Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 5

Den vita dörren längs den främmande gatan ser inbjudande ut. Med en fin liten halmkrans formad som ett hjärta högst upp trots att julen tog slut för flera månader sedan. En liten lägenhet mitt i stan för två personer.

Maja knyter handen i fickan och läser namnet på brevlådan för att försäkra sig om att hon kommit rätt.

Även om hon, Becca och Ulrik bestämde att hon skulle vänta så vill hon inte överlämna sig helt och hållet åt det ödet. Det finns åtminstone en sak hon kan göra så länge.

Maja ser sig om på gatan. Det är inte ofta hon är i de här delarna av Forsåkra. De här kvarteren har ett rykte om sig att vara lite finare. Invånarna här har antingen nått toppen på företaget eller startat eget. Fjällrävsmänniskor som köper istället för att låna.

En bofink släpper lös en lång slinga av toner någonstans i den svala vårbrisen. Varje trädgård har en barrig häck som omgärdar den. Vita stenhus med fina altaner och luftiga fönster.

Hon ler åt en kvinna som går förbi med en lurvig hund, och hissar upp ryggsäcken på axeln. Nu är hon redo. Varenda cell i kroppen skriker redo. Hon har fått träna karate, skrika ut kiai till långa kator och pressa sig till bristningsgränsen bara för att märka att hon egentligen har mer att ge. Hon är så levande hon kan bli. Blodet sjunger i ådrorna. Luften från varje andetag fyller henne med lätthet.

Försiktigt pressar hon fingret mot ringklockan och läser namnet bredvid dörren. Fabian Lie. Paulas pappa. Hon vet inte mycket mer om honom än att han äger en lyxig restaurang nere vid centrum och ser rätt lustig ut.

Maja håller tummarna för att de är hemma, i alla fall Paula. Det är trots allt en vanlig onsdagkväll.

Det tar inte lång tid förrän en man med kortklippt hår, glasögon och en skrikig skjorta öppnar dörren.

“Hej, är Paula hemma?” frågar Maja.

Mannens ser förvånad ut men nickar.

“Javisst, ett ögonblick.”

Han försvinner och Maja kan höra hur han ropar efter sin dotter. Ensam kvar på dörrmattan inser hon hur konstigt det här kan tolkas. Hon pratar inte ens med Paula, råkar bara känna henne som hon som var äldre i skolan, och nu då - när tidningarna skriver om henne hela tiden.

Efter någon minut hörs fotsteg i trappan och sedan står en lång tjej med nytvättat ljusbrunt hår framför henne. Paula låter armarna hänga längs sidorna och tar in personen som står i hennes hall.

“Hej?” säger hon.

Maja möter hennes blick och vet inte vad hon ska säga. Det är tydligt att Paula inte fattar varför hon är här. Kanske kommer hon inte ens ihåg henne. Maja var trots allt bara en obetydlig etta på den tiden när de gick i samma skola, och Paula gick i sexan. Ändå, nu när båda överlevt puberteten, skulle man kunna tro att Paula var den yngre.

Ett sting av smärta och avundsjuka skjuter genom Maja. För första gången vill hon inte vara kurvig, hon vill ha ett babyface och se ut som Paula. Hon vill inte längre vara sjuttonåringen som kan köpa sprit utan att bli leggad. Maja skjuter alla ovälkomna tankar åt sidan. Hon ser ut som hon ser ut och det finns ingenting att göra åt det.

“Hej, jag vill inte tränga mig på men det har hänt en grej,” börjar hon. “Något polisrelaterat tror jag, och om det blir värre så vill jag att åtminstone någon ska veta.”

Maja ler vänligt, både för Paulas skull och som beröm till sig själv. Det där lät bra. Pluspoäng. Och plötsligt är det som om Paula vaknar. Ett nykläckt intresse brinner i ögonen, ett sken från en eld djupt inne i själen.

“Vad kan jag hjälpa till med?” undrar hon rakt på sak.

Det slår Maja hur Paula fortfarande är så fruktansvärt artig, trots att Forsåkra bokstavligt talat hyllat henne till skyarna som deras nya unga polisstjärna. Hennes instagram konto har stigit något enormt, det är liksom kändisvarning.

“Min vän dog för några månader sedan,” Maja sväljer klumpen som bildas i halsen och tvingar sig att fortsätta. “Han är död, jag vet det, jag har sett hans uppklädda kropp i kistan på begravningen, men nu för några dagar sen fick jag ett meddelande. Från honom. Eller rättare sagt, någon annan som har kommit åt hans konto och skrivit till mig.”

Paulas odelade fokus hittar henne. Maja ser hur hon subtilt tuggar på läppen. Det är som om kugghjulen redan har börjat snurra.

“Alltså, just nu är det lugnt. Jag frågade vem det var och personen har inte svarat sen dess, men om det blir värre så vill jag i alla fall att du ska veta att det hänt.”

Paula nickar.

“Jag förstår.”

För andra gången idag håller Maja fram telefonen och visar alla bilder som den så kallade Love har skickat till henne. Hon förklarar varje liten detalj om dem så att Paula ska förstå precis hur konstigt det är.

“Jobbar du med ett annat fall eller kan du hjälpa mig om det skulle behövas?” frågar Maja.

Paula ser på henne en stund. Bakom henne ramlar en jacka ner från kroken men hon bryr sig inte.

“Vi får se hur det utvecklar sig men jag ska absolut hålla ögonen öppna.”

Hon ler och Maja känner hur det pirrar i magen.

“Tack.” säger hon och sedan finns det inte mycket mer att säga.

Paula vinkar hej då och Maja skulle kunna svära på att hemvägen just blivit lite kortare än vad den var på vägen dit. Hon tar ett skutt över en sten och med ett hopp karatesparkar en trädstam innan hon med raska steg följer fågelsången längs gatan. Kanske är det bara inbillning, men det känns som om bofinkarna sjunger lite hoppfullare sånger nu än vad de gjorde innan hon kom hit.

□ □ □

Hej på er!

Såg ni vem som är tillbaka?

Paula är tillbaka!

Japp, Paula är tillbaka.

Nu är det ganska många nya läsare här, vilket är jätte roligt 😃 ❤ Paula är huvudkaraktären i En Sista Sommar och privatdetektiv.

Det är så det fungerar i mina böcker, karaktärerna lever i samma universum och kommer att komma och gå i varandras storys. Och ja, jag har en större bokplan till senare då alla kommer att korsas. Även Hit the Road Jack och en kommande fantasy serie, wink wink ;)

Så, hur var det att träffa Paula igen? Har du några nya tankar om Majas värld?

Och om du vill lära känna Paula bättre rekommenderar jag (och det skulle vara grymt kul) om du läser En Sista Sommar. En spännings thriller med tonårsvibbar.

Ha en riktigt bra dag!

//prismcactus