The living dead

Kapitel 24.

*1 vecka senare*

"Det är en sak jag inte fattar..." Killen från skogen gick fram till Sam.
"Vad George?"
"Vi har en husbil...men vi sover i tält? Varför bor ingen i den?"
"Den är upptagen" sa Sam uttryckslöst och tog ner sitt tält.
"Jaså? Vilka i din grupp är det jag inte har träffat än då?"
"Hon vill inte ha besök"
"Vadå? Så EN tjej låter er frysa ihjäl här ute medan hon stannar i husbilen? Och hon låter ingen komma in?"
"Du förstår inte" Sam gick fram till George och tog tag i hans jacka. Hon tittade hotfullt på honom.
"Du gör henne inte illa, du gör inget som sårar henne, du rör henne inte. Förstått?"
"Jaja, jag lovar" han slet sig loss och himlade med ögonen.
"Bra" Sam gick iväg för att packa ihop resten av tälten.

George tittade bort mot husbilen, något rörde sig i det totala mörkret där inne.
Han började gå mot den och vid dörren tvekade han en stund...sedan öppnade han den och klev in.
"Anna, jag sa till dig förut att låta mig vara" hördes en röst, hon lät upprörd.
"Jag är inte Anna"
"Vem är du?"
"Det är lungt, jag är bara en främling för dig. Jag känner din grupp"
"Du ska nog gå nu, jag vill inte prata med dig" rösten var lång och lät otroligt hotfull.
"Men du pratar ju med mig nu? De sa att du inte har pratat på flera veckor, du pratar nu"
"Då kanske jag slutar prata med dig då"
"Men varför fortsätter du då?"
Plötsligt tändes ljuset och en flicka rusade fram mot George. Hon var säkert otroligt vacker förut, men där såg hon sliten och sjuk ut. Sinnessjuk. George hade sett folk som blivit galna förut. Flickan rusade snabbt fram till honom och tryckte upp honom mot väggen och höll en kniv mot hans strupe.
"Lägg av med det där" väste hon till George som inte fick fram ett ljud.
"Stör mig inte igen" viskade flickan hotfullt och backade tillbaks innan hon släckte lampan igen och det enda som hördes var hennes andetag och George hjärta som bankade fort som en galopperande häst.

Han gick ut ur husbilen och hans första åsyn var en annan flicka. Hon tittade förvånat på honom men sedan såg hon plötsligt hotfull ut. Hon tog tag i hans jackkrage och drog iväg med honom.
"Du säger väl inget till de andra"
"Håll käft så kan jag kanske hålla tyst" sa hon och fortsatte gå med honom.
"Kom igen Athina"
"Du, jag kanske bara har en hand men jag kan ändå spöa dig lätt. Sedan får de döda ta hand om dig"
George gjorde ett försök att slita sig loss och genast kastade Athina ner honom på marken och riktade sin pistol mot hans huvud.

"Athina?!" Jackie kom fram mot dem och tittade förvånat på Athina och sedan på George som såg helt skräckslagen ut.
"Sluta med det där?!" hon lät upprörd och besviken när hon slet pistolen från Athinas hand.
"Han förtjänade det"
"Varför? Vad gjorde hans för att förtjäna att du hotade honom?!" Jackie lät irriterad.
"Han försökte ta sig loss, kanske dra ett vapen"
"Ta sig loss? Varför höll du fast honom?" Athina var tyst.
"Ja?" Athina svarade inte trots att Jackie lät otålig. Men tillsist sa hon:
"Han snokade runt bland mina vapen"
"Okej...men du borde inte hota folk sådär" sa Jackie och gick iväg långsamt, hon såg funderande ut.

"Tack, det var schysst"
"Inget att tala om" sa Athina uttryckslöst och gick för att packa sina saker. George tog upp sin ryggsäck som låg på marken och gick efter.
"Visste väl att du gillar mig" sa han och flinade.
"Dröm på du" svarade Athina och och fortsatte sedan att ignorera honom.
"Du kunde ha sagt sanningen, men du räddade skinnet på mig"
"Håll käft eller så slår jag ner dig igen"
"Varsågod, jag är längre än du och har två händer"
"Jag lyckades ju ändå spöa dig förut, eller hur?"
"Kanske det, men då var jag inte beredd. Hur gammal är du förresten?"
"18"
"Oj, du är jävligt kort. Trodde du var typ som jag, 15. Eller som Lisa, 14" Athina reagerade på det sista han sa.
"Huh?"
"Lisa"
"Vadå Lisa?"
"Min kompis. Vi träffades i en liten by. Jag var inlåst i min källare, var väldig sjuk. Sedan kom hon. Hon hade varit i skogen i flera månader! Hon pratar aldrig med någon, jag tror att apokalypsen har fått henne att bli mindre...mänsklig"
"Fantastiskt, som om vi behöver göra folk mer deprimerade här"
"Hon deprimerar inte folk, hon har dock skrämt bort några. Men hon är schysst när man lär känna henne"
"Den här gruppen har lite för många Lisa att tänka på just nu"
Efter det blev det helt tyst mellan dem. Gruppen gick vidare längst vägen. Hilary körde husbilen längst fram och de andra gick liksom bara efter i sina smågrupper.

*🔸🔸Längst bak i ledet🔸🔸*

"Så, du vet redan allt om min militärkarriär och...den enda jag förlorat i apokalypsen är ju Sven. De andra var bara stöddiga typer, kaxiga och jobbiga som de flesta jag jobbade med. Berätta lite om dig"
"Thresh är min storebror, 4 år äldre än jag" sa Lova med ett leende.
"Det är den lite större killen där framme va? Mörkhyad"
"Ja. Tobias var 17, ett år yngre än jag. Deras familj adopterade mig när jag var typ 5 år. När jag fyllde 16 började jag tjänstgöra för militären"
"Coolt, så du lärde dig flyga helikopter då eller?"
"Ja, jag är i alla fall glad att jag flyger bättre än du" Lova väntade på ett skratt men Viggo såg mest sårad ut.
"Förlåt..."
"Nej, det är lugnt" sa han och log sedan.
"Berätta om din familj, inte din biologiska familj alltså utan den andra"
"Mamma var servitris på en supermysig restaurang inte alls långt ifrån vårat hus. Pappa jobbade i en sportaffär. Thresh jobbade som tandläkare. Det var hans dröm sedan han var 12 år" berättade Lova och skrattade till. Viggo skrattade också.
"Hur var Sven?"
"Han var verkligen den bästa. Han var den typen som stod upp för folk när de andra i militären blev för kaxiga. Han var sjukt rolig, lyckades alltid ha ett skämt redo till alla tillfällen. Jag har aldrig riktigt haft en familj eftersom mamma dog när jag var 5 och pappa dog när jag var 7. Jag hade alsrig några syskon men Sven var som min bror"
"Han låter toppen. Thresh har alltid stått upp för mig, folk brukade reta mig i skolan. Han försvarade mig alltid när jag hamnade i bråk. Jag hade högt temperament så jag hamnade i mycket trubbel. Tobias var den roliga, innan apokalypsen i alla fall"
"Sven tappade aldrig sin humor, eller sitt hjältemod. Han gav fan aldrig upp den jäveln" skrattade Viggo fram.
"Jag är ledsen att han gick bort"
"Det är okej. Han är någon annanstans nu, någonstans där det är bättre. Inte himlen nödvändigtvis, men någonstans.
Lova stannade och bara tittade på Viggo.
"Jag är ledsen för Tobias, och Hanna och alla dina förluster" viskade han i hennes öra innan han kysste henne.

**************************
🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶🔶
Hej! Ledsen att jag inte har uppdaterat på SJUKT LÄNGE...Det har varit lite av en kombination mellan att jag inte har haft tid, ork eller idéer...Men nu kom det i alla fall ett nytt kapitel och det blev ganska "långt" i alla fall.
Hoppas ni gillar de nya karaktärerna även om ni mest vet hur Lisa ser ut än så långe...George har vi högst upp 👆Hoppas ni gillar hans karaktär också!❤️Hare bra!😘