The living dead

Kapitel 22.

Det tog många dagar av bilfärd, husplundring och lägerplatser men en dag vände turen helt, i alla fall skulle den göra det för vissa. Det var morgon och de var på sin senaste lägerplats vid utkanten av en liten skog. Athina var ute i skogen letade efter något ätbart och Hilary lärde ut hur man laddar om en pistol.

Efter inte så lång tid kom hördes steg inifrån skogen. När de tittade upp så var det bara Athina som kom tillbaks, även om det var väldigt tidigt.
"Har du redan gett upp?" frågade Hilary, men Athina visade inte tecken på att vilja skratta eller svara på frågan.
"Jag hittade några" sa hon bara och sedan såg de hur Thresh kom gående med Lova bakom sig. Det ingen förstod var varför Athina lät så uttryckslös. Men sedan såg de. Thresh steg åt sidan och de såg hela Lovas figur gå närmare. I famnen hade hon en mycket söt flicka med tunnt, blont hår som hängde ner och hon hade på sig en söt, rosa blus. Hennes fräknar lös i solen och hennes ögon var slutna. Hon hade ett skott i huvudet och ett bett på halsen.

Michelle tittade nog på Lisa i några sekunder medan Lova gick närmare med henne. Hon hade tårar i ögonen, något hon inte hade haft sedan det hela började. Efter några sekunder hade Michelles hjärna förstått vad som hade hänt och vad som hände just då. Då började tårarna flöda och hon sjönk ner på marken. Hon skrek högt, "NEJ!" flera gånger om. Sam stod som handlingsförlamad och Hanna sprang fram för att lugna ner den skrikande Michelle.
Men inget funkade, det var omöjligt att få kontakt med henne, hon bara låg där och skrek och grät. Efter en lång stund blev hon tyst och då ändrades något i hennes ansikte. Hon var inte längre plågsamt sorgsen. Hon var förkrossad, trasig, rubbat.

Hennes ansikte fylldes av vansinne, galenskap, sorg och ilska. Ilskan flammade så stort inom henne att hon var tvungen att ta ut den och hennes blick föll på tjejen som i samma stund bar på hennes döda syster.

Hon reste sig upp, drog sin kniv och skrek hög innan hon började rusa fram mot Lova. Viggo var snabb fram och fick hålla hårt i henne för att hon inte skulle komma för nära. Men ilska ger mer styrka än något annat och hon slet sig nästan loss flera gånger. Både Hilary och Jackie fick också hjälpa till att hålla fast henne.

Efter ytterligare en stund blev hon lugnare och slutade kämpa med att komma loss. Alla släppte henne och hon stod still och bara andades många tunga andetag.

Men sedan, helt plötsligt rusade hon mot Lova igen. Ingen hann ta tag i henne. Hon höjde kniven och skrek ännu högre än förut. Men innan kniven borrade sig in i Lovas kropp svängde Michelle av med den och stack den rätt i Lisas hjärta. Med ett gällt skrik högg hon Lisa gång på gång i hjärtat tills Viggo ännu en gång tog tag i henne och släpade iväg henne.

Resten av dagen satt hon ensam i husbilen, ingen gick in. Ingen ville störa henne och ingen vågade heller.
"Jag har sett vad sorg kan göra med folk. På barnhemmet jag bodde på hade en tjej förlorat sin familj i ett krig i hennes land. Hon kunde få sånna där anfall" sa Anna när de satt kring elden.
"Vi bör bara lämna henne i fred lite, hon kommer ut när hon är redo" sa Lova.

Efter att alla ätit räckte Athina fram en energibar och ett äpple till Sam.
"Du och Anna kan väl kolla om hon vill äta något i alla fall?"
"Visst" Sam tog sakerna och reste sig upp, sedan gick hon och Anna bort till husbilen. Anna knackade på och sedan öppnade hon dörren.
"Vi har lite mat om du vill ha?"
Inget svar...

Sedan såg de henne. Hon satt hopkrupen på soffan. Hon darrade och skakade. I handen hade hon en sax. På armen syntes ljupa sår från saxen och hennes vita T-shirt hade blodfläckar på sig. Golvet var täckt av massa, brunt, tjockt hår. Hon tittade upp på dem och de såg hennes huvud där nästa allt hår var avklippt. Hennes ansiktsuttryck var obeskrivligt skrämmande. Anna hade sett folk med psykiska sammanbrott förut men Sam hade det inte. Michelles ansikte var fyllt av sorg, förtvivlan, tomhet och besatthet. Hennes hjärta var krossat, hennes själ var tom och hennes livslust var bortblåst. Hennes värld gick nu under på riktigt.