Min vän Love (🇸🇪)

Kapitel 27

"Skolmat har väl okej som snittbetyg men deras skinkfrestelse är faktiskt riktigt god."

Becca tar en till tugga av den stuvade potatisen på tallriken. Varken Maja eller Becca har någonsin haft något emot skolmaten, men varje gång det blir frestelse av något slag är det som om skolan överträffar sig själv. Skolans skinkfrestelse förtjänar högsta betyg, det håller Maja med om.

Hon petar i sig det sista av den gräddiga potatisen. Becca verkar också vara klar, hon skrapar upp det sista på gaffeln och sköljer belåtet ner det med vattnet i glaset.

"Så, nu har jag ätit dubbelportion, nu är jag redo för matte."

Maja önskar att hon kunde säga detsamma. Om det ändå var så enkelt att bli redo. De plockar ihop sina brickor, lämnar tallrikarna vid disken och går mot skåpen. Becca visslar på en följsam melodi medan de rör sig genom korridorerna.

Vid ett bord sitter några elever och spelar kort. Det ser spännande ut, särskilt när Maja ser en av dem droppa korten i sitt knä och utropa sig själv till vinnare. Hon låter tjejen fuska. Hennes egen uppmärksamhet har hittat något annat. Majas ögon går mot de röda skåpen några meter bort.

Hon känner direkt igen personen som står vid hennes eget. Det får henne att sakta ner på stegen en aning. Bara för att kunna ta in hela bilden. Maja undrar varför hon har tagit sig hit. Det måste ha med deras möte tidigare i veckan att göra. En känsla av oro lägger sig i kroppen när hon tänker på hur det gick förra gången. Mötet var inte direkt trevligt och hon har inte lust att göra om det om det inte leder någon vart.

Tjocktröja, märkeskeps och plattat hår. Gabriella rycker lätt i hänglåset bakom sig och möter Majas blick.

"Borde inte du vara i skolan?" frågar Maja och går den sista biten genom korridoren innan hon tränger sig förbi för att komma till sitt skåp.

"Vi har slutat," svarar Gabriella.

Maja lägger märke till avsaknaden av ett leende i hennes ansikte. Det får en känsla av osäkerhet att växa i maggropen.

"Inte jag, jag har lektion snart," påpekar Maja och hoppas att det kan skynda på samtalet.

Hon tränger sig förbi, plockar ut sin historiebok och märker hur Gabriella rör sig närmare.

"Är allt okej?" frågar Maja och väljer att ge Gabriella en chans.

Hon ser på Loves kusin och låter blicken vandra över hennes kropp uppifrån och ner. De är inte särskilt lika. Något mer än släktbandet måste ha fört dem tillsammans. Den senaste tiden har hon verkligen undrat varför Love anförtrodde så mycket åt Gabriella, och vad som gjorde dem till så bra vänner.

Gabriella lägger armarna i kors. Samtidigt känner Maja hur Becca tittar på dem. Gabriella tar tag i Majas arm. Det är plötsligt och bryskt.

"Det Love anförtrodde mig är mellan honom och mig okej?"

Maja ser på tjejen framför sig. Ögonen är fokuserade, Gabriella blinkar inte ens. Ansiktet är slätt och sammanbitet.

"Självklart," får Maja ur sig och försöker att inte darra på rösten. Hon kan inte mena det mer. Särskilt inte när hon håller fast henne så hårt.

Det gör henne nervös att stå så nära Gabriella. Maja kan känna hennes andedräkt mot näsan. Gabriellas markerade ögon granskar henne. Kajalen får de att framstå och synas ännu tydligare.

"Vem har berättat för dig?" viskar Gabriella lågt och hennes blick borrar in sig i Majas. "Det som hände är enbart mellan mina polare, Love och mig."