Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 39

Ropen ekar över dojon. Svetten rinner längs Majas panna. Inte bara pannan, det känns som om varje kroppsdel är täckt av ett fuktigt lager svett. Det är sent och hon är inne på de sista kraftreserverna. När hela kroppen vill ge upp så tröstar hon sig med att hon åtminstone kommer att bli starkare. Inte imorgon bitti men om några dagar.

Sparkträning. Något av det drygaste som finns när det utförs intensivt. Alla står på rad längs salen och gör maegeri, en spark framåt, gång på gång efter Marcus order. Det är onsdag, vilket betyder att det är extra gruppen som tränar, den blandade gruppen där alla får vara med oavsett ålder och bälte.

Maja står bredvid ett barn med rött bälte som använder stridsrop för att hålla igång energin. Hon blir imponerad av att den lilla flickan inte har gett upp än. På hennes vänstra sida står en vuxen man med grönt bälte. Hon rycker i sitt eget bälte och ler. Det är lila. Den snyggaste färgen om Maja får bestämma.

I hemlighet hoppas hon att det dröjer tills hon når upp i nästa rang. Brunt bälte känns inte lika trendigt. Men om hon inte har brunt bälte så kan hon inte få svart. Det var det stoltaste ögonblicket i hennes liv när domaren räknade upp hennes namn bland de som hade klarat katan och sedan kunde hon med gott samvete gå och köpa ett alldeles eget lila bälte.

"Nagashi zuki!" ropar Marcus så högt att det ekar i dojon och klappar rappt med händerna.

Maja gör kvickt en förflyttning bakåt och slår armen framför sig så kraftigt hon kan i luften. Sedan vänder hon och byter ben. Hon börjar mata på med höger ben, spark på spark på spark. All mjölksyra som pulserar i vänster ben kommer hon snart att kännas i höger också.

De står så i sex minuter. Intensiv styrketräning med teknik. Mjölksyran pumpar i låren och Majas sparkar når allt lägre och lägre för varje gång hon lyfter benet. Hon tvingar sig att fokusera på andningen och försöker att på så vis lugna hjärtat. Om hon bara kunde slappna av, då skulle inte mjölksyran sprida sig lika fort.

Den sista tiden stirrar hon bara tomt framför sig. Det är ren viljestyrka som håller henne igång och som får henne att fortfarande lyfta benet den lilla decimeter som krävs. Hon tvingar kroppen att fortsätta. Bara några centimeter till i någon minut mer. Det är det enda som räknas. Det är en lättnad när Marcus klappar i händerna och avslutar träningen med en kata.

Maja följer stegen. Hon bara gör de utan att bry sig om hur det ser ut. Kroppen är tung och slagen går långsamt. Hon orkar knappt lyfta armarna. Det känns som att röra sig genom vatten. Hon snurrar runt där hon ska, slår där hon ska och sparkar ut men det ser inte ordentligt ut och går per automatik utan att hon tänker på vad hon gör. Övningen sitter i muskelminnet.

Ett enstämmigt rop ekar genom salen och sedan svänger var och en ihop med benen för att göra sig redo för hälsning. Marcus vänder sig om och bugar. Alla följer honom genom den och sedan vänder han sig om.

"Tack för ikväll allihopa! Er energi gör mig till världens lyckligaste man. Ni var grymma och ni har jobbat på jättebra varenda en av er."

Han spricker upp i ett leende och applåderar. Sedan ger han en high five till varenda person som deltagit. Det Maja verkligen uppskattar är att han alltid söker ögonkontakt, med alla. Hon ler mot honom när han möter hennes blick och sedan ger han henne en extra hård high-five.

"Glöm inte att stretcha. Tack för idag!"

Hon känner fortfarande hur det sticker i handflatan. Några ställer sig vid väggen och börjar stretcha på en gång, andra går efter sina väskor. Maja går till sidan och tömmer det mesta av sin vattenflaska innan hon sätter sig på golvet för att stretcha ut lårmusklerna.