The living dead

Kapitel 2.

Väl ute ur skogen var det svårt för Sam att andas. Hon ville sätta sig ner men hon kunde inte unna sid det.
"Det där var inte människor!" Tänkte hon.
"De var inte människor!" Skrek hon ut. Sedan grät hon, hon sjönk ihop på den kalla vinter marken.
"Det där var zombier" sa en röst bredvid henne. En manlig röst.
Bredvid Sam stod en man, en lång man. Han hade en sliten och smutsig brun jacka och han hade grått, ganska kort skägg.
"Vi kallar de även för walkers" fortsatte han. Fast Sam svarade inte. Hon orkade inte. Hon var utmattad och chockad. Hon visste att det mannen sa var sant. Fast hur var det möjligt? "Zombier ska inte existera" sa hon, men hon grät fortfarande.
"Nej, det borde dem inte. Barn som du borde inte behöva uppleva det heller." Sa mannen med en snäll blick.
"Sa han inte vi förut? VI kallar de för walkers. Han verkar vara ensam men...vilks fler är med honom?" Tänkte Sam. Många frågor susade runt i hennes huvud.
"Är du ensam?" Sa hon och torkade bort den sista tåren från kinden.
"Nej...Simon och Johanna är med. De gömde sig på sin bensinstation när jag hittade dem."
En man och en kvinna kom gående från en bil som stod längre bort. Lika smutsiga och skadade som mannen. Simon hade ett blodigt bandage runt benet. Mannen måste ha sett att Sam tittade på benet.
"En walker, ungefär 1 mil här ifrån." Sa han och Simon nickade.
Kvinnan som måste vara Johanna hjälpte Simon fram till Sam. Han verkade ha riktigt ont och ramlade flera gånger.
"Så...vad är ditt namn?" Sa mannen med vänlig röst. Hans blick var full av sorg ich medlidande. Han ansträngde sig för att låta uppmuntrande. Han kände till vad som hänt med Sams föräldrar.
"Sam..."svarade hon tyst.
"Sam, fint namn. Hur gammal är du då?"
"Fjorton år" sa Sam, lite högre den här gången.
"Jag är Ken." Sa mannen vänligt.
"Jag vill att du ska veta att vi är hemskt ledsena för att du som barn måste genomgå det här Sam" sa Ken och en tår, som glänste i dagens sista solljus rann ner för hans kind.
"Varför finns dem här? Hur är det äns möjligt?" Frågade Sam och gråten kom tillbaks.
"Det vet vi inte, det har pågått länge nu och överlevarna blir färre för varje dag" sa Johanna långsamt.
"Länge? Hur länge då?"
"En vecka kanske och staden är helt öde vid det här laget. Men vi tror inte att de har dött, så många walkers kan det inte finnas." Sa Simon, även han verkade ledsen. Men han grät inte, han och Johanna var starka. De höll ut.
"Vad har hänt egentligen? Var är min mamma och min pappa?!" Skrek Sam. Hon skrek av sorg.
"Det som har hänt med dina föräldrar är hemskt Sam. Något som ingen av oss kan förklara. Men tro mig. Vi ska hitta överlevare som kan hjälpa oss. Ta hand om dig." Sa Simon. Som om han trodde det skulle vara tröstande.
"Jag vill inte ha nya föräldrar! Jag vill ha tillbaks min mamma och min pappa!" Tårarna forsade nu ner för Sams kinder och hon var nu både ledsen och arg.
"Alla vi vill ha tillbaks någon!" sa Ken.
"Hon är ett barn Ken!" Fräste Johanna.
"Jag vet, förlåt..." Sa Ken. Han lät skamsen och riktigt ledsen.
"Jag är ledsen, han förlorade några speciella personer för tre dagar sedan" sa Johanna försiktigt till Sam.
"Vilka förlorade du Ken?" Frågade Sam långsamt.
"Min syster, Katja och...hennes man, Daniel. Han var min bästa vän sedan vi gick i gymnasiet."
Det blev tyst en stund. En lång stund. "Vad sägs om att hi går vidare? Walkersarna må vara långsamma men det dröjer inte länge innan de hittar ut ur skogen." Sa Ken och reste sig upp.
2 dagar senare var de vid en stad.
Det som Simon berättade om är sant. Staden är öde. Inte en människa finns på gatan. Lokalerna är rivna.
"Walkersarna verkar ha tagit sig in till stan" sa Ken bekymrat.
"Alla hus...walkersarna måste ha brutit sig in hos alla" viskade Sam.
De gick mot de ödelagda gatorna med snabbt bankande hjärtan. Ken gick längst fram eftersom de andra inte ville möta fasorna först. Sam kastade blickar mot Simon och Johanna eftersom Simon hade svårt att gå. De tittade ner i marken. Antagligen förlorade i sina tankar. Tillsist bestämde Sam sig för att gå till Ken. Det fanns bara ett problem...Hon såg honom inte någon stans.
"Ken?!"
Sam började springa. Hon hörde fotsteg bakom och förstod att Johanna sprang efter. När de kom till slutet av kullen såg de Ken, men han var inte ensam. En zombie gick precis bakom honom.
"Ken! Akta!" Skrek Sam. Simon kom haltande och såg händelsen.
Zombien kastade sig på Ken men...den hann inte göra något innan den fick ett skott i huvudet.
"Varsågod" sa en röst bakom dem.