Kapitel 1

1.4K 55 33
                                    

På bilden är det vikinga yxan som Lis bär runt på.


**********


Staden såg övergiven ut men jag visste bättre. Till många av husen var fönstren sönder och det fanns en svag lukt av lik. Det är en aning sorgliht att kolla ut över den övergivna staden. Jag gick med min Vikinga yxa över axeln. Mitt namn är Lis. Jag är 16 år gammal och går runt med en yxa. Inte normalt. Eller... Nu är det helt normalt.

Förra året bröt en sjukdom ut. Exakt hur vet jag inte men många människor blev allvarligt sjuka och läkarna kunde inte göra något. Först fick dem feber och hallucinationer, senare började dem lukta illa och sedan försöker dem äta upp dig. Alla som blev sjuka blev några dagar senare galna. Och om det inte var illa nog så smittas det också via kroppsväskor. Ja du vet, bett och saliv. Deras hy blev gråa eller gröna och när dem går så ser det ut som om dem är fulla. Jag tycker faktiskt att dom liknar sånna här zombier som man ser på tv. Eller rättare sagt såg på tv. Och så ser dem för jävliga ut.  Vissa som överlevde gick med i grupper, andra tog livet av sig och andra lever själv.  Jag lever själv. Om jag skulle vara tvungen att sitta barnvakt åt några idioter skulle jag dö innan jag ens skulle hinna säga "zombie". Jag klarar mig bättre själv.


Jag spanade runt omkring efter rörelser. Nu för tiden är både människor och zombier farliga. Vissa överlevare blev kannibaler för att överleva. Det är sant. Fast jävligt äckligt. Och ibland (rätt så ofta) försöker andra överlevare ta dina saker. Med andra ord din mat, ditt vatten och vapen. Men eftersom jag alltid flyttar händer det inte så ofta. Jag flyttar varje dag för att kunna hitta ny mat och undkomma zombier.

Nu var jag i en stad. Min mat skulle snart ta slut och jag skulle inte överleva länge om jag inte hade mat. Men jag måste vara tyst. Zombierna dras till ljud. Staden såg rätt så övergiven ut. Rostade bilar stod på vägen med trasiga fönster eller öppna dörrar. Gräset hade vuxit okontrollerat och det fanns skräp lite här och där. Husens färg höll på att flagna av och dörrar var uppbrutna. På min rygg hade jag som alltid några saker som kan vara bra när jag hämtar mat eller andra saker.  Jag hade en mössa, en hammare, vatten och min brukskniv. Min brukskniv har över 33 funktioner, så den är rätt så användbar.


Det verkar inte finnas någon (eller kanske något) här. Men vem vet. Dom kanske inte har lagt märke till mig. Jacko gick några meter bakom mig och han är tränad för att varna om han ser någon. Jacko är min schäfer. Fast för mig är han mer än en hund. Han är min vän. Han är 3 år gammal och attackerar människor om jag vill det. Jag attackerar aldrig andra först, utan om dom attackerar mig så skickar jag Jacko på dem. Men jag låter honom aldrig attackera en zombie. Jag vet inte om djur kan bli smittade men jag tänker inte utmana ödet.

Eftersom det inte verkade vara någon här sprang jag fram till en övergiven affär. Ica tror jag att det är. Dörren var av glas vilket skulle göra den enkel att öppna.

"Jacko. Vakta." sa jag bestämt till Jacko. Han vände sin rygg emot affären och vädrade i luften.  Svansen var alldeles stilla och öronen var framåtvinklade. Skulle han känna lukten av något som rörde sig skulle han springa in i affären till mig. Nackdelen är att hans luktsinne har försämrats av en sjukdom han fick en gång. Men om han skulle känna något, då skulle vi sticka härifrån och återvända till dagiset. Jepp. Vi bor tillfälligt på ett dagis. Det är utanför staden och har staket runt omkring. Zombier är inte direkt bra på att klättra. I dagiset finns även saker jag kan träna på. Jag brukar kasta gosedjur i luften och sen kasta en kniv på dem. Förra året kunde jag inte träffa något med kniv så vidare jag inte var minst en meter ifrån. Nu däremot efter att ha tränat så kan jag kasta knivar och ibland träffa, ibland inte. Oftast gör jag det.

Zombie apocalypse... *PAUSAD*Where stories live. Discover now