The living dead

Kapitel 6.

"Kom igen nu Hanna! Låt dem vara" sa mannen som var med henne. Hon släppte taget om Johanna men tittade föraktfullt på oss alla. Det var en svart man och kvinna. Mannen hade inget hår och var klädd i smutsiga kläder. Kvinnans kläder såg likadana ut men det korta håret låg fint som det skulle. Hon hade stora guldörhängen och ett vackert halsband med små diamanter på.
"Finns det en väg ut?" Frågade Sam.
"Ja, dörren funkade ju fint tills ni kom! Nu sitter vi fast här!" Skrek Hanna.
"Ta det lugnt" sa mannen och tog tag i Hannas arm. Han sträckte fram sin egen hand mot Sam.
"Nicolas" sa han. Sam skakade hans hand.
"Sam" sa hon och log.
"Så..vem är ledaren?" Frågade Hanna. Sam tittade mot Ken som fortfarande bar på Athina. Hon gav inget intryck av att vakna.
"Är hon biten?" Man hörde rädslan i Nicolas röst.
"Nej, bara avsvimmad. Vi vet inte varför?"
"Vi skulle kunna ta henne till Jackie, hon var läkare på sjukhuset förut.
"Men Jackie och de andra är i lägret. Vi kommer bli kvar här ett tag till" Hanna pekade mot dörren.
"De andra?" Frågorna susade runt i sams huvud. Hon visste inte var hon skulle börja.
"Hur många fler är ni?" Äsh! Hon kunde tagit så mycket bättre frågor!
"Jackie, Paul, Wiliam och Hilary" svarade Nicolas.
"Var ligger ert läger?" Frågade Sam.
"Vi kan ta er dit, bara vi hittar en väg ut.
"Jag kan ha en lösning på det" sa Simon i andra änden av rummet...

"Aldrig! Jag går inte ner där!"
"Kom igen nu Johanna! Vill du hellre stanna här hos flera dussin walkers kanske?!" Skrek Ken. Den fruktansvärda lukten steg upp mot dem. Det luktade som när det var stopp i en skoltoalett. Avloppet var nog den sista platsen Sam hade tänk att hon skulle hamna i. Eller..njae, hon hade inte direkt väntat sig att hamna i en zombie-appokalyps heller.
"Innan vi går ner måsta jag klargöra för er, skjut INTE! Inte där nere, inte när vi kommer upp, skjut bara när vi är jagade av många!" Sa Hanna och hoppade ner i hålet. Nicolas slängde ut varsin kniv till alla.
"En walker ser kanske inte så farlig ut ensam, men ett skott lockar till sig förbipasserande walkers och då är det inte särskilt lätt" sa han och gick efter Hanna. Ken fick gå på stegen med Athina. Det låter kanske otroligt, och de var nära på att falla flera gånger men de klarade det. Sam, Johanna och Simon gick ner sist och stängde locket efter sig.
"En walker klarar aldrig det långa fallet" sa Johanna och började gå. Det klafsade om varje steg. Samma ljud som när man klev i typ hundbajs. Fast i det här läget hade hundbajs varit underbart att trampa i jämfört med det stinkande avloppsvattnet. Det var inte en särskilt trevlig promenad. Slitna stenväggar och galler för vissa gångar. Tanken på "varför det är galler?" var skrämmande, och äcklande. De gick länge. Tillslut såg de ljus längre bort. Alla började springa. Som nattfjärilar som strävar efter allt ljus den kan hitta i mörkret. De öppnade brunnslocket försiktigt och kom upp. Ljuset var bländande efter all tid i kloaken men aldrig hade ljus känts så skönt.
"Walker" viskade Johanna och drog sin kniv. Walkern började springa mot dem och gav ifrån sig ett kvävande, fräsande ljud. Men då hände det. Walkern lyckades stöta till en bil på vägen och larmet gick. Alla walkers runt omkring, alla walkers vid dörrarna och i husen vände sig mot platsen där de stod.
"Spring!" Ropade Ken till alla. Han behövde inte ropa två gånger, alla sprang bort från den tjutande bilen. Sam som var mycket yngre än de andra hamnade längre bak och hörde hur de stönande ljuden kom närmare. Plötsligt saktade hon ner. En man sprang ut ur en av byggnaderna mot henne.
"Hjälp snälla! Ta med mig, låt mig följa din grupp!" Ropade han. Sam bara vinkade med sig honom och sprang. Hon hörde hur han knappade in på henne och tittade bakåt lite för att se hur det gick. Då såg hon även hur många walkers det var. Minst 200 stycken i full fart påväg mot dem. Hon fortsatte springa men hann inte långt innan hon hörde ett skrik.
"Hjälp!" Mannen hade snubblat och chansen att han skulle hinna resa sig upp var 1 på miljonen.
"Jag är ledsen!" Ropade hon till honom och bevittnade hur hans kropp blev sliten i stycken. Tårarna forsade ner för hennes kinder. Men hon hade inte tid att stanna. Även om kanske 30 walkers blev upptagna med mannen så var resten efter dem. Trots att en del haltade var de snabba. De sprang ikapp och kom närmare hela tiden. Just när Sam trodde att paniken skulle ta över hörde hon en röst. En man ropade.
"In i lastbilen!!!!" Och mycket riktigt stod det en lastbil ungefär 50 meter bort. Sam kutade på allt vad hon orkade. Det var inte långt kvar men benen bar inte mycket mer. Hon märkte hur hon tappade farten och benen kunde snart inte lyfta henne mer. Hon var tvungen att fortsätta, men hon kunde inte. Precis innan hon föll ihop kom Simon springande och lyfte upp henne. Han kastade sig in i lastbilen med Sam i famnen och hjulen rullade iväg.
"Snyggt Wiliam, snyggt" sa Nicolas till mannen som körde.
"Vilka har ni med er?" Frågade Wiliam och kastade en blick mot oss.
"Den lilla är Sam" sa Nicolas.
"De andra har inte presenterat sig än faktiskt"
Ken sträckte fram sin hand.
"Jag heter Ken. Ledaren. Det hör är Johanna och hennes man Simon. Athina här är också våran vän"
"Ok, välkommen in i teamet då. Wiliam, tror du Jackie kan ta sig en titt på..Athina sa du?"
"Ja, hon behöver hjälp. Hon har varit avsvimmad hela dagen utan att visa tecken på att vakna alls" sa Sam.
"Jag tror Jackie kan undersöka det där" sa Wiliam med ett leende. Efter bara 15 minuter var de framme vid lägret. De hade massa tält uppslagna och en brasa. Det låg en liten sjö precis nedanför kullen där en kvinna stod och tvättade kläder.
"Hej! Det här är de nya överlevarna" ropade Wiliam till ett av tälten. En man kom ut.
"Det måste vara Paul" tänkte Sam.
"Är Jackie inne i ert tält?" Frågade Nicolas.
"Älskling, de nya vill träffa dig" viskade Paul in i tältet och Sam antog att han och Jackie var ett par.
"Där nere står Hilary förresten" sa Nicolas till Sam och de andra.
"Ni kan ju träffa henne senare" i samma stund kom Jackie ut ur tältet. Hon var blond och hade gröna ögon. Hon tittade undrande och..oroat på Athina.
"Inte biten" sa Ken och Jackie blev genast lättad. De la ner Athina på marken och Jackie hämtade en stor väska med mediciner. Hon måste ha fått med sig det från sjukhuset när viruset kom.
"Åh herre gud! Man kan ju nästan steka ägg på henne! Vi måste få ner den här febern" sa hon och rotade i tältet. Hon tog fram en flaska vatten och försökte få Athina att dricka. Det hade omedelbar effekt. Athina öppnade ögonen och såg minst sagt förvånad ut. Efter lång förklaring förstod hon lite vilka de nya människorna var och varför de var där.
"Jag ska bara gå och hämta min ryggsäck ut bilen" hon reste sig men föll ihop direkt.
"Du går ingenstans, du kan knappt stå på benen" sa Jackie och gav Athina mer vatten.
"Borde hon inte ligga i skuggan?" Frågade Sam.
"Jo, klarar du att ta dig till tältet?" Frågade Jackie?
"Mm" mumlade Athina och nickade. Hon reste sig och vacklade till direkt. Jackie och Ken fick stödja henne när de gick till tältet. Den natten fick de sitt första, riktiga tak. Athina och Sam i ett tält. Wiliam och Hilary i ett. Johanna och Simon i ett och Ken sov i Hilarys husbil. De hade inte sovit så bra på väldigt länge. Sam vaknade nästa morgon av fåglarnas kvitter. Det ljudet hade hon inte hört på ett tag.
"Hur mår du Athina?" Frågade hon
"Jag mår bra" men Sam förstod att hon ljög.
"Du behöver inte spela tuff inför mig" sa hon och räckte fram vattenflaskan.
"Jag behöver det inte" sa Athina
"Jo, kom igen. Jackie sa att det är farligt om du får högre feber" Athina tog flaskan och drack.
"De här också" Sam räckte fram en hög tabletter.
"Fan vad du är envis ibland" sa Athina och log innan hon svalde alla tabletterna.