Jag är en idiot. Såklart det var en fälla! Det fanns inte en chans att Adrian och Rei bara skulle stanna utan att säga till oss. Men hur lyckades de ta ut killarna utan att jag hörde det? Ljud fördas långt i bergen, men varken Hector eller jag hörde något. Hur är det ens möjligt? De kan inte ha varit så långt borta. Frustrerat slet jag åter i repen. Jag var ensam i min cell. Fast man kan inte riktigt kalla det en cell. Det fanns inget galler utan rummet bestod av nött sten och en massiv trädörr. Om jag bara kunde ta mig loss så borde det vara lätt att ta sig ut härifrån. Varmt blod droppade från mina handleder. Jag hade slitit de blodiga i mina försök att ta sig loss och de kunde inte läka förrän jag var fri. Sedan måste jag fö reda på vad häxan vet. För något visste hon, det var tydligt. Men hur mycket? Dessutom hur skulle jag hitta killarna annars? Det kunde ta flera veckor utan någon ledtråd. För att inte glömma att kvinnan var Lavo. Nästa länk i kedjan och min väg framåt. Men hur visste hon om Kylie? Ingen av killarna har kunnat berätta om henne. De vet inte om hennes existens. Men tänk om Kylie är här? I detta huset. Eller någonstans i närheten. Det är den enda möjliga förklaringen. Jag måste rädda henne. Om hon inte redan är död. Nej, det får hon inte vara. Hon kan inte vara död. Varför är det bara jag som ser hur de andras ögon skiftar? Och vad menar häxan med deras sanna färg? Jag slet åter i repen mer och mer frustrerad för varje sekund. Nu räcker det! Röt jag inombords och med ett massivt ryck knäckte jag stolsryggen. Repet föll av från mina händer när inget höll kvar knuten. Jag grimaserade och vred på mina stela leder. Det kändes som tusen nålar stacks in i mina händer när blodet sakta återvände.
"Ouch." Mumlade jag ut i den kvävande tystnaden. Det brände till och mina sår läkte men det hala blodet var kvar, jag hoppades att det inte skulle förhindra min flykt. Jag drog loss mina ben från stolspillrorna. Jag hade inte skiftat när jag tog mig loss för då fanns risken att repen var starkare än mitt kött och mina ben. Med andra ord hade jag kunnat stympa mig själv om jag inte var försiktig. Vet Kylie om min... Jag kunde inte avsluta meningen. För vad är det som jag har eller är? Varför ser jag det jag ser och hur kunde häxan veta om det? Hur fick de tag i Kylie från början? När hon är på dåligt humör finns det absolut ingenting som kan stoppa henne. Hon kan inte ha följt med dem frivilligt. Det skulle vara förräderi att ge upp sådan information. Förräderi mot vår vänskap. De måsta ha torterat Kylie tills inget annat än överlevnad fanns kvar i hennes själ. Först då skulle hon yttrat mitt namn. Om ens då. Mina egna tankar byggde upp en klump av taggig oro i mitt bröst. Om hon fortfarande är vid liv måste jag... Om Kylie fortfarande är vid liv kommer hon inte vara i tillräckligt bra skick för att hänga med i vårt tempo. Det vill säga om jag kan ta mig härifrån. Min blick lade sig till vila på den tjocka trädörren. Jag hade lärt mig läxan nära jag tog mig ut ur garderoben i illusionen. Fast samtidigt, det kanske bara vara ett trick för att hålla mig inlåst. Jag kan lika väl försöka, det är inte så att jag far något att förlora. Jag drog mig så långt bak i rummet som jag kunde och skiftade. En energi våg sköt genom min kropp och det blixtrade inombords av hat inför häxan Lavo och hennes kumpaner. Min stora kropp trängdes i det trånga rummet. Det hade verkat så mycket större förut. Jag kastade mig mot dörren och den flög upp. Detta är absurt! Det är för lätt. Jag såg ut i korridoren, inte en själ gick i den ödde korridoren. Inga vakter? Antingen så underskattar de mig eller så förväntar Lavo sig att jag ska ta mig ut av egen kraft. Men i så fall, varför är det ingen som attackerar mig? Tvekande tog jag några steg ut i korridoren tills jag insåg att jag inte hade en blekaste aning om vilket håll jag skulle gå.
"Fantastiskt!" Utbrast jag högt. Jag kan ta mig ur ett bommat rum, men jag kan inte hitta i en korridor. Jag såg på vägen framför mig. Lika bra som någon annan. För varje sekund jag dröjde försvann mina chanser att få tag i mina vänner. Jag satte av genom mörkret som om självaste helvetet jagade mig. Mina ögon slöt sig per automatik, i det djupnande mörkret fanns det inget behov av dem. Dofterna virvlade runt mig och mitt bland alla främmande lukter kände jag lukten av vinter. Rei. Hans spår var lätt att följa. Som ett spår av kyla i mörkret. Jag kände styrkan återvända inom mig desto närmare jag kom när Ekot av mina mjuka steg plötsligt förändrades och doften försvann. Jag befann mig mellan två dörrar. Från den ena luktade det starkt utav granskog och vinterns förlamande kyla. Från den andra kom en främmande men bekant lukt utav hav. Jag kunde nästan höra sjöfåglarna och smaka det salta vattnet i min mun. Kylie? Jag öppnade ögonen. Vilken ska jag ta först? Rei eller ett rum som lika väl kan vara tomt. Men om Kylie har varit här länge kommer jag behöva hjälp att få ut henne härifrån. Rädslan morrade inom mig inför det okända bakom dörrarna. Jag körde min muskulösa varg kropp med sidan först in i Reis dörr som gav upp med ett protesterande ljud och föll av gångjärnen. Patetiskt lätt. Jag skiftade tillbaka. Plötsligt hoppade någon på mig och jag översköljdes av lukten av skog.
"Rei det är Ace" väste jag hetsigt och slog till hans stubbiga haka. Han backade undan och gned sin ömma käke. Med en förorättad min.
"Vad var det för!"
"Hämnd." I det svaga ljuset såg jag hur en svag rodnad bredde ut sig under skäggstubben där jag hade slagit honom och ett leende spred sig över mitt ansikte.
"Skönt att se dig också men hur fan kom du in?"
"Jag förklarar sedan, men först måste vi rädda dem andra." Rei nickade och ställde sig upp. Även han var avväpnad och bar endast en skjorta, svarta byxor och robusta kängor. Han borde ha kunnat ta sig ut av egen kraft, men varför har han inte gjort det då? Jag skyndade vidare till nästa dörr och skiftade för några sekunder. Bara länge nog för att tryck upp även den här dörren. Hon låg ihoprullad i fosterställning på golvet. Kylie rörde inte en muskel hon bara låg där. Det vackra ansiktet tomt som ett blankt pappet. I hennes långa hår kunde jag skymta stelnat blod och hennes solbrända hud var täckt utav ingrodd smuts. Men hennes ögon. De var fyllda med hat. Hon såg ut som ett djur. Varenda mänsklig instinkt avskalad till den animaliska roten som är våra själars stam. Den Kylie jag kände var död, ersatt av något annat.
Okej, så jag har haft läsare som tycker att mina kapitel borde bli längre medan andra tycker att de redan är perfekt längd. För det så måste jag säga att varje kapitel blir så långt som det blir. Man kan inte tvinga fram ord eller händelser och man kan inte ta bort något utan att förstöra det som redan existera. Men tack för kommentarerna ändå.
P.S 5 K bästa läsarna! Fortsätt rösta och kommenterar.
/Dinalk
