Någon ruskade mig mjukt och klämde försiktigt min axel. Minnena från drömmen hade bleknat men jag kände mig fortfarande ekande tom. Som om något saknades inom mig. Antagligen mitt hjärta tänkte jag tyst och rullade runt på rygg så att jag kunde se vem som väckte mig. Gabriel satt på huk bredvid mig med ett litet leende men jag var verkligen inte på humör för att möta någon, allra minst en levande själ.
"Vad vill du" muttrade jag gråmulet och gnuggade mig i ögonen. Vad vid Blodmånen kan han vilja så härdags? Det var knappt gryning och frosten låg i en cirkel några meter utanför sjön. "Det är alldeles för tidigt för att det ska vara något vettigt." Jag kisade upp mot honom och plötsligt fick jag svårt att hålla tillbaka ett leende. Gabriel hade ett tjockt svart band knutet runt huvudet för att hålla tillbaka hans hår. Det passade honom men bådade illa för mig. Han ville göra något som krävde fullt synfält och inte i vargform. Något som att träna eller klättra, båda vilket jag var alldeles för trött för att göra. Gabriels gråblå ögon glittrade förtjust åt mitt griniga humör och hans raka vita tänder sken i det svaga ljuset.
"Du kommer gilla det här" sa han lockade och räckte fram handen så att jag kunde dra mig upp ur sovsäcken. Irriterad dunkade jag huvudet i marken en gång och satte mig upp. Jag var fullt påklädd med svärden liggandes sida vid sida med mig i sovsäcken. Jag lärde mig den tuffa vägen att alltid ha vapen till hands och nuförtiden kan jag inte vara utan de. Mina vapen är delar av mig precis som mina armar och ben. "Du ser inte särskilt pigg ut" på pekade han och log bredare. Jag bet mig hårt i kinden som var riktad mot sjön och slog till Gabriel med flat hand i hans bröstkorg så att han föll bak och landade på ryggen med en tung duns. Jag brast ut i ett skratt medan Gabriel såg mordiskt på mig över bröstkorgen. "Vad skulle det vara bra för?" Jag såg hur han kämpade för att inte le medan jag reste mig upp.
"Du väckte mig, därför." Jag log snett och plockade upp mina svärd. Något var fel. Klingorna var kalla när de borde varit varma efter varit i min sovsäck hela natten. Gabriel såg direkt hur mitt ansikts utryck förändrades.
"Vad är det?" Jag svalde. Det fanns blod rester på mina svärd. MörkerStålet var svagt missfärgat som om någon hade gjort ett uselt jobb med att rengöra de. Men jag hade inte använt svärden på något levande de senaste två veckorna så vem? Svärden lämnade aldrig min sida. Om någon hade försökt skulle de vara döda men det var något som gnagde mig i bakhuvudet.
"Gabriel, vi måste söka igenom skogen. Jag tror någon ligger och förblöder ute i skogen om den inte redan är död." Han satte sig tvärt upp och såg på mig med allvarliga ögon. Jag kände skräcken komma krypande, någon hade varit så nära mig... Hur kunde jag inte vakna? Hur kunde jag inte känna när någon kom fram till mig och tog mina svärd? Hur kunde jag missa någon två gånger. Gåshuden reste sig på mina armar. Vem var kapabel att göra något liknande. Jag har levt som en omega i hela mitt liv och överlevt ensam jag trodde att jag kunde lita på mina sinnen och instinkter. "Hey personen är säkert inte död." Gabriel sträckte fram en hand för att trösta mig men jag slog undan den. Jag är inget litet barn! Röt jag inombords.
"Det är inte det. Väck lägret, se om något liknande har hänt och leta efter den skyldige." Gabriel reste sig upp och gick iväg med en tydligt sårad blick. Jag gillade inte Gabriels plötsliga kärvänlighet och gull. Jag är inte hans lilla omega och jag har inga romantiska avsikter mot honom. Med stela rörelser rullade jag ihop sovsäcken och lade den under en grans skyddande grenar. Ett horn ljöd mellan träden och lägret vaknade med ett ryck.
Vattnet färgades svagt rött av mina svärd. Ingen av vargarna märkte mig där jag hukade vid kanten av stranden. De hade ett akut möte eller något liknande för förrädaren var funne och så hans offer. Förvånansvärt nog var det inte Rei utan en flockvarg. Han hade dödat en ung valp men än oroande var att han hade hittat till detta paradis. Betydde det att fler kommer? Flockvargen stod bunden i mitten av församlingen. Jag kände hatet mot honom med det fanns något annat som upptog det mesta va min energi. Vampyrer. Jag kunde inte få det ur mitt huvud sedan drömmen och blodtörsten ökade för varje minut. Mina fingrar grävde sig ner i jorden. Jag ville döda varenda en av de. När jag först hade upptäckt användningen av mina svärd var den första tanken som kom till mig vampyrer och inte flockvargar. Jag hade trott att det var vampyrer som orsakade detta och den iden hade fortfarande inte tystnat. Särskilt inte då Flockvargen skrek att det inte var han högt nog för att de i vinterskogen skulle höra. Hela händelsen bara skrek vampyr för mig men jag tvivlade inte på att mannen framför omegorna var skyldig på något sätt var han inblandad men frågan är hur. Såklart kunde han lett vampyrerna hit men sedan blivit förråd och efterlämnad men det kändes som det här gick djupare än någon plundrings räd.
"Det känns fel eller hur." Jag reste mig upp och såg på Rei. Jag hade en stark lust att hålla med honom men då skulle jag svika mina principer. "Jag känner dig och jag vet att detta skriker vampyr som inget annat." Jag såg på honom. Rei hade det haklånga håret utsläppt så att det föll ner i hans ögon. Precis som han brukade.
"Jag talar inte med spöken." Rei skrattade tyst och blickade ut över sjön bort från folkmassorna.
"Du vet att jag har rätt." Jag visste det, fast jag hade tänkt tankarna innan han ens hade börjat prata med mig. Men han hade en poäng.
"De är blinda, hur kan de inte se att detta inte är verket av en varulv?" Jag tuggade frustrerat på min kind och såg ut över folkmassorna så långt bort från Reis blick som möjligt.
"Jag trodde inte du pratade med spöken." Han vände sin koncentrerade blick mot mig och jag kände hur han försökte ta in bilden i sin hjärna.
"Det gör jag inte, jag pratar bara med mig själv."
"Lika sarkastisk som alltid," Gabriel steg fram till den bundna mannen och viskningar fördes mellan omegorna. Gabriel drog upp mannen till stående i hans långa flätade svarta hår.
"Är detta vad de skickar för att döda oss!" Gabriel vrålade och några enstaka röster svarade. "Den här mannen är en förolämpning mot oss, ska vi tolerera det!" Fler och fler röt till svar. "Ska vi låta de komma till våra hem och ta våra barn!" Gabriel fick hela folkmassans gensvar. Detta var förmågan som hade övertalat omegorna att Gabriel var dem Sanna alfan. Han visste hur man övertalade folk till att göra vad han ville. Han hade struntat i mina råd och tänkte ge sig efter alforna. Stämningen var på upphällning. Det kommer inte gå snyggt till och jag tänkte inte vara en del av det. Gabriel fortsatte prata och elda på hatet men hos mig fanns en annan sorts raseri. En uråldrig törst efter hämnd och behöver inga arméer för göra hämnden verklig. Om resten av vargarna trånar efter våran släkts utrotning. Låt de hålla på.
"Var är du på väg?" Väste Rei i mitt öra efter att ha joggat ikapp mig.
"Jag tänker inte delta i mitt släktes utrotning."
"Verkar rimligt." Han fortsatte gå vid min sida som en skugga.
"Vad tror du att du håller på med?" Rei var beväpnad och ett snett leende dansade på hans läppar.
"Jag följer efter dig." Jag lät satte fast mina svärd vid mitt bälte samtidigt som vrålen bara blev högre och högre. För någon som kan tala som Gabriel gör ligger hela världen vid hans fötter men Det är inte min sak.
"Sa jag att jag ville ha sällskap?" Det fanns helt klart fördelar med att ha en partner men jag var inte säker på att det var värt att stå ut med Rei för det.
"Nej, men du tänker gå efter vampyrerna och antagligen hela stammen om jag känner dig." Åh men du känner inte mig längre. Vi steg utanför läger gränsen men fortfarande hade ingen upptäckt vår avsaknad. Jag hade stannat i ett dygn. Ett dygn fick jag tillbringa vid detta jordsliga paradis men det var aldrig menat att vara. Lugnet gjorde mig rastlös. Jag var född fri och så tänkte jag förbli. Ingen vad denna person nu anser sig vara styr över mig. Min vilja är min och just nu törstade den efter vampyrernas kalla blod. Jag såg på Rei och han mötte mina ögon.
"Mycket har förändrats."
960 views! Ni är bäst!
Jag hoppas på att nå 1000 med detta kapitel :D
Glöm inte att rösta och kommentera plz. Boken är viktig för mig💛
Dinalk
