Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 26

Huset på Lyckgivaregatan är mörkt och uppfarten tom. Även garaget är tomt vilket är ett säkert kort på att Martin har tagit mopeden. Det är en vacker eftermiddag. Löven viskar i vinden och himlen lyser blå ovanför hustaken. Det är onsdag och skoldagen har tuggat på i ett långsamt tempo som har fått Maja att längta efter helg. Hon vill ha fredag nu.

När hon kommer in konstaterar hon att huset är lika tomt på insidan som på utsidan. Maja ler och snörar av sig skorna. För en gångs skull är hon den som är först hemma. Det känns så lyxigt att hon har ett helt hus för sig själv. Inte ens Martin är hemma.

Maja går in i köket, brer en smörgås och äter den vid köksbänken. Det ligger tidningar överallt på köksbordet. Gamla reklamblad som de glömt att slänga, gamla dagstidningar och en och annan profiltidning om motorer. Maja sorterar bort dem och lägger dem i pappersåtervinningen innan hon går ut på altanen.

Utsikten härifrån får henne alltid att tappa andan. I alla fall under den här tiden på dygnet. Timmarna då solen går ner. Så kärleksfullt och dramatiskt på samma gång. En explosion av färger mot en blå canvas. Snart är det morgon någon annanstans. Solen gör ett fulländat avsked för att sedan omsorgsfullt skapa en ny dag åt någon annan.

De skogsbeklädda bergen tornar upp sig bakom stan. Gatlyktorna som börjar tändas skapar ett pärlband av ljus. Lena brukar klaga på att de bor för nära centrum. Det blir aldrig någon andningspaus, menar hon, med allt buller från trafiken och surret från ett bostadsområde i rörelse. Om det inte var för att hon är förälder till två tonåringar tror Maja att Lena redan hade flyttat. Ut på landet eller till Norrland.

Maja har istället alltid tyckt att det är mysigt att bo såhär tätt. Hon gillar att vara så nära sina grannar och hon gillar att skratta åt dem när de svär och har glömt hur ljudkänsligt det är i området. Till skillnad från sin mamma älskar hon att höra ljuden från trafiken. Det gör henne lugn. Som en påminnelse om att hon aldrig är ensam. Även när hon känner sig ensam så känns det bättre av att veta att det finns någon i närheten.

Maja sneglar mot telefonen i sin hand. Hon vill att den anonyma avsändaren ska svara. Det vill hon mer än något annat just nu. Om hon får ett namn och en bild kommer deras relation att kunna bli mer än en chattkontakt. Kanske kan de till och med träffas. Becca skulle kunna följa med.

De har skrivit lite för länge för att hon ska kunna glömma det helt och hållet nu. Det är omöjligt att lägga Loves hemlighet åt sidan. Det som hon var rädd för i början har på sätt och vis hänt. Hon är indragen, det är för sent att lämna platsen och bara gå därifrån.

Maja tittar ut över trädgården. De har en fin uteplats. En liten gräsmatta, några äppelträd, ett par nyplanterade hallonbuskar från förra året, ett fotbollsmål och en fattig vinbärsbuske. Det ståtligaste av allt är nyponhäcken som ramar in trädgården. Bortsett från trafikens mjuka surrande så är det helt tyst.

Hon vänder blicken mot himlen, mot skogen och sedan till grannens jordiga rabatt. Där och då lovar Maja sig själv att hon ska ta reda på mer. För sin egen skull men också för Loves och kanske även för hans familj. Så att han inte blir bortglömd. Så att de får se hela historien. Maja är säker på att det skulle betyda allt för en familj i sorg. Hon hoppas bara att det är okej att ta reda på Loves hemlighet.

Hon tittar ner på telefonen och känner det där välbekanta hålet öppna upp sig i bröstet. Om Love hade suttit bredvid henne på träsoffan just nu så hade han förmodligen lagt benen i kors och bett henne att spå hans framtid i spelkort, och hon hade öppnat portarna till sin fantasi och hittat på världens mest osannolika historia. Sedan hade han gjort en varsin kopp te till dem båda för han drack alltid te.

Maja låter handen vila på den tomma platsen bredvid sig. Det nyper till i hjärtat. Om hon hade vetat så hade hon aldrig gått med på att åka skridskor den dagen. Hon huttrar till. Som om det plötsligt börjat snöa inomhus. Plötsligt märker hon hur tyst det är på altanen. Hon skakar på huvudet och ruskar bort tankarna.

Det är önskedrömmar. Även om Love tyckte om att bli spådd så kan hon inte läsa framtiden. Det var en olycka. Han lever inte längre så en hemlighet kan inte längre skada honom.

Maja känner hur energin stryker henne medhårs. Love är, om något, hennes skyddsängel nu. Hans hemlighet är tagen ur tiden. Att få veta. Det skulle få henne att älska honom lite till, tänker hon när hon tittar upp mot himlen, om hon visste vad han har gått igenom.

---

Tjabba tjena hallå!

Ett lugnt och tankfullt kapitel kommer lastat. Det behövs nog efter alla nya karaktärer som gjort entré. Det här kapitlet tog mig faktiskt en evighet att redigera för det verkade aldrig bli bra, så om du har feedback - hit me! :D

Eller om allt är perfekt så får du gärna säga det också ;)

Ha det bäst!

//prismcactus