The living dead

Kapitel 19.

Den kalla sensommar vinden drog loss löv efter löv från träden. Hösten var påväg och vädret skulle inte bli bättre. Michelle tittade sig omkring i hopp om att få se något annat än skog. Men de var helt vilse. Natten hade känts hundra gånger längre än vanligt och de hade knappt sovit alls. Ensamheten, kylan och hungern hade hållit dem vakna.
Sam skar bort grenar som var i vägen med sin kniv, skogen var väldigt tät och träden hade många långa grenar.
"Vart är vi påväg egentligen?" frågade Anna och tittade sig omkring.
"Mat, skydd, var som helst uton här i skogen" svarade Sam och fortsatte gå.
"Vi ska väl leta efter de andra? Vi måste hitta Lisa" sa Michelle.
"Mm" Sam bara nickade och gick vidare. Michelle tittade undrande på henne, men hon märkte det inte. Något var annorlunda med Sam, det var som om det glada i henne var borta. Allt hopp, hela hennes livsgnista var som bortblåst. Mer hann hon inte tänka innan hon såg hur Sam tvärstannade. Hon och Anna gick fram för att se vad Sam tittade på och då såg de...två kroppar låg på marken. En man och en kvinna. Mannens mage var helt uppriven och tom på kött. Halva kvinnans ansikte var likadant. Paret höll varandra i handen där de låg på marken. Simon och Johanna.
"De flydde åt samma håll som vi" sa Sam och tittade uttryckslöst på liken.
"Jag tror inte att de var långt före heller, såren är färska" sa Anna. I samma stund träffades alla av samma tanke och de flämtade till. Sekunden efter hördes stönen bakifrån. Ungefär 6-7 walkers bakom dem kom framåt i hög fart. Alla med öppna munnar, redo för att slita köttet av offer.
Alla började springa utan att säga ett ord. Deras hjärtan bultade tre gånger så snabbt som vanligt och benen rörde sig så fort de kunde. Men de han inte långt, inte mer än några meter innan Michelle föll till marken. Simon kom till liv på marken och slet tag i hennes fot. Han drog henne mot sig och gjorde ett fräsande ljud. Michelle skrek och sparkade för att ta sig loss men walkern släppte inte taget. Hennes fot var nu vid munnen. Walkers öppnade munnen och skulle just sätta tänderna i den när den helt plötsligt föll till marken. Sam drog kniven ur Simons huvud, hjälpte Michelle upp och sprang vidare. Händelsen hade tagit för lång tid. Avståndet mellan dem och alla walkers minskade hela tiden.
"Vi kan inte skjuta här i skogen, det kryllar av bitare här" ropade Anna till de andra.
"Vi kan inte springa för evigt heller!" Invände Michelle.
"Jag antar att vi får ta dem för hand" sa Sam och stannade. Michelle och Anna såg ut som stora frågetecken. Men Michelle förstod att med tanke på Sams beteende var det ingen idé att säga emot. Hon bara stannade hon också och vände sig mot alla walkers som kom närmare. Anna hade panik i ögonen när hon tittade på Sam, Michelle och walkersarna. Hon hade haft ihjäl någon enstaka walker i staden men aldrig såhär många samtidigt. Tillslut drog hon sin kniv och gjorde sig redo. En efter en satte de de vassa bladen i skallarna på de döda varelserna. Flera gånger var det nära att de blev bitna, men på något sätt lyckades de alltid ha ihjäl dem. När alla var döda och låg på den bloddränkta marken var det tyst en lång stund. Michelle började bli allt mer orolig för Sam. Det var något i hennes ögon. En låga, något brann i henne. Ett stort hat mot walkersarna och en stor lust att döda varenda en. Självklart kände alla den här känslan men något var annorlunda med Sam. Det var inget vanligt hat, det var en brinnande ilska som nog aldrig skulle upphöra. Det var ingen vanlig lust att döda dem, det var ett stort begär.
"Eld!" Ropade Anna helt plötsligt.
"Va?! Var då?" Michelle tittade sig omkring men såg ingen eld.
"Kolla upp! Ser du röken? Någon eldar där borta!" Anna började rusa i samma riktning som röken kom ifrån och Michelle och Sam följde efter. Efter att ha rusan mellan träden och snubblat en hel del kom de fram, ett hus. Det var blått med rött tegeltak. Det var i fint skick, inte som alla andra hus de varit i. Rök ringlade sig upp från skorstenen och upp mot den blåa himlen.
"Hallå? Är det någon här?" Frågade Anna tyst efter att ha knackat på den ljusa trädörren. Ingen öppnade. Hon knackade igen och pratade högre den här gången.
"Vi behöver hjälp, vi är ensamma här ute. Vi har tappat bort alla andra i våran grupp" efter att hon yttrade orden såg hon en rörelse inifrån huset. Någon lyssnade på vad de sa, men personen där inne litade inte på dem. Men varför skulle man göra det, i sånna här lägen vill de flesta komma in där de finns mat. De kan göra vad som helst. Då kom Anna på vad hon skulle säga, något som skulle få människans uppmärksamhet.
"Vi är barn"
Det blev helt stilla i några sekunder, sedan öppnades dörren långsamt. Alla tre tittade upp mot en lång man. Han hade mörkt brunt hår och mörkt blåa ögon. Han tittade ner på dem, sedan log han.
"Jag heter Herman, välkommen"