Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 30

Ishockeyarenan är levande och full av ljud. Det är alltid någonting som rör sig. Både på planen och på läktaren runt rinken. Det är fullt av folk. Förvånansvärt många barnfamiljer, upptäcker Maja. Vanligtvis brukar ishallen vara stängd såhär dags, av förståeliga skäl, men nu när damlandslaget ska spela match i Forsåkra så förlängdes säsongen.

Maja sitter och gnuggar händerna mot den varma delen av handen mitt i handflatan. Hon har aldrig sett en hel ishockeymatch förut. På teve brukar hon tröttna efter fem minuter. Det förvånar henne att hon faktiskt känner sig taggad.

Lukten av sött godis hänger i luften. Även Maja köpte sig en sötsur rem. Det är trots allt lördag. Hon dubbelkollar snapchat med jämna mellanrum när Bea inte ser. Det har inte kommit något nytt meddelande, bortsett från några stycken från Becca.

Besvikelsen hänger över maggropen varje gång hon inser att det förmodligen är bäst att sluta hoppas. Avsändaren kommer inte att svara, och om den gör det så är det på personens egna villkor. Maja tittar upp och möter Beas leende ansikte till vänster. Hon ser så glad ut att Maja också ler. Det händer automatiskt.

"Är du taggad?" frågar Bea.

"Jorå, men inte lika taggad som du uppenbarligen."

Bea fiskar upp en karamell från sin godispåse med blicken fäst mot planen. Hela påsen är fylld med saltlakrits. Maja har smakat en och hon tror inte att hon kommer att ta en till. Bea skrattade högt när hon såg Majas sura grimas.

Maja lägger händerna i knät och tittar ut över planen. Hon känner sig faktiskt taggad ändå. Det ska bli roligt att se dem spela. Dessutom uppskattar hon att få något annat att tänka på för en dag. Något helt annat. Som ett andningshål. En ny värld som hon inte riktigt varit medveten om.

Maja ser på Bea i ögonvrån. Det är så konstigt ut att se henne utan arbetskläder. Som om det inte riktigt är samma person som tjejen hon lärde känna i kassan på den lokala mataffären. En del av henne tänkte nog inte så långt som i att Bea faktiskt har en egen klädstil och ett liv som inte innefattar att plocka varor. Det förvånar henne hur blind hon kan vara ibland.

Hon stoppar in händerna under armarna för att värma dem. Bea är hyfsat välklädd dagen till ära men har inte direkt något speciellt som sticker ut. Det är en trevlig stil. Ett par luftiga svarta byxor, ett vitt linne och en tunnare grå hoodie med dragkedja. Maja undrar varför hon inte fryser. Hon visar i alla fall inga tecken på det. Det är säkert en tidsfråga innan jackan i knät åker på.

Bea drar en hand genom sitt ljusa hår och möter Majas blick en kort stund. De blå ögonen verkar inte missa en enda detalj nere på planen. Hon har full koll. Hela blicken är intensiv, laddad. Som om hon är en elektrisk källa. Som om allt annat bleknar i jämförelse.

Maja tittar bort innan hon förlorar sig i tankarna. Nere bland spelarna kliver domaren emellan och pekar åt det blå laget.

"De blå fick ett straffslag," säger Bea spänt och följer spelarna med blicken.

Maja nickar. Spelarna intar sina positioner nere på isen och sedan ljuder domarens visselpipa genom luften. Matchen fortsätter. En blå spelare skjuter på mål men målvakten fångar pucken och sedan fortsätter spelet som vanligt.

Maja försöker följa med så gott hon kan. Det går inte alltid så bra eftersom hon inte kan spelets regler så det slutar med att Bea förklarar för henne vad det är som händer och vilka passar som är extra skickligt utförda. Maja försöker hänga med så gott det går men finner mer intresse i att titta på Bea istället. Hennes dramatiska reaktioner får spelet att blekna i jämförelse. Hon följer spelet som om det var på liv och död. Bea missar inte en enda pass, inte som är av vikt i alla fall.

"Alltså jag älskar verkligen ishockey," hör Maja henne mumla bredvid sig flera gånger, mer till henne själv än till någon annan.

Maja önskar att hon kunde säga detsamma. Det kan hon inte. Det är underhållande men efter en stund har hon tröttnat. Då är godisremmen och Beas reaktioner hennes bästa vänner. Utom när spelarna tacklar varandra, då är det rätt roligt att titta.

Bea lutar huvudet på sne för att se bättre. Hon reser sig upp och jublar när landslaget gör mål. Maja jublar också, mest för att smälta in. De klappar i händerna och hon ser sig om på resten av åskådarna som gör likadant.

Det är väl kanske inte den mest lyckade kvällen enligt Majas smak men hon har fått prova något nytt i alla fall. Det är hon tacksam för. Det slutar med att motståndarlaget får 3-1 och vinner matchen. Bea är besviken, det märks på hur tyst hon plötsligt har blivit. Det där karismatiska glittret är borta. Hon smäller knogarna mot bänken så hårt att Maja hoppar till.

Spelarna glider över isen med ståtliga skär och vinkar till publiken. De lyser, även förlorarlaget, och det syns att de älskar det de gör. Maja kommer på sig med att önska att hon var en av dem.

Varje spelare tackar för en bra support och några skriver autografer. Maja reser sig och applåderar lika hjärtligt till båda lagen. Bea också, även om Maja kan se att det är mer riktat mot landslaget.

Maja ler för sig själv på läktaren. Bea är visst en dålig förlorare.

---

Hej hej!

Glad fredag på er. Det är nästan fredag i boken också. Jag missade med en dag haha. Maja är en dag framför oss ;) 

När jag klistrade in det här kapitlet från mitt dokument blev jag helt chockad över att boken redan har nått 30 kapitel. I början minns jag att jag tänkte mig att den här boken skulle ha max 28 delar. Så blev det inte. Just nu har jag 76! xD

Vad tycker du om kapitlet? Var det spännande, långtråkigt, intressant eller fanns det något annat som du tänkte på? Lämna en kommentar så kan vi snacka! :D

Ha det fint,

//prismcactus