The living dead

Kapitel 3.

"Vad för er hit då?" Det var en kvinna, nej, en tjej. Förmodligen 18 år ungefär. "Vi kom för att söka skydd och mat" sa Johanna högt och tydligt. Tjejen stod en bit bort.
"Vapen då?" Frågade hon.
"Vaddå vapen?" Frågade Sam, hon var arg och besviken.
"Tänker ni använda vapen?!"
"Sam *suck* vi ville inte säga något, du är ju bara ett barn" sa Ken och gick långsamt mot Sam.
"Jag är 14" mumlade hon
"Vi ville bara ditt bästa Sam, förstår du det?" Frågade Johanna skamset.
"Ja, jag förstår. Men jag fortsätter bara följa er på ett vilkor..."
Det var inte sant, hon skulle inte klara sig själv och det visste alla. Hon skulle följa med ändå men hon ville försöka.
"Jag vill ha en pistol jag också, när vi hittar de"
"Sam, du...du är" Ken stannade mitt i meningen men Sam förstod att han tänkte kalla henne för barn eller något i den stilen.
"Vad är jag?" Sa hon trotsigt.
Det var den blicken, den bestämda och trotsiga blicken som fick Ken att ge sig.
Med en nöjd min sa Sam, "nå, får jag det jag vill?"
"Ja, det får du" sa Ken, men han var inte nöjd.
"Så, ehm...var hittar vi vapen?" Simon vände sig mot tjejen. Förmodligen ville han bryta den spända stämningen. "Varför skulle jag visa er det? Jag kanske inte kan lita på er?" Hon tog fram pistolen igen.
"Snälla, vi kommer behöva all hjälp vi kan få" Sam tittade vädjande mot tjejen som genast förlorade sin hotfulla blick.
"Visst, jag följer med er...om det är okej för dig" hon tittade på Ken.
"Följ med, men jag håller ögonen på dig. Var rädd om Sam" sa han, helt uttryckslöst.
De började långsamt gå iväg mot staden. Ken gick ensam längst fram, efter gick oftast Sam men nu gick Johanna och Simon där. Sam gick längst bak med den där tjejen.
"Så du heter Sam?" sa hon och log för en gångs skull.
"Ja, du då?"
"Mitt namn är Athina"
"Ok, hur hittade du oss egentligen och...varför räddade du Ken?"
"Jag hade vägarna förbi, min mat var slut. Sedan såg jag er och ni var hjälplösa och dessutom måste vi ju ta vara på de liv som finns kvar. Det var därför jag räddade...Ken sa du?"
"Mm, det var snällt gjort" sa Sam och log.
"Lika bra att bevara liv medan de existerar. Även om vi kommer dö ut sen" sa Athina och sparkade iväg en småsten.
"Vi kommer inte dö ut" sa Sam irriterat.
"Jasså? Ser du andra människor här? Det är inte många mer än vi kvar Sam"
"Ken sa att de förmodligen har byggt upp ett skydd där de gömmer sig"
"Ken vet ingenting, man flyr inte så lätt"
"Varför skulle man inte kunna göra det" även om hon försökte låta övertygande kunde Athina ha rätt. Men hon tänkte inte ge sig.
"De river alla murar, de är ett sjukt experiment som bara vill döda"
"Rev de dina murar?" Sam kunde inte låta bli att fråga.
"Ja, för några veckor sedan. Men de dödade ingen jag brydde mig om...nästan"
"Vem brydde du dig om?"
"Min syster Kennedy, 12 år"
"Brydde du dig inte om dina föräldrar?"
"Nej. Mamma jobbade bara och pappa trodde inte på mig. Inte på mina drömmar heller"
"Vad hade du för drömmar då?"
Hon kände att hon för länge sedan kom in på känsliga ämnen men hon ville veta hellre än något annat.
"Jag ville bli läkare, eller forskare. Men han trodde inte att jag var tillräckligt smart. Han slängde det rätt upp i ansiktet på mig"
"Jag är ledsen, för Kennedy och dina föräldrar" viskade Sam
"Det är lugnt, det låter värre än det känns"
Athina hade rätt. Även om Sam hade tänkt på sin mamma och pappa ibland hade hon inte känt samma sorg på sista tiden som dagen då det hände.
"Du lär märka det när...jag menar om du förlorar någon" sa Athina.
"Jag har förlorat någon, mina föräldrar" sa Sam långsamt
"Jag är ledsen, barn ska inte behöva uppleva sånt"
"Tredje gången någon kallar mig barn idag" muttrade Sam
Athina skrattade.
"Där är det!" det var Simons röst.
Bland de övergivna huset. Blekta och döda, syntes ett förråd. Ett vapenförråd. Dörren stod öppen, folk hade hämtat vapen förut.
"Tror ni de lyckades?" frågade Sam när hon drog upp dörren.
"Kanske det Sam, kanske hann de till skyddet"
"Ken, det där skyddet finns inte" sa Athina som redan var inne.
"Skyddet finns, stora murar som skyddar ett område med mat och sovplats" nu ryckte även Johanna in i samtalet.
"Har ni sett det här stället?" Frågade Athina trotsigt.
"Det pratades om det, folk flydde dit. Även om inte alla kom fram"
Sam förstod att det var Katja och Daniel han menade.
"Harmona heter platsen" sa Simon till Athina.
"Då är Harmona nästa stop då, var ligger det?" sa hon.
"Förmodligen i andra änden av landet" sa Ken
"Vi klarar oss aldrig fram...det kommer ta minst 3 månader i den här takten och då räknar jag inte med att vi har en handikappad" hon tittade på Simon.
"Han kommer sakta ner oss mycket"
"Men vi måste försöka" sa Sam.
"Hon har rätt, Harmona är vår enda chans så vi måste försöka ta oss dit" sa Ken.
Sedan pratade de inte mer om Harmona. De behövde vapen. Sam stängde dörren och låste. Athina hjälpte Sam att hitta en liten pistol, hon skulle inte få ha något stort.
"Barn ska inte lära sig att använda sånna här dödsmaskiner" sa Athina när hon la undan ett stort gevär.
"Den här kan du ta. En Glock 17, 9 milimeter. Halvautomatisk. Pappa hade många pistoler så jag kan några" sa Athina med ett skratt.
"Alla andra har tagit nu, ska vi gå?" Frågade Sam när Athina fortsatte genom förrådet.
"Nej, den här gamla kan jag inte ha. Jag behöver en ny"
"Den här kanske?" Sam räckte en pistol till Athina.
"Du är inte så dum du. Den här blir perfekt. Det var länge sedan jag höll i en Magnum revolver"
"Jag vet inget om pistoler egentligen" sa Sam med ett skratt.
"Nej, det ska du inte heller" sa Athina och log.
"Kom nu! Mot Harmona!" Ropade Johanna.
Utanför rörrådet hade snön lagt sig på marken och solen sänkt sig.
Johanna gick tillbaks in till de andra. "Jag tror vi blir kvar här tills imorgon"