Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 1

En uppfriskande bris sveper genom grenarna men Maja känner sig allt annat än frisk. Om hon hade varit duktig på att låtsas skulle hon helst av allt velat fejka en svimning. Eller spy, eller börja gråta på kommando, vad som helst för att dra uppmärksamheten till sig, men det skulle bara se löjligt ut så istället står hon kvar. Tittar på som en tyst liten kanin på det som håller på att hända. Rädslan sprider sig som en smitta i kroppen. Rädd för att inget ska bli som förut.

Becca går iväg förbi bussarna hand i hand med sin nya kille. En tyst ilska bubblar i Maja. Ända sen Ulrik kom in i hennes väns liv är det som om Maja inte finns längre. I alla fall som om hennes värde sjunkit en bit.

Maja knyter näven i fickan. Allt var bättre innan Love dog. Då spelade det ingen roll hur många pojkvänner Becca avverkade för Love brydde sig inte om kärlek. Han sa att han aldrig kunde tänka sig röra vid någon på det sättet och det var en trygghet. En vän som alltid skulle finnas där, oavsett vad.
Tills han plötsligt inte gjorde det längre.

En klump bildas i magen. Chocken överrumplar henne fortfarande. Begravningen var för tre månader sedan. Maja tror aldrig att hon gråtit så mycket i hela sitt liv. Eller sett så många rosor i ett och samma rum.

Det är först nu hon inser hur lyckligt lottad hon är. Som aldrig sett döden i ögonen förrän nu. En drunkningsolycka. Love kunde simma, mycket bra faktiskt. Sam hade råkat fått med sig isdubbarna när han gått för att titta på ett bäverspår på andra sidan sjön. Love hade kravlat runt i vaken med skridskorna och sedan kom insulinkänningen.

Sedan dess slutade Maja se fram emot sommaren. Vänskap tar flera år att bygga upp, bara för att gå sönder under mindre tid än det tar att blinka.  

Hon vet inte om hon skulle kunna lägga band på sig om hon skulle träffa Sam nu. Han har dömt henne till ett skolår i ensamhet, och det är väl den minsta saken han har ställt till med.

Maja börjar gå med tunga steg. På håll ser hon Ulrik ge Becca en kyss på kinden. Det vrider sig bland tarmarna. Hon kan bara föreställa sig hur det skulle kännas.

Omedvetet lägger hon fingrarna mot ansiktet. Skulle kinden hetta? Skulle hon titta bort så fort hon fick ögonkontakt? Skulle kroppen bli så lätt att fötterna lyfte från marken? Kärlek och kyssar känns som något som tillhör ett annat liv. Visst har hon hängt med killar men de har aldrig ens varit i närheten av att vilja se på henne på det där sättet. Det har alltid varit en god vänskap, inte mer.

Maja sparkar en sten framför sig. Det är inte långt hem. Det är skönt. Annars är hon säker på att hon hade kollapsat mitt på vägen.

När hon kommer hem står mamma vid diskbänken och pratar i telefon. Maja får en snabb vink, vilket känns bra för då kan hon sticka upp till sitt rum i tystnad och inte bry sig mer.

Med en lätt knuff går dörren igen och hon slänger sig på sängen. Stirrar upp i taket och tvingar sig att inte tänka på vad Becca håller på med just nu. Tankarna kommer ändå och Maja svär tyst. Hånglar upp Ulrik mot en vägg, det är precis vad Becca håller på med.

Tankarna seglar vidare mot kemiboken på skrivbordet när telefonen plötsligt lyser upp och vibrerar. Maja vänder sig på sidan och plockar upp den. I nästa sekund är det som om allting stannar. Hjärtat, kroppen, andningen. Det är som om lungorna sluter sig, förlorar syreupptagningsförmågan. Allt slutar att fungera. Maja kan inte röra sig. Det är som om hon fastnat i ett kryphål i tiden.

Hon stirrar på skärmen. Biter sig hårt i tungan. Det gör ont och smärtan pulserar. Hon är vaken i alla fall och fullt medveten om sina känslor. Ett litet tecken på att verkligheten inte håller på att lämna henne helt.

Hur gärna hon än vill att det ögonen ser ska vara på riktigt så kan hon inte tro på det. Men det verkar faktiskt hända. Hur skulle det kunna vara på riktigt?

Den lilla vita spök symbolen lyser bredvid namnet.

Hon har precis fått en snap från Love. Men Love är ju död.