Kylie satte sig upp och såg på mig med lysande ögon. De var fyllde med misstro och hat. Känner hon igen mig? Eller tror hon att jag bara att jag var ännu en av fångvaktarna här för den vanliga dosen av tortyr och förhör? Jag satte mig ner på huk framför henne så att vi var i jämnhöjd. Kylies mörka hår hängde stripigt ner runt det blåslagna ansiktet. Trots alla sår och all smuts var hon vacker som en ängel. Och precis lika dödlig.
"Kylie? Det är jag, Ace." Jag möttes av ett ansikte lika blankt som papper. Det fanns inga känslor att finna. Obehaget slet inom mig. Kylie... Kylie var alltid levande. Full av energi. Hon visade och sade alltid vad hon tyckte. Därför gjorde denna blankhet mig missmodig. Jag såg djupt in i hennes ögon. Det var som om jag såg in i en vårblomma. Dess milda gröna färg var överväldigande men desto längre jag såg desto fler färger trädde fram. Rött, gult och oranget. Frågan var om jag såg dessa färger för mina krafter och om hon i så fall visste något om dem. Plötsligt var det som om en konstnär fick släppa lös sin fantasi på det blanka pappret och ett grin bröt upp i Kylies ansikte.
"Såklart det är du, vem skulle annars dyka upp i hjärtat av en underjordisk Borg för att rädda mitt blåslagna ansikte." Hon skrattade. Men det var inte hennes glada och retandes skratt. Det var ljudet av en döende varg. Dess sista kall. Den galna vargens siste tjut, när den var bortom hopp skulle den vandra ut i den djupaste skogen och ta ner sitt sista byte. För en varg kan inte vandra vidare utan dess sista byte och dess yl som guide. Ljudet förde rysningar längst min ryggrad och varenda cell sa åt mig att fly. Jag svalde hårt och tvingade min kokta hjärna att tänka. Underjordisk borg? En normal borg vore illa nog. Men en underjordisk. Hur bygger man ens än en underjordisk borg? Jag hoppades att detta bara var en galnings meningslösa prat. Men jag trodde inte på det. Kylie kanske verkade galen. Men trots det var hennes röst sarkastisk så som bara hennes röst kan. Det var fortfarande hon som pratade. Jag reste mig upp och sträckte ut en hand till
"Ingen annan är dum nog att bege sig hit. Även om det inte var frivilligt." Hon tog tag i min hand. Det var som om jag rörde en öknen. Smutsen skrapade mellan våra handflator och hennes hand var så varm att jag nästan brände mig på den. Feber? Vi får inte feber, det är inte fysiskt möjligt för oss att bli sjuka. Inga ord passerade mina läppar men hon visste ändå. För Kylie är Kylie. Hon har alltid förstått mig bättre än vad jag någonsin själv har gjort.
"Det finns andra här." Sade hon tyst och såg ner i golvet.
"Hur många Hon dröjde med svaret och jag kände för att ta tag i hennes arm. Inte utav vänlighet, nej. Kylie verkade inte inse allvaret i situationen. Ett dussin vargar kan ta sig ut härifrån i lätthet om vi färdas i samlad trupp. Om alla är mentalt och fysiskt starka nog att ta sig härifrån vill säga. Vem vet hur länge de kan ha varit här. Och med lite tur skulle några av de hjälpa oss att ta ner Lavo. Det skulle göra mitt liv betydligt lättare. Var är vi egentligen? Utanför borgen. Kan det vara så att den ligger under Veirack? Det skulle göra den till ett idealiskt varg fängelse och vampyr hem. En hel stad infiltrerad med vampyr ovanpå som vakter. Ingen kan ta sig in eller ut utan att de får reda på det. Om man inte förvandlar staden till ett slakthus.
"Åtminstone fyra, kanske fem." Mitt hopp sjönk som en sten inom mig.
"Vargar?" Hon skakade på huvudet och grinade åter.
"Dussin." Stenen inombords förvandlades till en brinnande eld av energi. Det var som om min själ vrålade. Den ville slita isär varenda vampyr och befria sina syskon. Ett skratt nästan lika galet som Kylies undslapp mina läppar.
"Det kommer ta alldeles för lång tid att söka genom hela borgen. Vi måste få dem att kalla oss." Det var Rei som hade sagt något för första gången sedan vi steg in i rummet.
"Du vill att vi ska yla?" Utbrast Kylie med misstro.
"Det är inte så dumt som det låter. Vi är blott tre och våran flykt kommer uppdagas snart. Vargarna skulle svara på vårt yl och bespara oss en hel del letande. Vampyrerna kommer ändå jaga oss så det gör ingen skillnad. Dessutom, ljud färdas långt och länge underjord. Vem säger att vi måste stanna på samma plats?" Svarade jag henne och möttes av Reis vita leende. Det var en idiotisk plan men det behövde inte de veta, vi har dessutom inget bättre att komma med. Jag tog de få stegen ut i hallen och skiftade på vägen. Det bubblade inom mig. Förväntan inför en kommande strid. Jag lyfte nosen mot den osynliga himlen och lät mina känslor vandra fritt. Det var bara att det som kom ut var inget yl. Det var ett strids vrål som fick borgens väggar att skaka. Jag lät hatet leda ljudet. Det var vrålet alforna släppte ut när de kallade sina vargar till strid. Jag visste inte ens att jag kund göra ljudet. Ingen kan, ingen borde kunna. Alla riktigt alfor är döda. Så varför kan jag plötsligt? Jag kände makten berusa mig för några sekunder. Den fyllda mig likt vattnet forsandes i bergsfloderna och fortsatte ut i mitt vrål. Jag bröt vrålet, det var fel. Jag är ingen alfa och vill inte bli det heller. Jag vrålade länge nog för att borgen skulle plocka upp ljudet och sända ut dess eko i dem mörka salarna. Mitt hjärta slog hårt inombords. Jag lyssnade på ekot när en ny röst bröt in i vrålet. Utan att tänka satte jag av. Något förde mig mot rösten. Den hade svarat på mitt stridsrop och därför måste jag hjälpa den. De svarta väggarna försvann bakom mig medan fler och fler röster svarade. Så många... Åtminstone hundra. Hundra vargar. Det är en liten armé. Jag tvärnitade framför en dörr och utan den minsta tanken kastade jag mig mot den tjocka dörren. En lång kvinna med långt korpsvart hår mötte mig. Hon log och skiftade. Ytterligare en omega. Hon var ståtligt och muskulös, en bra krigare. Jag lyssnade efter nästa röst. De djupare tonerna av en man. Jag vände på tassen och satte åter av. Mina ögon tårades av den höga farten och jag förlitade mig på att mina instinkter skulle stoppa mig från att springa in i en vägg. Vargarnas röster manade mig snabbare och snabbare. Långt bortom min tidigare snabbhet. Det var som om jag var vinden själv. Mitt ett språng kastade jag mig mot nästa dörr. En medelålders man med några få grånande hårstrån i det bleka håret. Jag fortsatte med de andra i hälarna. Fler röster anslöt sig och det var som om mina ben vibrerade. Jag kände deras styrka inom mig som om vi alla delade en kropp. Mäktigare än någonsin befriade jag fem vargar till i farten. Vargarna bakom vrålade de med. Manandes till strid. Jag hade tagit mig ut själv. Fler borde kunna göra det. Mina tassar rörde knappt marken när jag stannade och skiftade. En stor cell låg framför mig. Tjocka metallstavar hindrade vargarna från att komma ut men deras ögon lös i mörkret. Jag tog tag i grinden och drog. Stadigt fixerad. Min blick drogs till stängerna. Vi behövde bara böja en av de, sedan borde alla kunna ta sig ut. Jag viftade åt de fria vargarna att fortsätta. De klarar sig. Jag måste befria de hör vargarna. Jag tog tag i stången och ett dussin händer greppade bredvid. Gamla och unga. Utan ord drog vi med all kraft. Metallen knakade och stenen protesterade. Darrningar för genom mina armar när metallen sakta började bukta. Fler händer sträcktes ut och drog. Jag såg alla deras ansikten. En liten flicka som inte kunde vara äldre än tolv, den gamla manen med det vita håret. Kvinnan med den vackert mörka huden och svarta ögonen. Mannen med det sandblonda håret och många till. De kämpade som en, även om alla vargar jag hade sett hittills var Omegor så sket vi som en flock. Det är kanske så flockar ska vara. Inget maktspel, utan en samling starka vargar beredda att dö för varandra. Blod rann nerför min händer. Beredda att slita sig själva blodiga för seger. Stångens takfäste gick av och den föll ner med en mäktigt duns i den plötsliga tystnaden. Jag såg viljan i deras lysande ögon. Vi var så många gånger mäktigare än Gabriel och hans präktiga flock. Tusen gånger starkare än flockvargarna och de råttor som utgjorde alforna. En ren naturkraft. Min kropp skrek utav glädje. Det är såhär det ska vara. För tillfället var vi alla en enorm flock. Vi var alla en och samma själ. Och upproret reste sig inom oss.
Dam dam dam! Dramatiskt slut...
5.5 k Nu!!!
Rösta och kommentera!
Berätta vad ni tycker om det här lite längre kapitlet
/Dinalk
