The living dead

Kapitel 23.

"Hej" sa Sam och gick fram till Anna. Hela gruppen gick på vägen, en öde väg mitt i ingenstans. Långt borta i horisonten syntes ett litet vitt hus, lika öde som vägen.
"Gruppen försvinner"
"Hur menar du"
"Alla är borta, vi förlorade 3 personer efter olyckan, Michelle har tappat det och...folk förändras" svarade Anna. Sam bara tittade på henne besvärat undrande.

"Sam, jag tror att någon vill oss illa"
"Kom igen, om någon var i närheten hade vi märkt det"
"Ser du ingen möjlighet att det är någon i gruppen?"
"Nej det gör jag inte! Vi kan lita på alla här!"
"Herman också?" Anna tittade menande på Sam.
"Vad är det ens som får dig att tro det här?"

Anna var tyst en stund innan hon svarade.
"Jag hade sparat min del av maten vi hittade igår i tältet för att äta nu när vi skulle gå så långt men...i morse var den borta"
"Anna, du har säker lagt det i ryggsäcken men glömt det" sa Sam och himlade med ögonen. Hon började bli irriterad på Annas ständiga misstänksamhet om människor, att hon tror sig kunna se in i folks hjärnor. Men kanske tyckte hon inte om det för att det var sant? Både Anna och Michelle hade förmågan att se in i folk. Michelle kunde bara se någon i ögonen och se hela deras bakgrund och vad de känner och Anna kunde i princip läsa folks tankar. Hon kunde genomskåda folk. Kanske var irritationen en släng av vanlig avundsjuka?

**************************
Men att inte tro på Annas misstankar verkade vara ett felaktigt beslut för efter endast några timmar av vandring hördes något från skogen.
"Det är någon där" viskade Hilary.
"Gå förbi bara, det är säkert en walker" sa Jackie
"Nej, jag hörde röster också. Walkers pratar inte" sa Hilary och gick in bland träden.

Vinden drog i grenarna och de blåsande löven slog mot stenarna. I övrigt var det helt tyst. Inte ett liv verkade finnas i närheten, inte ett enda väsen. Sam drog sin kniv och gick efter. Hilary hade också sin kniv i högsta hugg.
Helt plötsligt hördes prasslande löv när en sko rörde vid marken. Redo att hugga såg Sam till sin förvåning att någon, lika redo med kniven som hon, gick mot henne.
"Det är lugnt, du kan komma fram" sa hon och sänkte kniven. Hon verkade inte bekymrad alls över att en främling stod redo med en kniv. En pojke klev fram från bakom ett träd. Han var ungefär lika lång som tjejen men såg ut att vara något år äldre. Hans hår var riktigt mörkt brunt, bara lite mörkare än Viggos. Hans skjorta var helt täckt av blod och han bar en kamouflage-mönstrad keps. Tjejen som stod bredvid honom hade brunt hår och otroligt blåa ögon. Hon tittade ointresserat på Sam som fortfarande höll upp kniven.
"Ska du ta ner den där?"
"Hur kan jag lita på er?"
"Hade vi velat skada dig hade vi gjort det nu" tjejen suckade och himlade med ögonen.
"Ni kanske är smarta och låter bli"
Killen skrattade till.
"Du tjejen, vi hade spöat dig lätt"
"Det verkade inte så, du gömde dig bakom henne" sa Sam och tittade kaxigt på killen som bara flinade mot henne.
"För det första så gömde jag mig bakom ett träd" sa han retsamt.
"För det andra så trodde jag att du var en skinnätare, eller att du var äldre. Vi hörde röster här"

"Är du ensam?" fortsatte killen.
"Varför behöver du veta det?"
"Varför är du så misstänksam, jag sa ju att vi inte vill något illa"
"Visst, så jag ska låta dig följa med mig tillbaks så att du sedan kan ge signal till dina eventuella vänner som eventuellt gömmer sig här och eventuellt vill döda mig?"
"Okej, hur många förrädare har inte du gjort sällskap med?"
"Ingen, men jag vill fortsätta att ha det så"

"Sam?!" Hilarys röst hördes lite längre bort, följt av Viggos och Annas.
"Verkar som att du måste presentera oss för din grupp nu" sa killen med ett retsamt flin"