Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 33

Maja slänger sig på sängen och begraver ansiktet i händerna. Så himla typiskt. Det som inte fick hända har precis hänt. Hennes lillebror har kysst någon före henne. Innan hon ens hade en chans. Eller teoretiskt sett så har hon haft det, men praktiken är mycket mer komplicerad.

Händerna trycker mot pannan medan hon lyssnar på en talgoxe som sjunger utanför fönstret. Det är verkligen vår. Det känns i luften varje gång hon går till skolan eller när hon släcker nattlampan och ljuset från solen fortfarande letar sig in i rummet.

Hon stirrar upp i taket och drar en hand längs täcket. Han kommer säkert att ha sex förr eller senare också, om han inte redan har haft det. Maja grimaserar och tittar bort. Hon mår illa bara av att tänka på hennes lillebror i samma säng som någon annan så hon föser bort tanken på en gång. Hon blåser ut luft genom näsan och drar handen långsamt längs ansiktet, ner över kinderna och vidare längs hakan.

Det är inte det att hon inte är glad eller stolt för hans skull, det är bara det att hon vill vara först. Hon är hans storasyster och Martin går i nian.

Maja vrider runt på madrassen. Hon har gått på så många fester och det har inte gett henne någonting. För ett ögonblick tillåter hon sig att föreställa sig Martins liv. Hon undrar hur det är att leva som honom. Det finns så många perspektiv som hon inte känner till. Han har sitt epa-gäng som åker runt på vägarna och på isen över sjön på vintern trots att det gör mamma alldeles tokig av oro. Det var i alla fall innan Love dog, sedan dess har dem inte åkt på sjön. De känner säkert till alla vägar i hela Forsåkra. Det är det Martin gör med sina vänner. Och sedan kom fotbollsspelaren in i bilden. Maja ler mot en fluga som surrar mot väggen. Nu vet hon varför han är borta så mycket.

Med en knyck vrider hon runt och låter blicken vandra över himlen. Det är en vacker kväll men den känns ändå vemodig. En tyst smärta som hon inte kan sätta ord på maler genom kroppen. Maja tittar ut genom fönstret mot hustaken och bandet av lyktstolpar som börjar tändas. Allra längst bort mot horisonten vilar de grantäta bergen. Tysta och hemlighetsfulla. Om hon sväljer sin stolthet skulle hon kunna vara lycklig fullt ut men hon kan inte riktigt rymma från den nypande känslan att hon är hans okyssta storasyster.

Maja biter sig i kinden. Solen målar rosa streck över himlen. Känslorna sitter djupare än så, märker hon. Det handlar inte bara om att vara sist. Martin vet något som inte hon vet. Det får hennes kunskapstörstiga huvud att må illa.

Från nedervåningen hör hon fötter som börjar röra på sig, förmodligen är dem andra på väg att lägga sig. Ett vitt ljus lyser upp rummet bredvid henne och hon hör telefonen vibrera på nattduksbordet. Det är ett meddelande från Becca.

Maja vänder sig på sidan och läser från skärmen. Det handlar om imorgon, om skolarbetet på engelskan. När hon väl har telefonen i handen går allt automatiskt vidare till snapchat. Den anonyma avsändaren har inte svarat sedan hon krävde att få veta vem personen är, men hon har snackat med Amir nu. Hon skulle kunna skicka ett meddelande igen nu när spelplanen ser helt annorlunda ut.

Hon letar upp Loves profil och gör sig redo för att skriva. Maja suger på läppen och sedan kommer orden.

Hej, jag vet att det var länge sedan sist. Jag vill bara säga att jag inte längre vill veta vem du är. Det är bättre om jag inte vet ditt namn.

Det slår henne att det kanske är just precis därför som personen i fråga inte skriver längre. Det är en vän till Gabriella. De umgås. De ses regelbundet. Det finns många anledningar till att sluta skriva. Personen kan ha ångrat sig, skämmas över av att ha loggat in på Loves konto eller så finns det någon form av rädsla under ytan.

Maja släpper telefonen mot täcket och fortsätter att stirra upp i taket. Det finns så många frågor och så lite svar. Varför just Love, varför Gabriella, varför finns det någon som skriver till just henne av alla elever på skolan och varför ser hon inte Anton igen? Maja ler och skrattar till åt den sista frågan. Den är väl det minsta av hennes problem.

Hon undrar varför Martin har lyckats hitta någon så enkelt och inte hon. En vän som känner likadant. Svårare än så behöver det inte vara men tydligen så är det precis vad det är. Femton minuter senare lyser skärmen upp och när Maja tittar mot skärmen ser hon att hon har fått svar.

Är det för att du är rädd att Gabriella ska komma efter dig?

Meddelandet försvinner och nästa bild visas. En helt svart bild med något flimmer i ena hörnet. Den är tidsbegänsad så Maja trycker fingret mot skärmen för att pausa.

Så säger hon bara. Det är tomma ord. Hon kan inte ens slåss och du tränar väl karate?

Förresten, jag har funderat och jag vill fortfarande hjälpa dig. Jag kan ge dig ett större sammanhang, utan några krav den här gången. Det var dumt. Om vi vill gå på djupet med det här så är det bäst att vi samarbetar och ligger lågt.

Maja tvekar. Det är det här som hon alltid har velat ha och nu när hon är på väg att få det så känns det fel. Som om hon inte förtjänar det. Hon står på tröskeln till Loves hemliga liv. Det som var så känsligt att inte ens hon fick veta. Maja drar med tungan längs tänderna. Om hon inte får veta kommer hon att ångra sig för resten av livet, det är hon säker på.

Hon blundar och lyssnar på fåglarna. Försiktigt ger hon sig själv ett tyst löfte om att inte döma. Inget, varken Love eller Gabriella eller något annat som kan dyka upp. Kanske inte ens den anonyma avsändaren. Egentligen vet hon vilken väg hon ska ta. Det skulle aldrig funka att lägga ner telefonen och försöka umgås med Gabriella, inte nu efter allt som har hänt.

Maja lägger armarna bakom huvudet och tittar ut genom fönstret. Solen är nästan borta. Det är lite skönt ändå att få skriva med någon opartisk. En främling som inte finns så långt bort. Någon som ingen av hennes vänner känner men som ändå känns relevant. Avsändaren har rätt, Gabriella kan inte slåss. Maja ler mot solnedgången. Hon själv går på karate. Det är hon som har övertaget.

Tankarna samlas i huvudet som en tät dimma. Nonsens, det är vad det är. Svaret är självklart. Hon måste få veta. På det här viset kan hon få bådas perspektiv. Både Loves, Gabriellas och den där kompisens. Det enda hon behöver göra är att fråga. Så Maja skriver.

Okej, jag vill också fortsätta.

Loves vän svarar snabbt. Det kanske är någon väldigt blyg person som sitter där på andra sidan. Kanske är det bara genom sociala medier som personen vågar socialisera sig. För det nya svaret öppnar en ny dörr för Maja.

Du kan kalla mig Lumi. Det betyder snö på finska och jag är finsk.
Jag kan berätta Loves hemlighet. Om du vill veta.

Maja stirrar blint på texten. Orden blir suddiga. Lumi. Hon gillar hur det lägger sig i munnen. Försiktigt börjar hon tänka igenom om hon känner någon med finskt ursprung. Hon läser meddelandet igen. Hon trodde inte att det skulle vara så enkelt. Det är det säkert inte heller, men just nu är det enda som betyder något att hon kommer att få veta.

---

Hej vänner!

Titta här, en stor ledtråd kommer lastad till er. Rätt stor i alla fall ;)

Varför är det så roligt att skriva romance? Det är typ beroende framkallande. Jag kan fortfarande inte få nog haha. Nåja, vad tycker du om kapitlet? Vi drar ner pulsen lite sen ruset i förra och sen drar vi upp den igen. För i nästa kapitel händer det grejer ;)

Hoppas att ni har det bra!!

//prismcactus