snälla vänta på mig här Marble?" Han nickade och jag gick över till Rei. Jag tvingade mig själv att inte springa och skrämma upp fångarna. Rei satt med håret utsläppt över axlarna framför mamman med hennes sovande dotter. Det var något med det utsläppta håret som ingav känsla av att faran var över och att han var off-guard. Men allt är ett spel för information. Jag grep tag i hans arm och tryckte in fingrarna hårt nog för att han skulle fatta att något var fel.
"Vi behöver prata." Kvinnan såg förvånat upp på mig med vackra turkosa ögon. Det är något med vargars ögon, vi brukar få de mest utstående färgerna och vackraste kombinationerna. Svåra att dölja, men vackra.
"Är något fel?" Frågade hon och drog beskyddande sin dotter närmare.
"Nej då ma'am, jag och min partner här ska bara diskutera vår fortsatta rutt. Det kan till komma några ändringar." Hon nickade lättat och jag drog iväg med Rei. Framför mina ögon förändrades hans gröna ögon till en blaskig blandning av grått och orange. Det var något nytt. Jag släppte Reis arm och gick in djupare i dungen tills vi kunde prata normalt utan att det fanns någon risk att någon av fångarna skulle höra.
"Marble är en omega och jag kan inte skicka pojken till en krigszon." Rei såg fundersamt bort mot Marble. Trots att jag inte hade förklarat för Rei vem Marble är så var det ganska tydligt. Hans käkar rörde sig som om han tuggade på insidan av sin kind. Det skulle inte förvåna mig. Det var en vana vi båda hade och som inte gick att bli av med.
"Bumbel och Marie är också Omegor. Va fan ska vi göra nu då? Våra planer gick aldrig så här långt. Tanken var att vi skulle ta ut vampyrerna och sedan sticka för nästa länk." Frustration grävde i min mage. Rei hade sagt vad jag tänkte.
"De andra?" Vi måste veta hur många Omegor vi var på våra händer. Han skakade på huvudet och en liten pust av lätta kom genom stormen av frustration som höll på att bygga upp sig inom mig. Björn... Om Björn går med på det kan vi lämna de på hans värdshus tills det värsta har lagt sig. "Jag har en idé men först behöver jag fråga om det är okej med Björn. Kan hålla de här med tvillingarna?" Rei nickade. Det hade inte varit mycket av ett samtal. Snarare outtalade tankar som virvlade mellan oss. Med tysta steg lämnade jag Rei bakom mig.
"Jag vill följa med dig," jag snurrade runt och såg på Marble. Han stod upp bredvid mig med ett bestämt uttryck i de mörka ögonen. Han kan vara till hjälp om jag måste övertyga Björn. Men trots allt så är han ung och det här måste gå fort.
"Du får följa med om du kan hålla mitt tempo." Han nickade bestämt och jag skiftade. Förhoppningsvis så är ingen annan vaken än. Marble var en vacker varg med mörkbrun päls och ögon svarta som en månlös natt. Vacker men livsfarlig. Utan eftertanke satte jag av med Marble i hälarna.
Det var Björn som öppnade. Vi stod på baksidan av värdshuset. Marble flåsade tungt men var vid liv. Vi hade precis hunnit, människor hade börjat röra på sig och att färdas som varg var inte längre säkert.
"Jag behöver be dig om en tjänst." Björn studerade mig ingående och nickade sedan. "Men du vet ju inte ens vad det är för tjänst!" Han skrockade.
"Tror du att du är den första som ger sig på vampyrerna?" Den tanken hade aldrig slagit mig. Inte en enda gång hade jag ens hört om tidigare försök. Han måste ha läst chocken i mitt ansikte. "Alla andra har lidit avgörande förluster redan i deras första strid. Det är därför inga historier gjuts om de. Men något säger mig att det här annorlunda. Ni vill att jag ska beskydda någon eller några. Den unge mannen bredvid dig är säkert en av dessa några. Jag tror inte ni hade några förluster. Du skulle inte vara här och hjälpa till då. Du skulle springa till nästa länk utan tanke på de som du lämnar bakom dig." Hans ord sved, men de var sanna. Dessutom förväntade jag mig något annat än sanningen från en Björn så är jag dum stridigare än iglarna som höll vargarna.
"Två till, en mor och en dotter." Han ryckte på axlarna.
"Inga problem." Jag hade kunnat falla på knä och tackat honom då. Mitt uppdrag måste fortsätta så snabbt som möjligt innan spåret kallnar och Björn hade rätt. Om vi led några förluster skulle jag inte titta bakåt mot de som jag lämnar. Jag hade varit vänd framåt med nästa länk i sikte och en tanke i mitt huvud. Död. Detta får mig att låta som ett monster. Men efter allt är vi alla monster. Det finns ingen som är oskyldig. Inte i denna värld.
3.5K!!!!
I förra kapitlet hoppade jag på att komma över 3 k. Sedan dess har det bara regnat in fler lösare för varje minut.
Jag hoppas ni gillar detta kapitlet :D
Glöm inte att rösta och kommentera
/Dinalk
