Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 12

"Wow, nån som är törstig!”

Maja rycker till och tittar mot dörren. Hon var inte beredd på att någon skulle komma. Å andra sidan sitter hon i någon annans kök under en fest så hon får nog skylla sig själv.

Hon vänder sig mot dörren. Det står en kille vid öppningen som hon inte känner igen. Han ser väl okej ut. Mörkt hår, bruna ögon, inget speciellt. Han ser ut som alla andra och om hon ska vara helt ärlig med sig själv skulle hon inte ha lagt märke till honom om det inte var för att det bara var dem två i köket.

“Tro mig, jag behöver det.” svarar hon och lutar sig mot köksbänken för att fylla på ett till glas.

“Ingen behöver det där. Särskilt inte sådär mycket.”

Han drar ut en köksstol och nickar mot hennes glas. Maja väljer att ignorera honom. Hon dricker av två anledningar. Det första är hennes obefintliga kärleksliv och det andra är för att hennes mamma tror att hon inte kan.

Hon för glaset till munnen och sveper det på nytt. Mest för att göra motsatsen till det han säger. Sedan fyller hon på det igen. Maja känner genast igen känslan när alkoholen gör kroppen varm. Allt hon vill är att få prata. Få vara social och skaffa vänner. Det är ändå därför som hon är här.

“Vad heter du förresten?” undrar hon.

Hon stannar upp och rynkar pannan. Lite nyfiken är hon faktiskt. Hon känner faktiskt inte igen honom. Vilket är konstigt för alla känner alla här. De som festar de festar och de som inte gör det de gör det inte. Maja skulle kunna nämna alla Forsåkras partyglittrande gymnasieungdomar vid namn, och kanske några till, och han är inte en av dem.

“Anton.” svarar han.

“Du är nyinflyttad här va?”

Anton ger henne en konstig blick som om hon precis gett honom en grov förolämpning.

“Nej, jag har bott här hela mitt liv.” Han tittar ner i golvet och korsar det ena benet över det andra. “Bor utanför stan bara.”

Maja nickar. Hon fingrar på sitt glas. Det kanske bara är inbillning men det känns som att allt redan börjar få en suddig, lysande aura kring sig. Vilket är lite skrämmande och fascinerande på samma gång att det gått så fort. Varje gång hon ser på Becca i det stadiet ser hon ut som en ängel som stigit ner från himlen. Anton ser inte ut som en ängel. Han har inte riktigt samma glitter.

“Vad gör du till vard…”

Maja avbryter sig. Det är ingen idé att hon fortsätter. Hans ryggtavla försvinner genom dörröppningen och sedan är det som om han aldrig ens har varit där. Det går snabbare än vad hennes påverkade sinnen hinner reagera. En trött suck lämnar läpparna och hon lutar pannan i händerna.

Maja tar en klunk ur glaset och tittar på sina fingrar. Köksbänken är rejäl och stabil att luta sig mot. Hon rör handen i lätta cirkelrörelser och ser på hur bären i bålen flyter omkring i glaset. Är det såhär kvällen kommer att sluta? Ensam i köket med en stor tillbringare fylld av bål? Hon känner sig tragisk. Som det där fyllot som till och med katterna avskyr utanför krogen. Lite överdrivet kanske men om hon bara hade sällskap så skulle det kännas okej.

Maja sitter och ritar osynliga stjärnor mot köksbänken med ena fingret när det kommer in två tjejer, arm i arm. De skrattar, ramlar in i varandra och fyller på sina glas. Maja tar en klunk och tittar ut genom fönstret. Mest för att att inte störa. Tills hon hör ett dämpat tjut genom rummet. Tystnaden som följer är så kompakt att den får henne att undra om hon stoppat bomull i öronen.

Maja vrider runt på stolen. På golvet ligger ett krossat glas. Vätskan som bildar en liten pöl på det ljusa golvet liknar vatten. En av tjejerna står vid vasken med handen på vredet. Maja andas ut, även om hon undrar varför i helvete de valde ett finglas istället för plastmuggar.

“Vet du var det finns plåster?”

Tjejen tittar på Maja. Det är då Maja upptäcker blodet som rinner längs hennes hand. Utan att tänka tar hon tag om hennes armbåge och skyndar mot badrummet. Det är inte långt dit. Den ligger alldeles till höger om hallen. Det förvånar henne hur bra hon fortfarande hittar i Simons hem.

Maja tar fram ett paket ur badrumsskåpet och river loss ett plåster. Tjejen vrider igång vattenkranen och börjar göra rent sitt finger lite grann. Medan blodet sköljs bort sätter sig Maja på toalettstolen.

“Kvällens drama.” konstaterar hon.

Tjejen ler mot henne och nickar instämmande.

“Förhoppningsvis.” Hon ser sig i spegeln och tvättar bort en bloddroppe som hamnat på kinden. “Vad heter du förresten?”

Maja tittar på dem två främlingarna hon precis lärt känna. Den ena står vid handfatet och tvättar sig, den andra sitter på badkarskanten.

“Maja, och ni då?”

Tjejen som håller på att plåstra om och torka av sitt sår drar undan sin våfflade ljusa lugg.

“Jag heter Felicia.”

Hon ler mot Maja och sedan blir det tyst några sekunder. Lite längre än vad som känns bekvämt. Maja vet inte riktigt vad hon ska säga, annars hade hon gärna brutit tystnaden.

“Svea.” tillägger tjejen vid badkaret.

Maja ser på henne och nickar. De är betydligt mer uppklädda än henne, men hon försökte ju även gå efter något lågmält. Svea har fisknätsstrumpor och en enkel röd klänning. Felicia ser ut som Sveas största kontrast. Långbyxor och kofta. Det är nästan som om hon fortfarande har vinterpälsen kvar. En pälsig tröja med snirkliga detaljer längs huvan. Maja förstår inte hur hon inte kan överhettas. Det kanske hon gör också.

“Jag har inte sett dig här under kvällen tidigare.”

Felicia drar med ett finger över sitt plåster för att försluta lite tätare. Maja ler och trummar med naglarna mot toalettlocket.

“Jag kom alldeles nyligen, jag känner Simon.”

Hon ser på Felicia. Någonting hos henne får Maja att tycka om henne. Kanske är det för att hon alltid verkar le, trots att hon har skurit sig i fingret, eller för att hon tittar på Maja som om hon verkligen vill fortsätta prata med henne.

“Vi gick i samma karategrupp, sedan slutade han.” förklarar Maja. Av någon anledning känns det som att hon behöver förklara det.

“Ahh. Det brukar vara så.” Felicia nickar menande. “Träna är inte för alla, gäller att hitta sin grej liksom.”

Hon tar fram en tub läppglans och drar på ett lager över läpparna. På andra sidan reser sig Svea från badkaret, lägger en hand på Felicias arm och nickar mot dörren. Felicia torkar av resterna från läppglanset på handen och följer efter.

“Ska du med?” undrar hon plötsligt, halvvägs genom dörren och ser på Maja.

Maja behöver max två sekunder för att överlägga sitt svar. Hon nickar, drar en kontrollerande blick över badrummet så att allt ser snyggt ut och följer efter dem ut i vardagsrummet.

□ □ □

Hejsan!

Och festen fortsätter. Det här kapitlet är nödvändigt för dramat som snart kommer att komma hehehe ;)

Du får gärna rösta och berätta vad du tyckte. Det betyder så mycket! 💛

Ha en skön söndag!

//prismcactus