Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 25

ADAMS PERSPEKTIV

"Marcus hade förlorat minnet när han vaknade." sa Scar och kollade rakt på mig. Jag står som träffat av blixten. Han lever... Men minns inget? Det förklarar allt. Det förklarar varför han aldrig kom tillbaka till campningen eller någonsin tog kontakt med nån av oss. Han minns oss inte. Utan att svara Scar kollade jag återigen på papperna jag läste förr.

"Och när han väl vaknade visade det sig att han inte har minne av någonting. Han minns dock vem han är. Hans namn är Marcus." Jag lägger ner papperna i lådan igen. Eftersom jag inte vet vad jag ska säga till Scar nickar jag bara emot henne och går ut ur rummet med hennes blick brännande i ryggen.

Lis hade samlats mig och Maya i samma rum som hennes mamma var i. Jacko låg och sov i hörnet. Jag tänkte berätta om Marcus. Först tänkte jag göra det, men jag ändrade mig så fort jag såg Lis. Hon log med hela ansiktet när hon kollade på sin mamma. Och jag skulle inte vilja säga något som skulle ändra på det. Istället log jag emot henne när hon presenterade hennes mamma för mig och Maya. Liss mamma är rätt så lik Lis. Samma blonda hår och samma gråa ögon. Jag räcker fram handen mot Liss mamma. Hon tar den och vi skakar hand samtidigt som jag presenterar mig:

"Hej. Jag heter Adam. Trevligt att träffas." sa jag. Så brukar jag alltid säga till vuxna. Då brukar dom skratta till och mumla något "Vilken trevlig pojk!" Men Lis mamma gjorde inte så. Istället säger hon:

"Hm. Jag trodde att Liss pojkvän skulle vara längre." Genast känner jag hur mina kinder ändrar färg.

"Han är inte min pojkvän!" nästan skriker Lis och kollar surt på hennes mamma. Marie kollar oskyldigt på Lis.

"Nähä? Då hade jag fel." sa Marie men hennes oskyldiga leende erkänner ändå att hon inte tror på Lis.

MAYAS PERSPEKTIV

Jag började nästan skratta när jag såg Adams ansikte. Jag hade lätt kunnat mista honom för en tomat. Och Liss reaktion. Haha.

Jag gillar Liss mamma. Hon är rolig. Och trevlig också. Jag hälsade och berättade mitt namn. Sen blev det lite allvarligare. Vi satte oss runt ett bord. Lis berättade för Marie allt om som vi visste om botemedlet i Stockholm, vilket inte var mycket, och när Lis pratat klart så sa Marie:

"Finns verkligen det där botemedlet?" frågade Marie. Jag ryckte på axlarna. Jag har ingen aning. Men jag hoppas verkligen att det finns. Jag brukade alltid höra förut hemma att "Tror man, så är det sant." Så vem vet? Det kanske finns.

"Det är det vi ska ta reda på." sa Adam och reste sig ifrån bordet för att lutade sig emot väggen.

"Men... Måste ni åka? Ni är bara barn!" sa Marie. Sen vände hon sig emot Lis "Lis, ni kan säkert stanna här. Jag har nyss fått tillbaka dig. Jag vill inte förlora dig igen." säger Marie och rör Lis försiktigt vid kinden. Lis tar hennes hand i sin och säger:

"Vi måste. Om vi inte gör det så vem kommer göra det?" Marie ser ut som att tänka ett tag.

"Men vill ni göra det?" frågade Maria. Lis funderar ett tag. Sen nickar hon. Marie kollar på mig och Adam. Jag nickar bara och det gör Adam också.

"Då måste ni vara försiktiga!" säger hon och låter som en typisk mamma. Lis ler och nickar igen. Sen kollar Lis på mig och Adam.

"Ska vi åka vidare imorgon?" frågar Lis och kollar på oss. Genast tänker jag på Seth. Jag kanske inte ser honom mer efter imorgon. Men vi måste fortsätta. Så jag nickar bara. Igen. Sen kollar jag på Adam. Han kollar in i väggen. Det verkar som om han funderar på något viktigt. Sen kollar han på oss.

"Visst. Det finns inget här för mig ändå."

**************************************************

Jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva en såhär lång bok! Jag skriver vanligtvis bara korta noveller. Vad brukar ni skriva för sagor/böcker?

Ni får jättegärna skriva något jag kan förbättra i kommentarerna! T.ex. om ni vill att jag ska förklara saker bättre m.m.