Det här är inte en revolution, det är ett krig. Jag såg ut över lägret, vapen glänste överallt på vargarnas ryggar, i deras händer och hängande vid deras sidor. Flockvargarna har inte någon makt över oss och det gör detta ett krig och inte en revolution. För att det ska vara en revolution måste upproret ske inom befolkningen men vi är de laglösa utan hem eller rättigheter i flockvargarnas värld. Fast samtidigt saknade majoriteten av flockvargarna makt i deras samhälle även om de inte visste om det. Varför skulle flockvargarna vilja göra uppror. De är alla väl behandlade med fulla magar och vad de tror är rösträtt. De lever i en falsk vision av trygghet. Sanningen skulle kunna ändra deras sett att se på saker. Men skulle flockvargarna tro på våra ord? Knappast, som sagt är vi de laglösa. Mördare, tjuvar och förrädare är ursprunget till omegorna så varför skulle de tro oss. Vi skulle behöva något som visade sanningen, men vad skulle det vara? Det fanns inget tydligt svar på frågan som fortsatte att mala i mitt huvud. Eftermiddags ljuset färgade sjöns klara vatten rött trots att himlen var orange. Fiskar simmade precis under ytan i ilfart som små blixtar och deras fjäll lyste upp sjön. Min kropp värkte efter den dagslånga språng marschen och mötet med Rei för att inte tala om Gabriel och omegorna. Jag drog av mig mina skor och kavlade upp byxorna. Sakta steg jag i det grunda vattnet. Vattnet var varmt som på sommaren trots vinterkylan i luften. Antagligen så fanns det en varmlufts ström precis under sjön. Luftströmmarna hade skapat kilometer långa tunnlar genom berget och fungerade som ventilation för de olika dalarna på sommaren. Det gjorde att det var precis lagom temperatur för djur och växter i bergen. Om de inte fanns skulle allt detta vara en enda ödemark. På vintern värmde strömmarna upp ett antal vattenkällor så att källorna inte frös till. Ännu en anledning att stanna här. Men varför ledde mina instinkter hit mig? Dalen var ett paradis på jorden men det var en bristfällig anledning. Fiskar simmade runt mina fötter. Jag kände de små vatten rörelserna som bildas men fiskarna rörde mig inte. Men om vi kunde ta oss in i flockarna utan att märkas. Vi skulle kunna göra som fiskarna. Flockvargarna skulle inte känna omegorna, men de skulle känna deras handlingar. Med Omegor inne i flockarna skulle vi kunna tända en gnista av tvivel och sedan bara mata på med bränsle. Bränslet skulle vara ord viskade till en flockvargars öra vid lägerelden. Orden skulle spridas som en löpeld från öra till öra. På detta sättet skulle vi kunna splittra flock efter flock utan att alforna märkte det förrän det var för sent. När de väl insåg vad som håller på skulle resten av omegorna komma och skrika ut orden som flockvargarna ännu inte hört. Den sista och största lögnen och alfornas makt bryts. De splittrade flockarna kommer efterhand sprida budet till andra flockar. Gabriel och omegorna skulle ha deras revolution och flockvargarna skulle vara på deras sida. Med flockvargarna på vår sida skulle alforna falla som harar. Vargarna skulle kunna vandra fritt var de än vill och med vem de vill. Det skulle inte finnas några revir för att begränsa omegorna eller något att slåss om. Vargarna skulle kunna sprida sig över ett större område, vi skulle kunna vandra bortom bergen och längre. Vi skulle kunna sprida friheten genom Norden och ta ner varenda Alfa som stod i våran väg. Men var det verkligen en bra ide? Det fanns en chans att Gabriel skulle ta över när alforna hade fallit. Jag känner inte honom och han påstår sig vara den Sanna alfan. Tänk om han bara ville ha en revolution så att han kunde samla ihop vargarna efteråt och bilda en enad flock. Då skulle jag förlora min frihet igen. Min plan var perfekt men kanske för perfekt. Chansen att den skulle misslyckas var liten. Det kanske inte är den bästa iden att dela planen med en ung man som anser att han är den Sanna alfan. Dessutom så var jag nästan säker på att Gabriel hade hybris. Han tror att han kan bygga om världen och göra den till en bättre plats. Bättre än vad naturen har gjort den. Fast naturen har tappat greppet om världen. Jordens invånaren utplånar sakta deras hemstad utan att vara medveten om konsekvenserna. Kanske det inte vore så dåligt om någon jämnade jordytan med marken och började om från början. Frustrerat sparkade jag i vattnet och fiskarna simmade skrämt iväg. Vad skulle jag göra? Visserligen gillade jag inte alforna eller flockvargarna men de var inte mina fiender. De jag sökte efter fanns inne i städernas trygghet där vi inte kan förvandla oss. Vampyrerna, jag hade hellre sett att min plan hade används mot vampyren. Eller en helt ny plan. Varför inte ta en helt ny plan, samla ihop några hämndsökande Omegor och släpa ut vampyrerna från deras små gömställen till månljuset. Precis som de gjorde för tio år sedan med min mamma och min bror. Det högg till i hjärtat bara vid tanken av min förlorade familj. Tiden har inte läkt alla sår och jag tvivlar på att något annat än hämnd kan göra det. Ingen av vampyrerna kom iväg från mig men de är alla likadana. Vampyrerna saknar heder och hjärta. De är rakt igenom onda, varför tillåts något så hemskt vandra på jord ytan? Det är inte som om de bara attackerar oss, vampyrerna attackerar människor också men de är försiktigare. Det finns inga register på vargarna medan de flesta städerna håller ett organiserat räknesystem på invånarna. Vi dör så ofta att det är onödigt. Såklart vet människorna om oss, det är ganska svårt att ignorera den enorma varg populationen på slätten och i skogarna. Men jag vet inte hur mycket människor kan om oss, vet de ens att vi kam förvandla oss till människor eller tro de bara att det är spökhistorier som ekar från det förflutna. Människorna och vargarna har alltid levt i fred. Vi attackerar inte varandra. Människorna är neutrala, de ställer sig inte på någons sida då en medelmåttig människas hjärna knappt kan förstå det övernaturliga eller snarare det naturliga. Vargarna har varit här längre än någon levande varelse. Vi är äldre än vampyrerna, människosläktet och alla andra sedan länge ut döda raser. Det fanns fler som oss. Vargarna vandrade över hela världen. Vi fanns överallt. Det var tiden då vi var ståtliga och starka, tiden då vi inte gömde oss uppe i bergen från vampyrerna. Det var tiden då vi verkligen var fria. Chansen att vi skulle återfå denna frihet var mycket liten då människorna vagt är medvetna om vår närvaro och flockarna på slätten kan vara de sista existerande vargarna i världen. Alforna har en förmåga som låter de kommunicera med andra alfor över världen. Jag vet inte hur det fungerar men tydligen har inte alforna hört något på decennium. Fast alla alfor på senaste tiden har varit självupptagna diktatorer så det är möjligt att de inte räknas som alfor. Om Gabriel är en sann alfa som han påstår sig vara borde han kunna kommunicera med de andra Sanna alforna och se om vi är de sista levande vargarna. Det vill säga om ingen svarar. Fast då kvarstår frågan att jag vet inte om Gabriel är vad han säger att han är. Borde han inte isåfall vända sig mot vampyrerna som har förtryckt vår ras i tre århundrade? Eller borde han kanske (som han planerar) ta ut de maktgalna flockvargarna och återställa allt som det var. Flockvargarna skulle vara en kass arme. De är så mjukhudade att det smärtar vissa av de att dödad en hjort. Patetiskt, visst ska man värna om livet men det finns även något som kallas näringskedjan och vi är det ultimata rovdjuret. Inget kan fly från oss och ingen kan besegra oss. Men varför har ingen tänkt på att ta tillbaka vad som är vårt tidigare då? Någon måste ju ha försökt. Hoppas jag. Jag ville inte att mitt släkte som långsamt förfallit skulle sjunka ännu lägre och förlora ännu mer av min respekt.
"du ser frustrerad ut." Jag snurrade runt så vattnet skvätte runt mig och såg på den som hade avbrutit mig med kalla ögon. Det var Gabriel. Jag visste inte vad jag skulle känna när jag såg honom. Men en sak var tydlig. Frustration precis som han sa. Vad kunde jag berätta för honom om mina planer eller snarare idéer. Vad kunde jag berätta för någon.
"Och du stör." Sa jag så neutralt det var möjligt. Han ryckte på axlarna.
"Jag kunde inte hjälpa att tänka på vad du sa till mig tidigare, du sa åt mig att drömma på." Var han tvungen att ta upp mina sarkastiska kommentarer just nu? "Varför sa du så?" Gabriel tog två steg framåt och såg mig djupt in i ögonen.
"För att du är en drömmare. Du ser inte sanningen som stirrar dig i ögonen. Vargarna här är de sista överlevarna och ett krig skulle utplåna oss. Dessutom så skapar du konflikter med fel personer. Det är inte alforna som du borde jaga. Visst de är alla hemska diktatorer men du kan göra så mycket mer nytta bortom vildmarken och inne i städerna. Men som sagt så ser du inte sanningen för det den är." Jag bet mig i tungan för att inte avslöja mer av mina tankar och såg upp mot himlen. Solen hade sakta sjunkit utom synhåll medan jag tänkte och nu stod natten nästan över oss. Inga stjärnor syntes än men vilken minut som helst skulle den första tändas. Samma stjärnor som natten innan dess och natten innan dess. Blodmånens kusliga röda sken vilade fortfarande över våran värld. Jag steg upp ur vattnet och ställde mig ansikte mot ansikte med Gabriel. Han hade verkat så trevlig tidigare, som en annan person. Något blixtrade till i hans ögon.
"Du vill att jag ska jaga vampyrerna." Han såg chockat på mig men jag besvarade bara hans blick kallt. Månen fyllde mig med energi och adrenalin.
"Om du verkligen är den Sanna alfan borde du inte döda fler vargar. Du borde gå till roten med problemet och det är inte alforna. Det är vampyrerna som långsamt kväver oss. Det har tagit vår mark och slaktat våra familjer. Om du är det du säger att du är borde du och din flock börja slå tillbaka. För jag ser det, de var alla Omegor när de anlände. Nu är de en del av din flock Gabriel. Även om du inte tänker på det så är vargarna flockdjur eller i alla fall de flesta av oss." Raseri hade långsamt smugit sig in i min röst tills jag skrek men sedan försvann den från mina läppar när jag sa de sista orden. Men orden hade redan spridits över lägret som i en våg stannade alla och såg på mig. Jag hade just anklagat Gabriel för att bluffa hela Sanna alfa saken vilket i min mening är mycket möjligt. Gabriel sa inget utan bara stirrade rakt in i mina ögon. Jag mötte hans blick utan att tvivla. Om jag visar tvivlan nu vem kommer då tro mig i framtiden? De gråblå ögonen såg tomma ut. Som han såg något ingen av oss såg. Plötsligt blinkade han till och backade undan. Omedvetet hade jag precis fått Gabriel att visa mig underlägsenhet framför alla Omegor. Det här var inte en makt kamp. Jag vill bara ha min hämnd och jag tänker få den med eller utan andra vargar. Viskningar fördes från öra till öra. Jag hörde inte orden men jag visste vad de pratade om. Men hade jag verkligen gjort det rätta? Det fanns alltid en risk att Gabriel skulle få för sig att hämnas på mig och jag har aldrig sett honom slåss vilket ger honom en fördel. Fast han har inte sett mig slåss heller. Han är en hane det ger honom det naturliga och biologiska övertaget men kille det räcka för att ta ner mig? Okej det var dumt gjort. Riktigt dumt gjort.
Sorry för den långa väntan! Har haft totalt skruvar stopp och inte kunnat få ner ett enda ord på papper. Men hoppas ni gillade det här kapitlet och att längden gör upp för den långa väntan. 700+ läsare, varenda person som läser gör mig lycklig så fortsätt snälla.
Glöm inte att rösta och kommentera :D
Mvh Dinalk
