Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 24

En lagom kraftig vind sveper runt i lövträdens grenar.

Maja står vid Parkmansgymnasiets entré och väntar på att rätt person ska komma ut. Amir gav henne en bild på Gabriellas schema så nu när hon har tagit sig hit är det bara att vänta.

Varje gång det kommer ut en grupp elever som hon inte känner låtsas hon att hon plötsligt fått ett mycket viktigt sms som måste kollas, och varje gång sneglar hon upp lite extra för att se vilka som går förbi. Ibland känner hon igen ett och annat ansikte men ingen av dem är Anton.

Hon sätter sig på cykelstället och låter ögonen växla mellan telefonen och skolan. Tyst tittar hon på när en grupp elever går mot busshållplatsen. Maja lägger märke till hur dörrarna öppnas och stängs bakom dem. Efter ännu en grupp får hon syn på en ensam gestalt som kommer gåendes genom entrén. Maja ler. Hon känner fortfarande igen den där gångstilen. Maja går mot dörren men är noga med att se till så att det fortfarande finns lite avstånd mellan dem.

"Hej," hälsar hon vänligt.

"Hej?" säger Gabriella och tittar upp på henne.

Hon har plattat håret idag. Det är inte så vågigt som det brukar vara. Håret är lika svart som Amirs. På huvudet har hon sin vanliga bakåtvända keps. Sportjackan ser alldeles för tunn ut för det blåsiga majvädret, men hon har ioförsig en rejäl tjocktröja under.

"Jag skulle vilja prata om Love," förklarar Maja.

Gabriella ser på henne. Hon skrapar med skon mot gruset på marken.

"Okej. Jag har en buss att passa men om det går fort så hinner vi prata."

Maja nickar och ler tacksamt mot Gabriella. Det spänner förväntansfullt i magen när hon drar undan den bruna luggen från ansiktet som vinden blåst i vägen.

"Du pratade med Love ibland eller hur? Om sköra och... viktiga saker, sådant som han bara anförtrodde åt dig." Maja möter Gabriellas blick för att se hennes reaktion. "Jag tycker att det är fint," tillägger hon.

Hon börjar så, hon kan bygga upp det sedan. Det är en stadig och försiktig början. Ljudet av lövverken som rör sig i vinden bakom dem får Maja att dra jackan tätare kring kroppen. Gabriella ser på henne en stund utan att säga något. Hon hissar upp den stora ryggsäcken på axeln. Det ser ut som att hon är på väg att gå så Maja skyndar sig att fortsätta.

"Jag är inte intresserad av att veta vad ni pratade om, det är eran ensak det förstår jag ju. Det skulle bara vara roligt att veta vilka ni hängde med. Jag gör en minnesbok om Love och det skulle vara spännande att se vilken kompiskrets han hade. Det är..." Maja sväljer men bestämmer sig för att fortsätta. "Det är någon som har skrivit till mig som säger att ni var ett gäng som brukade hänga tillsammans."

Maja kommer av sig. Det går inte att fokusera. Inte när Gabriella ser på henne så intensivt att det blir distraherande. Huvudet kallt, som om hon ser ner på henne. Gabriella blinkar inte ens. Munnen är stilla, ansiktet avslappnat. Maja känner hur någonting knyter sig i bröstet. Vinden och bilarna som kör förbi tystnar för ett ögonblick. Hon söker efter tecken på rörelser medan hon försöker att läsa av Gabriella.

"Vem har berättat för dig om det?"

Orden är korta och tysta. De lämnar knappt Gabriellas mun.

"Jag vet inte, det var det jag tänkte fråga dig," svarar Maja och håller kvar blicken vid Loves kusin.

Gabriella ser sig om över axeln. Sedan möter hon Majas blick och ser plötsligt hård ut.

"Hörpå," börjar hon. "Jag vet att du var Loves bästa vän och allt vad det innebär, men vissa saker är bättre som hemligheter. Vissa saker behöver bearbetas. Vissa saker kunde han inte berätta, inte för dig, inte för Amir, och inte för mig heller för den delen. Gör dig själv en tjänst och håll dig utanför sånt som inte angår dig."

Gabriella står så nära att Maja kan känna röklukten från hennes andedräkt. Det krävs en kraftansträngning från hennes djupaste botten för att hon inte ska rynka på näsan och backa. Hon är rädd att Gabriella ska ta tag i hennes krage vilken sekund som helst. Istället släpper Gabriella blicken och fortsätter mot busshållplatsen. Halvvägs över skolgården vänder hon sig om.

"Lova. För Love. Okej?"

Gabriellas blick är stram och intetsägande. Hon höjer på ögonbrynen. Maja undrar om hon är medveten om hur mycket den bränner. Som om hon hittat en långsamt döende eld. En svidande glöd som Maja inte har känt sedan Loves begravning.

Gabriella börjar gå baklänges mot busshållplatsen medan hon väntar på svar från Maja. Maja nickar långsamt. Den där kepsen och jackan gör att hon ser så bråkig ut. Som någon som sätter sig på tvären för sakens skull och som sedan hittar sina egna lösningar. Det är väl det hon vill framstå som. Skolans drottning.

"Okej," säger Maja och nickar igen för säkerhets skull.

---

Hej hej!

Ja men visst, mötet blev inte som Maja hade tänkt sig. Klura på hur det här ska utveckla sig du. För du tror väl inte att hon ska ge upp redan nu? ;)

Ge mig gärna feedback eller allmänna tankar om kapitlet. Det gör mig så glad att svara på kommentarer varje gång <3

//prismcactus