The living dead

Kapitel 14.

Lisa stirrade på Sara i ungefär 2 sekunder, sedan skrek hon. Ett gällt skrik som ekade genom byggnaden. Sara fräste mot henne och sträckte sig efter hennes arm när Lisa sprang mot dörren. Sara var precis bakom Lisa hela tiden när hon sprang genom korridoren. Lisa stannade och drog sin pistol mot sin mamma. Med tårar i ögonen höll hon fingrarna mot avtryckaren. Men hon darrade på händerna och kunde inte göra det. Sara gick mot henne men hon sköt inte. Hon började backa från Sara som bara fortsatte gå mot henne. Men då, helt plötsligt halkade hon och Sara ramlade över henne. Lisa skrek och grät men ingen kom. Walkern bara sträckte sig ner mot Lisas nacke och försökte bita av hennes kött. Men precis innan den hann göra något hördes ett skott och Sara föll ihop död över Lisa. Lova sprang fram och knuffade bort liket. Storgråtande reste sig Lisa upp och tittade på Sara. Michelle, Sam, Athina, Thresh och Tobias kom springande från sina rum.
"Hon har inga bett!" Ropade Lova.
"Hur är det möjligt?!" Ropade Tobias tillbaks. Michelle kom fram, hon såg walkern ligga på golvet.
"Vad hände hur kom den in..." Hon avbröt sig och stirrade ner på Sara. Synen av att det var hennes egen mamma var obeskrivligt smärtsam. Hon började gråta och Lisa gick fram till henne.
"Det är okej Michelle, det kommer bli bra" viskade hon. Förmodligen ville hon bara intala sig själv att det var så, för direkt efter orden lämnade hennes mun grät hon ner i Michelles tröjärm.
"Hon måste vara biten, det är omöjligt att förvandlas annars!" Sa Thresh förvirrat.
"Nej, jag tror inte det" sa Athina och alla tittade frågande på henne.
"I en matbutik i stan hittade Sam något. En walker som dött av en fallande hylla, han hade inga bett heller"
"Men det går inte, hur kan de ha fått i sig viruset?"
"Förmodligen på samma sätt som de flesta sjukdomar, luften" sa Lova och alla tittade oroat på varandra.
"Så...alla är sjuka?" Frågade Sam med oro i rösten. Hon kände hur det brände i ögonen.
"Nej, inte alla. Men vem som helst som varit i för nära kontakt. Till exempel om man får blodet på sig" svarade Athina.
"Då måste vi ha nya regler, barnen borde inte få vara ensamma. Om en walker kommer borde de inte få döda" sa Thresh
"Barnen får inte komma i kontakt med någon walker alls!" Sa Lova bestämt.
"Men, Athina..."
"Ja vad är det?" Sa Athina och tittade på Lisa.
"Jag då? Har jag viruset?" Athina tittade på Lisa. Hon var täckt av sin mammas blod, i ansiktet också.
"Lisa jag...jag är...jag är rädd att det är så" Michelle började gråta igen och försökte krama Lisa.
"Nej, du borde inte röra mig. Jag klarar mig" hon var så lugn, det var något Sam beundrade hos henne.
"Men Sara måste ha dött under natten, man förvandlas bara efter att man dött"
"Jackie får undersöka henne, hon kanske hittar något" sa Lova och tittade mot Thresh och Tobias. De fattade direkt och lyfte upp Sara. Alla gick och la sig igen.
Men nästa morgon vid frukosten hittade inte Michelle Sam någonstans. Hon var precis bakom henne nyss. Hon sprang genom hela byggnaden och letade, men Sam var ingenstans. Tillslut kom hon till 11 våningen, högsta våningen där deras rum var.
"Sam?" Viskade Michelle när hon gick in i deras rum. Och där satt Sam. Hon satt på sin säng och gjorde inte ett ljud.
"Sam?" Frågade Michelle igen. Sam tittade upp mot henne, hon hade blodsprängda ögon. Hon hade gråtit.
"Vad är det? Vad har hänt?" Michelle sprang fram till sängen.
"När Lisa sprang ut i skogen och vi letade, hon räddade mig från en walker som hade ramlat över mig"
"Ja?"
"Fattar du inte?! Jag är smittad" snyftade Sam fram, sedan började hon gråta igen.
"Men Sam, det här är inget du dör av" direkt efter att Michelle hade sagt det insåg hon hur dumt det lät. Det där var inget man skulle säga under en zombie appokalyps.
"Nej men OM jag dör! Tänk om jag skadar något, kanske dig?"
"Sam det kommer inte..."
"Lägg av" avbröt Sam.
"Du måste lova mig att om jag dör, då ska du skjuta mig här!" Sam pekade på sitt huvud. Michelle bara nickade. Helt plötsligt knackade det på dörren. Det var Jackie, Lisa var med också.
"Jag måste prata med er, de andra vet redan. Ni förtjänar också att veta" hon satte sig på Michelles säng och Lisa satte sig bredvid.
"Jag har undersökt er mamma nu. Hon dog under natten, väggarna här är hårda så jag gissar att hon ramlade och slog i huvudet. Hon dog iallafall av att huvudet tog en rejäl smäll"
"Hur kunde hon ligga i sängen då?" Frågade Lisa.
"Hon kanske redan låg i sängen och slog i huvudet på något sätt"
"Men det borde inte gå. Alla andra har ju klarat sig fint" sa Sam frågande
"Men mamma hade...problem...Alltså, hon kunde få små "anfall" ibland när hon sov" svarade Michelle.
"Det måste ha varit det" sa Jackie och reste sig långsamt. Michelle och Sam bestämde sig för att ta en runda genom huset.
"Så...jag trodde inte att någon som du skulle vara höjdrädd?" Sa Michelle och log mot Sam.
"Först och främst så föredrar jag ordet "fobi", inte rädd. För det andra så är ju alla rädda för något?"
"Ja, ok. Det är sant"
"Apropå det, du då? Vad är du rädd för?"
"Hm...jag vet inte...kanske de där sakerna som vaknar från de döda och försöker äta mig!" Skrattade Michelle fram.
"Jaja, men förutom det"
"Ja, det finns en sak. Men jag vill inte prata om det"
"Jo, kom igen! Det är bara jag ju"
"Ok, det hände en grej en gång. Pappa tog med mig i våran båt på en åktur och vi körde rätt fort. Jag var ganska liten så jag tittade ut över vattnet och...föll av. Båten satte så mycket rörelse på vattnet så jag visste inte vad som var upp och vad som var ner. Jag kunde inte andas och när jag hittade balansen skyndade jag mig upp mot ytan. Men ovanför mig var det en flytbrygga som låg mitt ute i vattnet. Jag slog i huvudet och tittade mig runt men bryggan var stor. Jag kunde inte komma upp och luften var slut. Tillslut dök pappa ner och hämtade mig, jag var medvetslös i typ en timme efter det" sa Michelle och tittade på Sam. Som om hon väntade på en kommentar.
"Ja? Fortsätt?"
"Jag simmar aldrig i havet när vi är på stranden, jag följer inte med i båten. Jag vågar inte" Sam tittade medlidande på Michelle, men bara i typ 4 sekunder. Sedan log hon bara.
"Då ska jag hjälpa dig att komma över den rädslan" sa hon.
"Lycka till, det finns inget hav här. MEN...när jag tänker efter har vi ett ganska hög byggnad. Följ mig till taket" svarade Michelle med ett slugt leende och Sams glada min försvann på en halv sekund.