The living dead

Kapitel 15.

"Michelle jag vill inte göra det här"
"Så synd att du måste då" sa Michelle med ett kaxigt flin.
"Fan vad du är jobbig" Sam gav henne en föraktfull blick. De var uppe på 12 våningen, takvåningen. Michelle ställde sig precis vid kanten och tittade överlägset på Sam.
"Du vill verkligen dö va?"
"Kolla det är lätt" sa Michelle och lutade sig ut över kanten.
"Lyssna" viskade hon. Då hörde Sam också ljudet. Samma ljud som vid lägret när Tobias och Thresh kom. En helikopter! Efter några sekunder såg de den. Den kom bortanför de höga höghustaken. Den flög mot byggnaden, Michelle började vinka mot den för att den skulle flyga dit. Men det funkade i kanske 4 sekunder, helikoptern körde några meter mot dem men sedan hände det hemska. Det hade blåst kraftigt hela dagen, elen funkade dåligt och det hade varit ett helvete. Vinden slet tag i helikoptern som tappade kontrollen. Den flög åt sidan rakt in i ett av höghustaken. Smällen ljöd över hela staden. Sam hörde direkt hur stönanden och kvävande läten rörde sig mot helikoptern. Smällen lockade till sig walkers från överallt i staden och från skogen någon mil bort. Vem som än var i helikoptern måste ha dött och även om den tog sig ut skulle den snart mötas av ett hundratal walkers. Då hördes Kens röst inifrån byggnaden.
"Vafan var det där?!" Sam och Michelle rusade ner till elfte våningen.
"Det var en helikopter, den flög in i ett höghus" sa Sam.
"Alla walkers i hela staden kommer ta sig dit, så vi slipper dem ett tag iallafall" sa Ken.
"Men walkers från skogen måste ha hört det också, då kommer det fler hit"
"Du har rätt Sam, vi får hoppas att de inte kommer hit bara"
"Piloterna kan inte ha klarat smällen, de kunde ha varit till hjälp" sa Michelle.
"Eller ett hot" svarade Sam.
"Om de klarade sig kommer de aldrig hit ändå, hundratals walkers är säkert redan där" sa Ken och gick upp på taket för att hålla utkik. Sam och Michelle gick ut på gården. Utanför muren hörde de stönanden, de var påväg mot helikoptern.
"Tänk om de klarade det"
"Varför bryr du dig?" Frågade Sam.
"För jag är fortfarande mänsklig. Eller ska vi låta apokalypsen göra oss till själviska och omänskliga monster?" Det låg något i det Michelle sa. Hon och Lisa var verkligen smartare än alla vuxna där tillsammans.
"Sant, men just nu kan vi bara hoppas att de överlevde. Men vill vi verkligen ha dem här?"
"Jag vet inte, men de kanske är bra människor. Det finns ju fortfarande bra personer" efter det satt de bara tysta och lyssnade på de kvävande och fräsande ljuden utanför muren. Men helt plötsligt hördes ett annat ljud. Ken ropade från taket.
"Människor!" Genast rusade Hanna och Lova ut. Hanna riktade armborstet mot porten och Lova riktade sitt gevär. Två röster hördes plötsligt utanför, de bankade på porten.
"Fort! De kommer! Släpp in oss!"
"Hur vet vi att ni inte vill skada oss?!" Ropade Hanna.
"Kom igen! Öppna bara! Skrek en mans röst, sedan hördes ljudet av en kniv som stacks genom en walker.
"Vi kan inte släppa in alla som kommer!" Ropade Lova till Hanna.
"Kom igen! Var lite schysta!" Det påminde Sam om vad Michelle sa. "Släpp in dem! Vi kan inte sluta vara mänskliga och inte lita på folk. De är människor som försöker överleva, som vi" sa hon. Då hördes ljudet av fler walkers som fick knivar i huvudena.
"Öppna!" Sa Lova och Hanna släppte in de två männen. Som nu när de såg dem såg mycket unga ut. Den ena hade mörkt brunt hår. Han var lång och kraftigt uppbyggd. Den andra var lite kortare och blond.
"Tack för att ni släppte in oss" sa den långa.
"Jaja, in innan jag ångrar mig" sa Lova och pekade mot dörren.
"Hilary lagar något" sa Hanna och visade killarna till matsalen. Alla var redan där och väntade på lunch.
"Har ni tagit in såhär mycket folk?!" Frågade den blonda.
"Ja, det finns ett rum kvar till er" sa Athina och pekade upp mot taket.
"Elfte våningen" tillade hon.
"Okej" sa den mörkhåriga, men han lät inte så koncentrerad. Då såg Sam vad han tittade på. Athinas vänsterarm. Athina måste ha märkt det också för hon sa:
"Hoppas du gillar människokött till lunch" de båda killarna såg förskräckta ut och Athina började skratta.
"Jag skojar bara" skrattade hon fram.
"Så, har ni några namn?" Frågade Ken och la upp några tomater på sin tallrik bredvid den lilla portionen potatis.
"Sven" sa den blonda.
"Jag heter Viggo, helikopterns pilot" sa den andra. Alla tittade på honom.
"Så det var du som kraschade in i huset?" Frågade Lova.
"Ja, vi är ledsna om det ställde till med problem för er"
"Ja, det ställde till det lite"
"Hade ni förråd där? Vi kan ersätta sakerna" sa Sven.
"Nej, men smällen har dragit hit hundratals walkers. Som om det inte räckte med de som redan var här" sa Hanna.
"Vi skulle kunna gå dit och ta hand om dem"
"Är du galen?! Vi kommer dö!"
"Nej, vi har dem här" sa Viggo och räckte fram sin väska till Hanna. Hon öppnade den och tog fram några runda små saker.
"Handgranater?" hon tittade fascinerat på granaterna.
"Jag och Sven jobbade för militären förut"
"Jag följer med" sa Ken och reste sig.
"Va? Ska vi dit nu?" frågade Hanna.
"Ja, alla walkers är samlade på samma ställe nu men senare har de hunnit sprida ut sig" Hanna reste sig från sin stol och hon, Ken, Viggo och Sven gick ner för trapporna. Utanför muren hade stönandena tystnat, alla walkers hade tagit sig till helikoptern. Det var inte så långt bort, 10 minuters promenad. Byggnaden brann och hur många döda som helst gick omkring utanför.
"Ok, där borta kan vi kasta den första" Sven pekade bort mot ett hörn av byggnaden. Viggo kastade granaten, några sekunder senare hördes en hög smäll. Marken skakade och kroppsdelar flög ut över hela marken.
"Fan!" ropade Hanna. Alla tittade genast mot henne och såg vad problemet var. Alla walkers var inte vid helikoptern, ett hundratal av dem var lite längre bort och hade nu sett Hanna. De gick i full fart mot henne och de andra.
"Fuck! Spring in i byggnaden där borta!" Skrek Viggo och pekade mot byggnaden bredvid helikoptern. Hanna knuffade fram en hylla och ställde framför dörren.
"Det kommer inte hålla länge, finns det en bakdörr?"
"Ja! Här! Men det finns bara ett litet problem" utanför bakdörren hade flera hundra walkers samlats, de gick mot byggnaden.
"Vi kan hinna ut och och komma förbi dem, men vi klarar det inte om de där är efter oss" ropade Ken och tittade mot huvudentrén där hyllan började tappa balansen.
"Ok, här är vår plan. Ni springer ut på baksidan så tar jag hand om de här" sa Sven.
"Du klarar det inte ensam" svarade Hanna.
"Jo, jag har den här" sa Sven och tog fram den sista handgranaten.
"Va?! Nej!" skrek Viggo.
"Jo" Sven började knuffa undan hyllan.
"Spring!" skrek han. Hanna, Ken och Viggo sprang ut genom bakdörren. Ken knuffade sig förbi alla walkers som kom i vägen. Bekom sig hörde de explosionen och byggnaden var inte längre där när de tittade bak. De sprang mot lägret igen.
"Hallå?!" hördes en okänd röst. Viggo tittade sig omkring men såg ingen.
"Hjälp snälla!" Då såg han henne. En liten tjej, eller tja. Inte liten, kanske typ 14 som Sam och Michelle.
"Vi kan inte lämna henne!" Ropade Viggo till de andra två. Ken gav ifrån sig en suck och rusade mot tjejen. Han lyfte upp henne och skulle just springa vidare när något tog tag i hans ben. En walker som lång på marken drog honom till sig. Han tappade flickan.
"Spring!" skrek han till henne innan hans kropp blev sliten i stycken.

"Hej! Hur gick det" Sam och Michelle rusade ner för trappan när de hörde dörren öppnas.
"Vi sprängde kanske hälften av alla walkers" sa Hanna.
"Var är Sven då?" Men Sam behövde inget svar när hon såg hur Viggo kom in och argt sparkade iväg sin väska och smällde igen ytterdörren bakom sig innan han gick upp för trappan.
"Vad hände?"
"Granat" svarade Hanna.
"Ken då?" Frågade Michelle.
Hanna bara skakade på huvudet. Sam tittade ner i marken. Hon kunde gråta. Hon borde gråta, men hon ville inte. Hon ville inte visa hur svag hon egentligen var. Då klev flickan fram.
"Jag är ledsen för eran vän, han räddade mitt liv. Det är mitt fel"
"Nej. Det var inte ditt fel...ehh, vad heter du?"
"Jag heter Anna" sa hon och sträckte fram handen mot Hanna som skakade den.

Under middagen pratade inte folk så mycket, men Sam noterade att Viggo inte var där. Inte Lova heller.
"Så, gick ni i åttan innan det här. Ni ser ut att vara i min ålder." sa Anna.
"Ja det gjorde vi. Vi var klasskompisar" svarade Michelle.
"Aa, mina klasskompisar klarade sig nog inte så bra. De var rätt korkade" Anna log.
"Har du överlevt det här själv? I 2 månader?"
"Den första månaden var jag med en främling, Larry tror jag att han hette. Sedan övergav han mig, jan gömde mig i en byggnad. Det fanns mycket mat där, men det är slut nu"
"Dina föräldrar då?" frågade Sam.
"Jag har aldrig haft föräldrar. Jag bodde på barnhem, väntade på att någon skulle adoptera mig. Men ingen tog hem mig, sedan blev jag äldre och då var problemet att de bara ville adoptera små barn"
Michelle bara nickade mot Anna.

Uppe på elfte våningen satt Viggo och Lova på Viggos rum. De drack sprit och hade massa tomma flaskor runt sig på golvet.
"Vilken jävla dag" sa Viggo.
"Japp, vilken jävla dag" svarade Lova. Viggo räckte fram en flaska till henne.
"Nej tack, jag håller nattvakt. Kan inte bli full" Viggo svarade inte utan drack bara mer ur flaskan.
"Så du jobbade för militären, det gjorde jag också ett tag"
"Jaså? Är inte du lite ung för det?"
"Va? Nej jag är 18! Dessutom jobbade jag bara där för att testa. Gjorde militärtjänst i några månader" Ännu en gång svarade inte Viggo utan bara drack mer utan spriten.

"Antar att du får ta Kens rum" sa Thresh och pekade mot rummet bredvid Sam och Michelles rum. Anna gick in i rummet och stängde dörren. Sedan, efter några timmar somnade hon gråtande och till ljudet av walkers utanför byggnaden.

__________________________
Hej! Hoppas du gillar kapitlet och inte är allt för missnöjd med alla nya karaktärer och vilka som dog! Nu kommer det inga nya på ett tag som tur är och om du vill se Anna så klicka på bilden där uppe! Vi hörs!😘😘