Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 28

Dagarna rullar på. Det är snart fredag. Maja kämpar på med matten så gott hon kan. Även när hon går hem från busshållplatsen snurrar talen i hjärnan. Det enda hon kan se är tal. Siffrorna på husen ser extra tydliga ut än vanligt. Ögats fokus dras mot nummerplåtarna, brevlådorna och en och annan kyrkklocka. Överallt finns det siffror.

Väskans tyngd mot ryggen får henne att minnas hur det gick på lektionen tidigare under dagen. Det är inte lika mycket tal kvar som det brukar vara, men tillräckligt mycket för att ge henne en jobbig läxa över helgen.

Maja tittar bort när blicken möter nästa husnummer. Som distraktion snurrar hon en blöt hårslinga runt fingret. Det är så härligt på sommaren när det går att gå hem i blött, nytvättat hår utan att behöva oroa sig för att det ska frysa. Hon har just avslutat kvällens karateträning och håret håller på att torka. Det hänger stripigt och blött längs med axlarna och droppar då och då mot vårjackan.

Hon skulle kunna sätta upp det men Maja har ingen lust. Dessutom är hon utsvulten och vill hem. Marcus, hennes tränare, tvingade dem att göra idioten över arenans långsida och med en massa sit-ups och armhävningar mellan stationerna. Nu känns det som om hennes kropp blivit både flera gånger tyngre och lika slapp som kokta haricots verts. Ibland undrar hon om den faktiskt kommer att ramla ihop på gatan. Helst av allt vill hon inte ens lyfta sin väska.

Men på det hela taget är hon ändå nöjd. Det är den här utmattade känslan efter en riktigt bra träning som får henne att känna att det ger något. Trots att hon ibland svär åt Marcus när han skriker åt henne att ta i hårdare. Då brukar han skratta och säga att det är de svordomarna som gör att han är tränare.

Maja blundar och känner vinden i håret. Hon är tacksam över att hon inte tog cykeln idag. Tanken på att trampa känns jobbig och hon gillar det stillsamma med att gå och att få ta sig fram på egna ben.

Tio minuter senare är hon hemma och sparkar av sig skorna i hallen. Det skramlar när Lena donar med någonting i köket. Oset från spisen hintar om köttfärs. Det doftar ljuvligt av kryddor, grönsaker och basilika. Hennes mamma rör runt i en gryta och tittar sedan upp på Maja.

"Martin äter inte middag med oss ikväll, så det blir bara du, jag och pappa."

Maja gör tummen upp åt sin mamma. Om inte Ulrik hade varit en pusselbit i hennes liv så hade hon också varit borta. Då hade hon hängt hos Becca mycket oftare. En del av henne önskar att hon också hade ett gäng precis som Martin. Det verkar så spännande att vara borta nästan varje vardagkväll och komma hem sent på kvällen till ett låst hus. Maja ler åt sina tankar. Hon längtar efter äventyr, vardagsäventyr i alla fall. I sommar vill hon vara modig.

Lena återgår till att hacka ett krispigt salladshuvud och när Maja öppnar dörren till källaren är det inte helt utan att känna en tunn spiral av hunger. Hon fortsätter nerför trappan och vidare till sitt rum.

Några skolböcker ligger på skrivbordet. Redo att användas, som om de väntat på henne. Maja öppnar fysikboken, bläddrar lite i den och sätter sig på sängen bara för att slå igen den och leta rätt på en penna. Hon tar med sig böckerna tillbaka uppför trappan och slår sig ner vid köksbordet istället. Lena tittar frågande på henne från spisen när hon kommer in med alla böcker i famnen.

"Jag ville plugga här istället," säger Maja och drar ut en stol. "Med dig."

"Vad roligt."

Lena ler. Hon rör runt i grytan med en slev och ser uppriktigt glad ut. Hon vänder på en köttfärsbiff och det fräser till stekpannan som svar. Det doftar tomat från såsen i hela köket och Maja kan inte låta bli att tycka att det är underbart. Hon slår upp fysikboken igen och börjar ögna igenom uppgifterna.

"Det är en sak jag skulle behöva säga när du väl sitter här," börjar Lena och sänker värmen på spisen.

Maja tittar upp som på en given signal. Hon ser på sin mamma och känner de första lagren av oro lägga sig ovanpå varandra i kroppen. Det låter allvarligt. Mamma låter sådär dyster som hon alltid brukar göra när hon har något viktigt att berätta.

"Jag kommer att börja jobba längre dagar på jobbet från och med nästa vecka."

Lena rör om i såsen och tittar på Maja.

"Jag behöver de där extra pengarna om jag ska kunna starta eget företag. Både jag och pappa tror att det är den bästa lösningen, Det kommer innebära att ni kommer att få laga fler middagar själva och jag kommer inte att vara hemma lika ofta."

"Okej," svarar Maja och nickar.

De har aldrig haft några ekonomiska problem förut, inte så att någon av de har behövt jobba övertid, men sedan Lena ville ta tag i sin barndomsdröm om att bli fotograf och frilansa på bröllop så behövs det pengar som hon just nu inte har. Maja suddar ut den fula igelkotten hon ritat i sin räknebok.

"Det är din dröm så jag tycker att du ska göra det."

"När jag har jobbat ihop tillräckligt med pengar är företaget förhoppningsvis på fötter men man vet ju aldrig med sådant där, vad som säljer och inte. Då är jag min egen chef så förhoppningsvis hinner jag vara mer med er igen," säger Lena, det låter nästan som om hon vill förklara något.

"Jag tycker att det är bra att du följer dina drömmar," svarar Maja.

Lena skrattar till och ler mot köttfärsen i stekpannan.

"Det är något jag borde ha gjort för länge sedan."

Maja rycker på axlarna.

"Det var väl dags nu. Det var nu som du kände dig redo."

Lena vänder sig om och ser på henne. Något tankfullt vilar i blicken. Hon lägger försiktigt ner stekspaden på köksbänken.

"Ibland undrar jag hur gammal du är." Hon ler och tittar bort. "Jag tror att du har rätt, och det känns underbart att höra det från sin dotter."

"Jag önskar att samma regler gällde i fysiken," säger Maja och pekar på boken. Hon gör en grimas.

Sedan dyker hon ner i skoluppgifterna och tittar upp på sin mamma då och då. Karin nynnar med till radion med stekspaden i handen och Maja kommer på sig med att undra hur det skulle vara att säga till sina vänner att hennes mamma följt sina drömmar och blivit fotograf.

---

Hej på er!

Hoppas att ni har det bra. Det här är ett drömmigt kapitel, och fint på flera sätt. Berätta gärna för mig om dina egna tankar när du läste. Jag är här för att lyssna (och svara!).
Majas resa fortsätter ^^

Ha det fint!

//prismcactus