Mias perpektiv
Jag gick igenom korridoren i skolan. Folk tittade äcklat på mig och viskningar hördes vart jag än gick. Jag gick bara snabbt till mitt skåp. Att säga att jag mådde bra var en lögn. Jag hade många ärr över min kropp. Ett ärr är som en tatuering, bara att den har en djupare historia bakom sig. Allt jag ville var att vara död men jag vågade inte begå självmord. Jag kunde inte gå hem, där slog de mig och jag fick ingen mat. I skolan slog de mig också men hemma gjorde det ondare.
Jag kom fram till mitt skåp och låste upp det. Jag tog snabbt fram mina böcker till första lektionen och slängde in min väska. Jag stängde skåpet och gick snabbt till första lektionen. När jag nästan var framme stötte jag in i någon. Jag knuffades till marken och jag tittade upp på personen som jag gått in i. Jag möttes av två underbart blåa ögon och ett snett leende som man bara smälte för. Jag visste inte vem det var. Hade aldrig träffat honom tidigare.
- Oj förlåt! sa han och sträckte fram sin hand mot mig. Jag tog den och han drog upp mig
- Jag är Felix, sa killen som tydligen hette Felix och log mot mig
- Mia, sa jag snabbt och gick förbi honom
Jag ville inte riskera att bli slagen eller något så jag sprang därifrån. Jag sprang in i klassrummet som hade börjat bli fullt. Jag satte mig längst bak vid fönstret. Såklart satt jag själv hela lektionen.
Tillslut tog dagen slut så jag började långsamt gå hem. På vägen mötte jag flera i min skola som bara sa en massa saker som hora eller frågade om jag bara kunde dö snart. Jag fortsatte bara att gå hem med tårar rinnande nerför kinderna. Jag kom snart hem till mig och såg att de nya grannarna hade börjat flytta in. Det var en familj med två vuxna och två barn tror jag. Jag stannade vid grinden till vårt hus.Jag tittade in mot mitt hus. Jag ville inte gå in.
-Hej igen! hörde jag en glad röst säga bakom mig. Jag vände mig och såg ännu en gång in i Felix ögon
-Hej, sa jag blygt
- Bor du här eller? frågade han
- Ja, sa jag
- Jag har precis flyttat in här bredvid, så vi ses väl någon dag eller? sa han och blinkade
- Mmm, mumlade jag och tittade mot huset igen
Vad skulle jag göra? Jag ville inte in där. Tillslut tog jag mod till mig och öppnade grinden. Jag gick in i huset och möttes av en stark lukt av alkohol.
- Är du hemma nu? sa en sluddrig röst som jag kände igen. Pappa.
YOU ARE READING
What is wrong with me?
FanfictionDu är äcklig. Jävla hora. Kan du inte dö? Ord , slag och tårar. Det är vardag för Mia. Allt hon vill är att dö men vad ska man göra när man är rädd rädd för döden? När man skadar sig varje dag finns det ingenstans att fly. Ärren är kvar ändå. Men e...