What is wrong with me?

Kapitel 24

Fortfarande Mias perspektiv

När jag läste lappen stelnade jag till. Både för att killarna berättat för Daff, han var ju ändå som min pappa nu och då skulle han säkert inte förstå, och för att Anna hade ringt. Anna, hon var min bästa vän när vi var 13 och vi hade det bäst ihop. Det var hon, jag och en tjej som hette Samantha men kallades för Sam. Vi tre var som de tre musketörerna. Ingen kunde skilja oss åt och vi var alltid tillsammans. Sam var den lite "coola" tjejen. Hon var liksom lite badass eller vad man ska säga. Hon ville göra allt och hon kunde stå ut med vad som helst. Anna. Hon var den snälla typen och mer en djurvän. Hon hade 9 husdjur och förstod det mesta. Men det var oftast Sam man kunde berätta saker för. Sedan var det jag. Mia, hon som alltid var glad och skrattade åt nästan allting. Men sedan hände det något. Min mamma dog, min pappa började dricka och så mig och jag blev deprimerad. När jag kom in i den fasen då man skadar sig själv, har panikattacker och försöker begå självmord, började Anna också må dåligt vilket också ledde till att Sam mådde dåligt. Jag vet inte vad som hände men det var Anna och Sam som började med våra "deep talk", då vi pratade om allt och inget. Jag undrade vad Anna ville så jag tänkte att jag skulle ringa henne senare. Tyvärr kunde jag inte ringa Sam, för hon hade flyttat till USA för flera år sedan, och jag har aldrig hört ifrån henne.

Daffs perspektiv

Jag klev in i danssalen för att se om killarna börjat med sin dans än. de hade såklart inte börjat utan skrattade mer och brottades. Jag harklade mig och killarna tittade upp.

- Tja Daff! sa Omar och nickade som hälsning

- Hej, sa jag lite surare

- Hur långt har ni kommit? frågade jag

- Till golvet svarade Ogge och de andra skrattade, gud vad dålig humor de har!

- Jag menade på dansen, sa jag surt

- Men Daff, chilla lite! Vi har kommit halvvägs ungefär, vi tog bara en paus! sa Felix och slog ut med händerna

Efter en lång arbetsdag gick jag ändå hem. Jag öppnade dörren till huset och klev in. Jag tog av mig mina ytterkläder och gick in i köket. Jag hällde upp glas med vatten och drack upp det på en gång. Sedan gick jag in i vardagsrummet för att se var Mia var någonstans. Hon var inte där så jag gick upp på hennes rum. När jag öppnade dörren lite såg jag att hon låg på sängen och pratade i telefon medans hon grät. Jag hörde några få meningar innan jag inte ville lyssna mer, för det var ju ändå hennes privatliv.

- Jag saknar dig så mycket, hade hon snyftat

- Kan inte vi träffas imorgon? frågade hon och torkade lite tårar. Sedan verkade hon bli ganska glad så jag gissar på att hon skulle träffa personen

Jag gick ner igen och låtsades som om jag inte hört någonting. Efter några minuter kom Mia också ner och satte sig i soffan. Hon hade ett leende i ansiktet och det syntes lång väg att det inte är fake.

- Så, vad är det där för leende? frågade jag

- Jag ska träffa en gammal kompis imorgon! Vi har inte pratat på två år! svarade Mia och leendet försvann inte

- Okej, men du vet att jag ändå vill prata med dig om igår, sa jag allvarligt och hennes leende försvann.