Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 35

Bommen hissas upp framför rälsen och ljusen återgår till att blinka vitt. Maja undrar om anledningen till att det finns så mycket tågtrafik i Forsåkra är för att alla vill därifrån. Det skulle förklara varför de har en räls genom staden, en stor perrong med flera spårbyten och en avgång minst varje halvtimme. Tågtrafiken verkar vara det enda som är konstant i hela Forsåkra.

Hon följer gatorna och vidare genom centrum. Klockan sju sa Becca att Antons träning skulle börja så Maja försöker att vara på rätt plats i god tid så att hon till synes oavsiktligt kan möta honom vid hållplatsen. Dansskolan ligger lite utanför centrum så hon hoppas att han tar bussen dit. Om inte så måste hon göra om hela planen och det skulle i värsta fall göra henne sen till sin egen träning.

Hon kryssar längs gatorna, vidare över en bro vid ett vattendrag och tar en genväg genom gallerian. Maja fortsätter längs kullerstenarna. Tankarna är fulla av ord och meningar. Som ett pussel av frågor. Det finns så mycket hon vill säga till honom men hon vet inte var hon ska börja.

Maja hoppar över ett cykelställ och fortsätter mot bussarna tills hon plötsligt stannar. Försiktigt slinker hon inte bakom en husfasad. Hon tror inte riktigt sina ögon. Vid ett trappräcke står Anton och skriver någonting på sin telefon. Hjärtat tar ett skutt i Majas bröst.

Plötsligt är allt självförtroende som bortblåst. För några sekunder sedan hade hon så många frågor på tungan, nu vill hon helst vända och gå. Någonstans undrar hon om det är Beccas förtjänst eller slumpens, förmodligen bådas. Annars skulle han inte stå här framför henne, på samma plats. All onödig väntan känns plötsligt naturlig. Som om det var värt det.

Mörkt hår, en stor damväska över axeln och en ordentlig jacka. Det måste vara samma person. Hon passar på att lägga utseendet på minnet. Så att hon inte ska glömma bort det. Varje accessoar är en bonus. Brunt hår, ett alldagligt ansikte, springtights och en stickad tröja som tittar fram under jackan. Han vänder på alla Majas normer och det gör henne tacksam.

För ett ögonblick överväger hon att smita bakom butiken och gå därifrån. Hjärtat rusar i hundra kilometer i timmen och hon vill helst begrava ansiktet i händerna och sjunka ner längs husfasaden. Hon fokuserar på en punkt framför sig. Efter att ha räknat till tio baklänges nyper hon sig i underarmen. Tyst säger Maja åt sig själv på skarpen. Det är nu det händer, inte imorgon.

"Gå dit bara och säg hej, kanske fråga om någonting, det är allt jag lovar," mumlar hon till sig själv.

Peppen fungerar. Det är allt hon behöver lova sig själv. Det får inte bli konstigt och krystat. Eller värst av allt, att han förstår att hon är lite förtjust i honom redan efter en träff. Hon behöver bara gå förbi, hälsa och sedan vara på väg någon annanstans. Precis som en artig person.

Maja tar ett djupt andetag, sedan promenerar hon runt det trygga hörnet som om det var första gången och går mot trappan där hon vet att han står. Han är fortfarande kvar. Maja stannar och låter förvåningen svepa henne med sig.

"Hej, det var du som var på Simons fest eller hur?"

Anton tittar upp från telefonen och ser på henne. Först är det som om ögonen försöker minnas men sedan känner han igen henne.

"Å tjena," säger han överraskat och ler.

"Hur slutade festen?" skyndar hon sig att fråga innan det blir tyst.

"Som vanligt. Du missade inget om man säger så men det var roligt. Cool musik och många gäster."

Han räcker fram telefonen till henne.

"Här skriv in ditt nummer, jag samlar på vänner."

Majas hjärta tar ett skutt. Hon hoppas att det inte märks. Hon ler och tar emot telefonen. Samla på vänner. Det borde hon också göra. Det borde hon verkligen göra.

"Visst, om du skriver in ditt nummer också."

Hon vill vika sig dubbel av hur typiskt det låter men ger honom sin telefon och går in bland hans kontakter. Hon ska just lägga till sig själv när hon får syn på ett namn ovanför listan av m-namn. Maja läser namnet igen och känner hur hon tappar kontakten med kullerstenarna under fötterna. Hon stirrar på skärmen och känner hur ögonen blir torra. Både av vinddraget och för att hon glömmer att blinka. En hård knut dras åt i magen. Snabbt lägger hon in sitt nummer och namnger sig själv både med för och efternamn.

"Kände du Love?" frågar hon.

Anton ger tillbaka hennes telefon och kisar mot henne. Hon känner hur hon viker undan med blicken.

"Ja, hurså?" svarar han och ler men det ser inte riktigt övertygande ut.

"Hur då?"

"Vi gick i samma flöjtklass. Det var jättelänge sedan men nu känns det ändå liksom skumt sedan... ja du vet." Han sneglar mot sin ena sko. "Det är verkligen tragiskt. Jag tycker så synd om familjen."

"Det är det verkligen," svarar hon.

Anton drar ett finger längs skärmen på sin telefon.

"Hur kände du honom?"

Maja fokuserar blicken på en särskild sten på gatan. Hon sväljer och bestämmer att det bara är en vanlig fråga.

"Hans bästa vän."

Anton nickar. Något tungt glider förbi i blicken.

"Jag beklagar sorgen."

De där orden igen. De orden som Maja har börjat avsky även fast andra bara vill hennes bästa. Hon har hört dem så många gånger att hon inte tycker om dem längre.

"Tack," svarar hon och möter hans blick. "Vi hörs," tillägger hon och börjar gå nerför trappan.

Tankarna känns hyperaktiva igen. Hon tänker på allt samtidigt, ändå känns det som om hon bara kan fokusera på en sak i taget. Hon gjorde det, hon har träffat Anton igen och han kommer ihåg henne. Hon ler över sig själv. Dessutom har hon fått en till guldklimp. Anton kände Love. Hon stoppar händerna djupt i jackfickorna och ökar tempot. Ju snabbare hon går desto snabbare kommer hon att komma till träningen.

---

Och de ses igen.

Hej där!
Hoppas att du har det bra. Du får väldigt gärna lämna en kommentar eller två om kapitlet. Tankar, känslor, feedback eller vad du tycker om karaktärerna, berätta vad du vill.
Nästa kapitel är en vändpunkt. Och det är faktiskt redan färdigredigerat. Det ser jag fram emot! :D

Ha det bäst!

//prismcactus