What is wrong with me?

Kapitel 12

Fortfarande Mias perspektiv

Jag satt i baksättet på Daffs bil. Bredvid mig satt Omar och i framsätet bredvid Daff satt Felix. De hade bråkat länge om vem som skulle få sitta där men tillslut hade Felix vunnit. Jag tittade ut genom fönstret. Jag såg bilar åka förbi, byggnader och några få träd. Jag ville gärna vara hemma just nu, men jag vet inte vart hemma var någonstans. Mitt gamla hem var kanske inte något man önskade sig. Jag hade egentligen inget riktigt rum. Det var mer vinden, med en säng som stod vid väggen och en gammal spegel jag hittat. Min gamla pappa hade inte brytt sig om om det var stökigt eller om jag inte hade något att göra därinne. Han var fullt upptagen med sin ölflaska.

Jag blundade en kort stund. Ett gammalt minne som jag förträngt flimrade förbi. Det var dagen då mamma dog. Jag såg framför mig hur pappa hade slagit henne i huvudet och hårt hade hon slagit mot golvet. Hennes ögon stängdes och de öppnades aldrig mer. Jag var bara sju när detta hände. Jag satt bredvid henne i ambulansen och höll henne hårt i handen. Jag visste att ingenting skulle bli bra efter det här. Pappa var redan alkoholist innan mamma dog men det blev bara värre efter händelsen. Han hade inte gett mig någon mat eller så och jag såg mig själv som äckligt smal. En sak till som jag hatar med mig själv.

Bilen stannade och alla klev ut. Jag stängde bildörren efter mig och kollade upp mot den stora byggnaden. Jag såg flera tjejer som stod lite längre fram vid porten. De var som hypnotiserade av den och det såg ut som om de väntade på någon. Killarna gick lite framför mig och jag följde efter. De gick inte mot huvudporten utan verkade gå mot någon slags bakdörr. Jag sa inget för jag tycket att det var onödigt att fråga en massa saker. Daff gick och pratade glatt med killarna som verkade ha hur mycket energi som helst.