Jag sprang fram och tog tag i Reis svarta tröja. Han rörde inte en muskel när min hand slöt sig om tröjans halslinning och jag ryckte honom närmare mitt ansikte.
"Du gör mig besviken Rei, jag trodde inte att du trodde på allt det där skitsnacket. Alfor utser sig själva eller utses av Eyla och Alexander. Ingen är en sann alfa, det finns inte ens något som är en sann alfa. Har tiden i bergen förstört ditt omdöme också?" Spottade jag ut i hans ansikte.
"Jag kan inte beskriva det för dig, du måste se honom för dig själv för att förstå." Gabriel är en sann alfa.
"Oj oj oj har den stora och allsmäktiga Sanna alfan ett namn" mina ord dröp av sarkasm men Rei verkade oberörd. Enligt de flesta vargarnas tro ska en sann alfa ena alla flockar och krigen mellan vargarna ska sluta bla bla bla. Grejen är att varken Rei eller jag har någonsin förut trott på de fåniga sagorna, precis som de flesta vargarna tror att månen är världs skaparen ser jag den bara som den är. En himlakropp som lyser endast av reflekterat solljus och som snurrar runt jorden. Det finns inget magiskt eller gudomligt i det. Jag fattar inte hur en varg skulle kunna utses av en stor sten klump? Det är inte som om månen har en mun som den kan prata med.
"Du förstår inte" jag skrattade,
"man utses inte bara till något i livet, för att bli något eller komma någonstans måste man kämpa. Det spelar ingen roll om man anser sig vara utvald av en himlakropp eller om man är en av de tunna benrangel till vargar som hälften av vår ras består av. Rei, månen kan inte utse någon. Det är just en stor stenklump som återspeglar solens ljus."
"Vi såg det alla, vi såg månen välja Gabriel." Jag suckade. Jag hade inga minnen av att han var så god trogen och hjärndöd.
"Är du blind, du blir lurad på ditt liv" varför försöker jag försvara honom? "Vet du va' bara visa vägen till den där jävla skogen och din alfa så ska jag visa dig att han bara är en stor fet bluff." Rei sa inget utan bara såg på mig med sina silver ögon men hatet i mig kallnade inte utan det var som om ljuset bara eldade på. Det frusna ursinnet i mina ådror sprack som is och hat flödade genom min kropp som syre. Även om jag hatade honom kunde jag inte hjälpa att känna att hans blinda tro var sorglig och patetisk. Sådan tillit borde inte sättas på en person, det spelar ingen roll vem denna person är. Ingen borde ha någon som följer de blint. Vargar måste kunna tänka och göra egna beslut och inte som i flockarna där allt är styrt med undangömd tyranni. De två huvud alforna (Alexander och Eyla) styr allt med järnhand. Ingen gör något utan deras godkännande men vargarna röstar om allting och de tror faktiskt att deras röster räknas. Men alforna kan göra vad de vill så länge folket i det här fallet vargarna är med de och inte gör uppror. Vargarna gör inte uppror så länge de tror att deras yl räknas. Han nickade och jag tog några steg till baka så att han kunde andas. Han fortsatte att stirra på mig med sorgsna och besvikna ögon.
"Du luktar annorlunda"
"Det har gått ett och ett halvt år, vad trodde du skulle hända?" Muttrade jag bitskt.
"Jag längtade så efter att känna din doft och nu är den borta"
"Håll käften Rei, du bryr dig inte och har aldrig gjort det." Hans ord gjorde mig bara mer och mer irriterad. Rei vinklade ner sin blick mot snön och såg sedan bortåt genom klyftan som utgjorde passet.
"Ska vi röra på oss?" Jag nickade och förvandlade mig till varg. Ironiskt nog hade raseriet i mig kallnat, jag ville känna mig arg. Skrika och vråla tills ett snöskred begravda oss båda under meter tjock snö men hatet hade pyst ur mig som om jag vore en gammal ballong.
Rei satte av genom klyftan och jag sprang efter. Han kan väll inte seriöst tro på det där om den Sanna alfan. Det måste vara ett trick. Snön sprätte från Reis tassar och rakt upp i mitt ansikte. Han höll ett för mig långsamt tempo men med tanke på hans flåsande andning var det antagligen betydligt jobbigare för honom. Jag hade fortfarande svårt att tro att det verkligen var Rei som sprang framför mig. Det enda som kom till mig när jag såg honom var när hans puls slocknad under mina fingrar och hur ljuset smälte från hans ögon som snön på marken. Men ändå sprang han framför mig i högsta graden levande. Han såg betydligt friskare ut än när jag senast såg honom, vi hade levt på småbyten i flera månader när han blev dödad och det hade tärt på våra kroppar. Vi var båda utmagrade och raggiga. Men nu hade han byggt på sig muskler och pälsen glänste. Hans steg var mer avslappnat och inte i närheten av de jagade jag var van vid. Trots det långa ärret såg han friskare ut än någonsin. Men hur överlevde han? Rei kunde inte ha gjort det utan hjälp, men hur mycket hjälp han än fick så borde det vara omöjligt att återuppväcka de döda. Visst varulvar och vampyrer finns men det existerar inget som Zombies eller mumier. Det är bara barnsagor burna från mun till mun genom decennium. Jag hoppade över en stock och sprang rakt på Rei som hade stannat på toppen av passet. Skogen var vacker, och enorm. Större än någon skog jag någonsin har sett. Större än månskogen, större ön vinter skogen. Den var nästan lika stor som den vidsträckta slätten. En stor sjö låg i mitten omgiven av träd. En tydlig linje klöv skogen i två. På ena sidan växte raka granar och på den andra sidan sträckte dig döda grenar från lövträd mot himlen och solen. Mörka skepnader rörde sig längst sjöns kanter och eldar brann trots den ljusa dagen. Det tog några sekunder för mig att inse att de mörka skepnaderna var vargar. De var fler än den största flocken i vinterskogen och de var alla Omegor. Hur är det möjligt? Jag visste inte ens att det fanns så många Omegor, på höjden trodde jag att det fanns tre dussin men omegorna var flera hundra stycken och stora som hästar. Det var särskilt en massiv omega som fångade min blick. Omegan var ett monster till varg, stor som ett berg med muskler utstickande från hans kropp. Han var mer än fyra gånger så stor som jag med silvergrå päls och långa ben. Omegan var gammal, äldre än någon annan omega. Vi Omegor blir bara större och större hela vårt liv, vilket betyder att desto äldre desto större och med tanken på Omegans storlek måste han vara uråldrig. Vi dör inte av ålder då våra kroppar förnyar sig livet ut men vi kan bli dödade i strid som jag trodde att Rei gjorde. Flockvargarnas helning procedur är inte i närheten av lika välutvecklad så de dör av ålder även om de kan bli närmare 200 år gamla. Vi satte av mot sjön och plötsligt var jag åter omsluten av träd.
Holy ... Över 130 läsare på förra kapitlet och över 250 stycken på hela boken. Fortsätt läsa och rösta snälla. Jag blir glad för varje läsare, röst och kommentar. Jag vill verkligen veta vad ni tycker så att jag kan förbättra boken på alla möjliga sätt. Jag vill även veta vad ni tycker om mina karaktär (Ace och Rei) och mina kapitel. Fortsätt läsa snälla!
Mvh/Dinalk :D
