What is wrong with me?

Kapitel 26

Fortfarande Mias perspektiv

- Kan du berätta när allt började? frågade Oscar

- Det är en ganska lång historia, svarade jag

- Vi har tid, sa Daff och jag gav honom en blick och suckade

- Okej, allt började när jag var 10 år. Jag hade kommit hem ifrån skolan och gått upp på mitt rum och lyssnat på musik. Snart hörde jag höga röster där nerifrån och förstått att det var mina föräldrar. Jag hade gått ner för trappan och sett att mamma hade skrikit på pappa för att han kommit hem full igen. När jag sedan såg på pappa såg jag att han vinglade till lite och skrek på mamma samtidigt. Han höll en trasig ölflaska i handen. Sedan vinglade han till ännu mer och tappade balansen och föll på mamma. Han slog flaskan i huvudet på henne och båda föll till marken. Pappa hamnade bredvid mamma och tuppade av. Han vaknade några timmar efter och mindes inte någonting. Men mamma vaknade aldrig, sa jag och det var bara början

- Sedan när jag var 12 bytte jag skola. Jag hamnade i den jag går i nu och jag har alltid varit mobbad där. Men när jag kom dit hittade jag två stycken som förstod mig. De hade varit nya för ett år sedan och de visste hur det kändes att komma till en skola där man inte kände någon. Vi tre blev bästisar. Det var jag, Anna och Samantha. Jag mådde väldigt dåligt hela tiden och hade vissa dagar jag knappt kunde prata. Sam och Anna märkte det och vi började ha våra egna "deep talks". Vi tre mådde ganska dåligt allihopa egentligen. Anna berättade om hennes familj som länge hade haft problem, Sam berättade om vänner som svikit henne och jag berättade om min depression och ångest. Vi klarade av att vara tillsammans helt enkelt. När alla fick reda på hur de andra mådde var vi försiktigare mot varandra. Men sedan flyttade Sam till USA, har ingen aning om vart hon tog vägen, och jag och Anna bröt kontakten. Men nu tydligen så ska jag och Anna träffas, sa jag gissar på att hon och jag kommer överens igen, sa jag och avslutade

Felix perspektiv

Ingen visste inte riktigt vad de skulle säga. Allt det Mia berättat påverkade ju alla oss. Jag tittade på Daff. Han var ju ändå Mias vårdnadshavare just nu så han borde ju göra något. Men Daff tittade bara ut i luften och verkade vara helt borta. Efter en stund kunde jag inte hålla tyst längre så jag letade efter att säga något. Jag tittade mig runt i rummet för att försöka se om någon annan kunde säga något så länge. Men ingen verkade hitta något heller. Jag tittade mot Mia som satt bredvid mig. Hon verkade tycka att det blev obekvämt och hon verkade lite rädd. Men ändå så såg hon trött ut på samma gång.