Hjorten grävde i snön efter mat helt omedveten av min närvaro. Revbenen stack ut från det magra djurets gyllenbruna bål. Den långa vintern hade knappt börjat och det var redan ont om mat. Flockarna åt alla betesdjur och snön dödade växterna. Min andedräkt stod som ett moln runt min nos och vinden lekte i min päls. Jag stod i motvind från hjorten så att den inte skulle uppfatta min doft. Hungern gnagde i min mage som ett vilt monster. Jag kunde redan känna hjortens varma kött i min mun och dess blod rinna ner i min strupe. Det var längesedan jag senast åt något större än en hare och de fyller inte på långa vägar min mage. Bara lite till. Jag kröp ljudlöst närmare hjorten. Dess doft fyllde min nos och det krävde hela min vilje styrka för att inte bara hoppa på den. Det enda jag hörde var min dunkande puls i öronen och hjortens tröstlösa skrapande i den stelfrusna marken. Jag låg helt i det öppna och hoppades att jag inte skulle stöta på någon. Plötsligt knäcktes en kvist bredvid mig och jag snurrade runt. En stor gråvit varg stod på min högra sida, hans gyllene blick vilade på hjorten med samma hunger som mina. Bland den grå pälsen skymtade jag den vita underpälsen, han var gammal. Konstigt nog hade hjorten inte reagerat än, den var antagligen för hungrig. Fler grå vargar smög upp runt hjorten och mig. Jag visste att jag borde ge mig av men precis som hjorten var jag desperat efter mat. Minst ett dussin vargar hade samlats runt hjorten men jag kunde inte avgöra vilken flock. Vi stod samlade mellan två revir. Jag vände mig tillbaka mot hjorten och kröp närmare. Om det vore sommar skulle jag redan varit slaktad av vargarna men nu på vintern var maten viktigast. Den gamla kändes bekant. Kanske hade jag sett honom på något av de årliga mötena. Den enda gången jag som Omega möter andra vargar i frid. Omegorna ses som ohyra, något som inte borde finnas till. Större delen av de dussin Omegor som finns i Norden är tjuvar och mördare som har blivit utvisade från sina flockar så det är inte särskilt svårt att förstå varför vi ses som ohyra. Men sedan finns det sådana som jag, vi är ättlingar till de som har blivit utvisade. Varje år dör flera Omegor i strider mot flockar. En av anledningar till varför vi är så få och varför jag växte upp utan föräldrar. Den andra anledningen till att vi är så få stavas Vampyrer. Varulvs blod är tydligen väldigt dyrbart för vampyrerna och det är lättare att fånga en ensam varg som inte skulle saknas av någon än en flockvarg. Fast det krävs minst fem vampyrer för att få ner en flockvarg och dubbelt så många för att få ner en omega. När någon säger vampyr tänker man ofta på film vampyrer med långa svarta kappor och glimrande röda ögon. Verklighetens vampyrer är något helt annat. De ser ut som människor, de tål sol, vitlök, de kan till och med bli solbrända visserligen har de huggtänder men det har vi också. Film varulvar är långt ifrån verkligheten även de. Vi förvandlas inte till någon sorts bisarr mix mellan människa och hund. Vi förvandlas till smidiga vargar stora som ponnys och det där om att varulvar inte tål silver är bara en myt. Vi är svår dödade med reflexer, styrka och snabbhet långt ut över vad någon mänsklig varelse eller för den delen någon av de blodsugande jävlarna någonsin skulle kunna drömma om. Vi Omegor sägs vara de bästa krigarna. Jag vet inte om det är sant men med det hårda livet är det mycket möjligt. Sedan har vi den lilla detaljen med att födda Omegor kan bli mer än dubbelt så stora som flockvargarna. Det är därför jag just nu är beredd att ta mig an ett dussin vargar för den utmagrade hjorten. Jag kastade mig fram och begravde tänderna i hjortens nacke. Den dog direkt och blodet forsade ner i min strupe till och med ljuvligare än i mina tankar. Blodet fyllde mig med värme och energi. Jag slet loss en bit kött och svalde den hel. Vargarna morrade runt mig som en kropp och jag kände deras tankar vibrera i luften när de växlades mellan vargarna. Den gamla som jag antog var alfan steg närmare med blottade tänder. Han var stor för en flockvarg men trots min ringa ålder var jag redan större än honom. Jag hade fångat hjorten alltså är den min. Den gamla skiftade till människa. Han hade samma gyllene ögon i ett solbränt ansikte. Det kortklippta håret var vitt men han såg ändå yngre ut än vad jag hade trott. Inte många rynkor prydde hans ansiktet men samtidigt utstrålade han en auktoritet som jag bara hade sett på de äldsta alforna. Med ett morr skiftade jag till människa så att vi kunde kommunicera. Mitt mörka hår hängde ner i ögonen på mig men det hindrade inte min kalla blick. Två knivar vilade redan i mina händer, jag tog inga risker. Mannen mötte min gråa blick med sina gyllene.
"Namn och status" han såg ner på mig trots att jag var lika lång som honom. Varje varg har rätt att veta den andras namn och status. Det är en tradition.
"Ace, Omega. Namn och status" han ruskade på huvudet.
"Jag har hört om dig. Den nya..." Han rullade orden över tungan som om han smakade på de. Vad pratar han om?
"Namn och status" upprepade jag mig med en farlig underton. Han log snett. hans axlar täcktes redan av ett tunt lager snö. Möra grenar sträckte sig mot himlen men de erbjöd inte mycket skydd från den ständigt fallande snön. Istappar hade bildats i mitt blöta hår.
"Gold, Alfa. Du befinner dig i vårt territorium."
"Detta är allmän mark, det tillhör alla." Väste jag.
"Inte längre, vi utökar."
"Då så, anse mig som en inkräktare på ert territorium" sa jag utmanande. Något blixtrade till i hans ögon men han rörde inte en muskel. Flera av flockvargarna morrade mot mig. Jag hade precis (enligt flockvargarna) förnedrat de för att jag sa emot deras ledare. De kunde attackera mig men något höll vargarna tillbaka. Det något som hade blixtrat till i Alfans ögon. Vad flockvargarna nu hade hört om mig hade det ingjutit respekt eller (lika möjligt) skräck i de. Jag vred på nacken tills den knakade och såg på flocken med retsamma ögon.
"Vi låter dig gå om du lämnar bytet" alfan försökte bara rädda sitt ynkliga skinn utan att se ut som om han var rädd för mig.
"Jag fångade den, jag äter den" jag satte ena foten på den fortfarande varma hjorten. Gold blottade tänderna och morrade. De guldiga ögonen blixtrade.
"Fine, bara lämna området" flockvargarna såg förvånat på sin alfa. Han hade precis gett in för en omega. Alfan vände om och gick tillbaka in i skogen med sin flock hack i hälarna. Jag skrattade tyst och böjde mig ner över hjorten. Snabbt skiftade jag tillbaka till min ursprungliga form. Värmen från hjortens kropp leddes genom mina tassar upp i min kropp. Köttet strilades sönder mellan mina tänder och landade med en värmande klump i magen. Energin återvände till min utmattade kropp för varje tugga. När det akuta hungerbehovet hade lugnats kunde jag inte blockera mina tankar. Vadå den nya? Senast jag såg någon varg var för över en månad sedan. Jag hade hamnat i gräl med en annan omega. Efter det hade jag försökt undvika vargar i det stora hela. Jag hade blivit erbjuden en flock plats flera gånger men jag har alltid valt att vara en omega. Att vara fri utan att behöva tänka på någon annan. Jag föredrog att leva på resande fot, om jag stannade på samma plats i år som flockvargarna gör skulle jag bli galen. Jag måste ta reda på vad Gold menade. Jag svalde en sista tugga och lämnade hjortens rester. Ett djupt yl ekade över skogen. Det var dags. Blodmånen skulle stiga inatt.
