Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 10

Maja sitter på sängen i sitt rum. Hon vet inte vad hon håller på med. Det är fredagkväll, Becca är upptagen, Love är död och hon sitter på sängen och räknar matte. Inget är som det ska.

Hon trycker pennan mot pappret och ser på hur det bildas en tjock blyklump i en vit ruta. Udden går inte av.
Inget är verkligen som det ska.

Hon pillar på pennan och kollar facit för ännu ett tal. Det är fel den här gången också.

"Fan."

Maja muttrar och blåser luft genom näsborrarna. Hon begraver huvudet i kudden och trycker sig platt mot madrassen. Det enda bra den här kvällen är att hennes anonyma avsändare inte har hört av sig igen. Hon önskar att hon var någon annanstans, att hon hade någonting att göra. Något annat än att räkna matte som alltid lyckas slå knut på hennes hjärna på ett eller annat vis. Hon förstår inte ens varför hon valde teknik. Hon hatar teknik.

Med en suck släpper hon räkneblocket på täcket och tittar mot fönstret. Gardinerna rör sig lätt i vinden. En inbjudan till en vacker vårkväll. De rör sig så mjukt att de skulle kunna smeka hennes ansikte med sidenhandskar. Solen håller på att gå ner. De gyllene timmarna får möblerna att lysa i ett guldaktigt sken.

Plötsligt är det som om någonting ropar på henne. Från någonstans mellan nyponbuskarna och gatlyktorna. Beccas ord ekar i henne.

Du smög ut genom fönstret till en grannfest?

Hjärtat tar ett skutt. Under loppet av en blinkning är Maja rädd för sig själv. Hon är rädd för att hon vet att hon vill göra det. Trots att förlamningen börjar sprida sig i låren.

Hon slår till sig på benet. Det är inte en så dålig idé ändå. Det är fredag, mamma och pappa tar en promenad och Martin är inte hemma. Hon borde prova. Hos Simon är hon alltid välkommen, i alla fall om det är fest. Det enda som behövs är att klättra ut genom källarfönstret och sedan ge sig av.

Det är precis vad som skulle rädda den här kvällen. Om inte Becca kan vara med så får hon väl gå på Simons fest själv. Det är inte så långt bort. Hon har varit hos honom förut och i värsta fall kan hon alltid hänga med honom om allt annat skiter sig.

Maja slår ihop matteboken och lämnar den på golvet. Hon går fram till sin garderob och börjar leta efter något att ha på sig. Något snyggt som inte ser för uppklätt ut men ändå elegant. Hon hittar ett par svarta jazzbyxor och en mörkgrön kofta. Hon drar på sig en fodrad jeansjacka också. Även om det är vår så är det fortfarande kallt.

Tyst lyssnar hon efter ljud från övervåningen. Utifall att mamma och pappa skulle vara tillbaka redan. Det verkar de inte vara. Det är rätt roligt hur de tror att hon sitter på rummet och räknar matte just nu. De skulle bara veta.

Maja ler för sig själv. En till bra sak med att bo i källaren, det är sällan någon i familjen märker att hon finns här nere.

Hon tar handväskan från stolen och går mot fönstret, trycker upp det lite till. En kylig kvällsbris sveper över hennes ansikte. Hon drar ner luften djupt i lungorna och ler.

Det förvånar henne att hon aldrig kommit att tänka på det här förut. Att Becca bokstavligt talat fick lov att säga det till henne innan hon förstod hur genialiskt placerat hennes rum är. Det är alldeles för bra för att inte utnyttjas.

Det tar inte lång tid innan hon har satt foten på byrån och kastat ut väskan. Den landar i gräset. Maja tittar över axeln och ser sig om i rummet som hon håller på att lämna, på bokhyllan, den stora Harry Potter postern på väggen och smutstvätten som ligger på golvet. Hon sätter foten på murstenen som är hennes fönsterbräda, tar sats och kryper genom fönstergluggen.

Gräset är blött under händerna. Det går fort. Hon är liten och smidig. Förmodligen har hon karaten att tacka. Försiktigt stänger hon fönstret efter sig och kilar in en duk mellan ramen och rummet. På huk med väskan i knät kikar hon in genom det lilla fönstret.

"Sov gott." viskar hon och blinkar åt Harry på väggen. "Det kommer inte jag att göra i alla fall."

Hon rycker på axlarna som om hon inte kan rå för det. Sedan reser hon sig, slänger en blick över axeln och försvinner mot bakgården. En koltrast sjunger med djup klang någonstans i grannens äppelträd när hon tar fart och svingar benen över staketet.

Hon ser sig om över axeln. Simon bor bara några kvarter bort. Med rätt genvägar lär hon vara där på en kvart.

□ □ □

Hej på dig!

Lite vardagsspänning sådär. Snart blir det fest och det händer alltid roliga saker på fester. I alla fall i böckernas värld.

Ha en trevlig kväll!

Själv ska jag sura för att jag inte gick vidare till callback :(

//prismcactus

Ps, du får gärna berätta i en utförlig novell vad du tycker om kapitlet så gör du mig lite gladare :)

Och en till sak, lyssna på musiken som finns länkad. Den är bra.