Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 14

Innan Maja vet ordet av har hon lämnat trappan. Hon knuffar sig förbi personer som dansar, personer som hånglar, alla som står ivägen för henne får en lätt armbåge i sidan som varning att de måste flytta på sig. Nu.  

Musiken är som en bas inuti henne. Tyst men den finns där, något starkt som lurar under ytan.
Hon drar på sig jeansjackan, grabbar åt sig handväskan och springer ut genom dörren. Nattluften virar sig runt henne som en kall filt. Gräset är vått och prasslar under skorna.

På avstånd hör hon bastrumman från huset. Den dunkar snabbare än hennes hjärta. Partyt fortsätter som om ingenting har hänt. Ingen bryr sig. Varför skulle de? De har ju egna problem att ta hand om.

Hon ser sig om. För första gången slår det henne hur störande det måste vara för grannarna. Festen måste vara jättejobbig. De kanske borde gå och ge en ursäkt imorgonbitti för allt oväsen.

Maja suckar och tittar ner på telefonen. På ett sätt vill hon veta vad Loves persona vill säga den här gången. Sist så frågade hon vem det var. Personen kanske äntligen har svarat.

Det är ett skört hopp, det vet hon. Vad är grejen med att vara hemlig bara för att sedan avslöja det? Maja går längre in i trädgården, bort från gatlamporna så att ingen kan se henne. Hon känner sig som ett jagat djur. Långsamt låser hon upp telefonen och öppnar snapchat. Varje gång hon ser Loves avatar vill någonting i henne brista. Det ljusa håret, de välformade kinderna och de runda glasögonen får tarmarna att vrida sig. Det är något konstigt som händer. Han finns ju inte längre. Det här är omöjligt.

“Maja!”

Någon ropar på henne. Det kommer från framsidan av huset. Maja svär en ramsa men innerst inne är hon tacksam. Det är Felicia, hon känner redan igen rösten. Uppe vid husknuten ser hon långa skuggor röra sig fram och tillbaka. Hon tittar genast ner i telefonen igen.

“Maja, vart tog du vägen?” fortsätter Felicias röst.

Hennes skugga rör sig i trädgården. En liten del av Maja känner sig smickrad av att de letar. Det är en komplimang. Snacka om framsteg som hon har gjort den här kvällen. När hon kom var det bara Simon som hon hade lust att prata med, nu har hon redan fått tre nya vänner.

Maja stirrar ner i skärmen, osäker på om hon borde öppna meddelandet eller visa sig för Felicia, när någon plötsligt står framför henne.

“Hej, så det är här du är.”

Maja tittar upp och möter Felicias blick. Hon luktar sprit, det känns tydligt här ute i den friska luften och Maja luktar förmodligen likadant. Den lockiga luggen har satts upp med ett hårspänne nu och Maja tycker att hon verkar lite tröttare, som om hon tog ut sig för mycket på dansgolvet.

“Hur visste du?” mumlar Maja.

Felicia skrattar till, det låter mest som ett kluckande.

“Du kanske borde stänga av skärmen om du inte vill bli hittad.”

Maja känner hur kinderna blir varma. Hon känner sig dum. Det är så uppenbart att hon inte fattar hur hon inte kunde se det komma. Felicia rynkar ögonbrynen och lutar huvudet på sne.

“Seriöst, vad var det som hände? Du satt med den där killen i trappan och sedan bara sprang du iväg. Var han taskig?”

Maja skakar på huvudet. Plötsligt känner hon en stor värme gentemot Felicia, som håller koll på henne även fast hon inte behöver. Bara ser till så att allting är okej.  

“Nej. Han var schysst. Det är bara det att…”

Hon stannar upp. Det kommer inte fler ord så hon håller upp telefonen och pekar på Love på  skärmen istället.