What is wrong with me?

Kapitel 19

Fortfarande Felix perspektiv

Mia stod i fönstret. På väg att hoppa. Jag gick närmare långsamt. Tårar rann ner för hennes kinder. Hon höll en kniv i handen och jag förstod inte riktigt vad hon skulle göra med den. Om hon hoppade, kunde hon antingen överleva eller dö.

- Ängeln min, sa jag och sträckte fram handen, men hon tog den inte

- Vad? Om man inte vill, så vill man inte, sa hon argt och tårarna strömmade ner för hennes kinder

- Men du vill, jag vet det, innerst inne vill du, sa jag till ett försök att lugna ner henne. Jag hörde steg i trappan och förstod att killarna var på väg upp.

- Jag vet att det just hände, sa hon lite lugnare

- Vad? frågade jag

- Att vi blev ihop, sa hon och tittade ut genom fönstret igen

- Men jag orkar inte, även om du står vid min sida, sa hon utan att slita blicken ifrån gatan

- Jag vet att du orkar om du bara försöker! Ta min hand så går allt bra, sa jag och sträckte ut handen ännu en gång, men samma resultat.

- Lämna mig ifred, sa hon istället

- Varför, ängeln min? Ska jag bara lämna dig för att dö? Jag älskar dig förstår du inte det? frågade jag och jag märkte hur killarna dök upp bakom mig.

De såg samma sak som jag och stannade upp i sina rörelser. Jag visste att de heller inte förstod att det var det här "bråket" skulle leda till. Jag var lika förvånade som jag. Mia tog kniven och började att skära små jack i huden. Hon fortsatte uppåt armen, ända upp till axeln. Tillslut kom hon upp till halsen. Då slutade hon och tog ett litet steg ut på fönsterkarmen. Jag sprang fram till fönstret och killarna förstod precis vad jag skulle göra, så de följde efter. Vi sprang fram tog tag om Mia och drog ner henne på marken. Jag slet bort kniven ur hennes händer medans Oscar och Ogge höll fast henne på marken. Omar stängde fönstret och sedan gick de ut så att vi två kunde vara ensamma. Jag slängde armarna runt Mia och hon grät mot min axel.

- Varför, ängeln min? frågade jag och hon snyftade till ännu en gång