Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 7

"Är du säker på det här?" frågade Adam och sneglade på mig. Han stod lutad emot bordet och kollade ner på kartan jag slog upp. Maya satt mittemot honom. Jag hade berättat vad jag hade funderat på. Om botemedlet alltså. Jag hade bestämt mig att försöka få tag i det. Om det nu finns. För att om det finns och om jag skulle välja att inte hämta det skulle jag välja att lämna jorden till att förvärras. Zombierna blir fler, vi blir mindre.

"Jamen om jag tar huvudvägen och kör några mil så kan jag ta en båt och segla fram till Stockholm. Vad jag vet så kan inte zombier simma. Så jag kommer ha övertaget." berättade jag och förde fingret längst vägen jag ska ta. Maya såg ut som om fundera på något.

"Du måste ta en annan väg." Jag vände mig mot henne.

"Öh. Varför?"

"För att det är däromkring Scars grupp brukar hålla till." Adams blick hårdnade när Maya sa det. Scar... Är inte det den här lejonet i nån urgammal film om lejonkungar och det?

"Och? Kan man inte gå förbi dom eller nått?" Adam fnös vid det.

"Gå förbi? Lycka till" muttrade Adam. Jag vände mig emot Maya för ett vettigare svar.

"Vi har haft... lite problem med dom. Vårat närmaste sjukhus är litet. Så när det var uttömt for vi vidare mot nästa stora stad. För att hämta mer såklart till våra sjuka. Fast... då var dom där. Det slutade inte bra. Den gruppen reser ibland men håller oftast till här." sa Maya och pekade på kartan en bit utanför Stockholm.

"Håller dom till utanför Stockholm?" till det nickade Maya "I så fall vet dom kanske i vilket labb botemedlet finns i!"

"Nej! Det gör dom inte. Dom är elaka, jobbiga och dryga. Försöker man prata med dem skjuter dom en. Som dom gjorde med..." Adam tystnade. Nu fattar jag. Nånting allvarligt måste ha hänt då dom försökte plundra sjukhuset.

"Det går bra. Jag klarar mig. Om det blir trubbel drar jag bara." Jepp. Att fly är jag väldigt bra på. Även då jag ibland inte borde fly.

"Okej. Då följer jag med." sa Adam. Vänta lite. Va? Maya kollade förvånat på honom.

"Du ska vadå?" svarade jag. Adam ryckte på axlarna.

"Ska du dit följer jag med. Och eftersom vi alla vet om dina färdigheter av att köra så hade jag tänkt fixa körandet." sa han och log lite på slutet. Och vad sa han om mina körfärdigheter?

"Jag är en JÄTTE bra förare!" sa jag surt och kollade på honom.

"Jo jo. Det tycker björken du körde på också." Den jäveln. "Du skulle behöva min hjälp. Det här är Stockholm. Vet du hur många som bor där?" Nej.

"Vet du det då, Adam?" svarade jag och satte armarna i kors. Han funderade ett tag.

"Nej. Men många." Vilket geni. Jag suckade.

"Visst. Du får följa med."

"När tänker ni fara?" frågade Maya som hade suttit och kollat när jag och Adam haft vår lilla konversation. Jag kollade på Adam. Men eftersom han inte svarade gjorde jag det.

"Imorgon, vid soluppgången." Adam stönade.

"Soluppgången? Har du aldrig hört om sömn?" Jag himlade med ögonen.

"Zombierna blir långsammare när det är dag. Vet inte varför, kanske pågrund av värmen eller nåt." Adam nickade.

"Då så. Imorgon."

Efter att vi gick ut ur min stuga gick Maya till sin lilla syster. Flisan tror jag att hon heter.  Adam gick tillbaka till sin stuga och hade mumlat något om att träna. Eftersom jag inte har tränat med varken min yxa eller kniv så gick jag till tränings området som jag såg några träna vid första dagen jag var här. Jag gick med min yxa dit. Det fanns några måltavlor och dockor som såg slitna ut och hade blivit ihop sydda några gånger. Vikten i handen av yxan brydde jag mig inte om. Yxans blad är bara några millimeter brett. Den är snabb, smidig och lätt. Jag gick fram till en av dockorna. Den var gjord av orange tyg. I några sekunder stod jag bara och tittade på den. Sen på bara nån sekund svingade jag yxan och dockan hade inte längre något huvud.

"Stackars docka. Vad gjorde han för att förtjäna det där?" hörde jag en röst bakom mig. Jag vände mig om och såg Adam. I handen höll han i en pilbåge och på ryggen hade han en sån här väska man har pilarna i. Hmm. Jag visste inte att han höll på med bågskytte.

"Jag visste inte att du höll på med bågskytte. Är du bra?" frågade jag medans jag backade ifrån måltavlorna och dockorna.

"Nja. Inte direkt." Adam höjde bågen och först nu såg jag hur stor den var. Jag trodde den skulle vara... ja. Mindre. Adam stod kanske åtta, tio meter ifrån måltavlan han hade riktat in sig på. Adams hand var hårt om strängen. Han andades in och släppte ut luften innan han släppte ifrån sig pilen. Snabbare än vad jag hann blinka flög pilen in i måltavlan. Inte i mitten dock, men nära. Jag gav honom en liten applåd. Jag erkänner: han är rätt så bra. Snabbt inpå den första sköt av snart fler. Ingen träffade dock mitten.

"Ja. Jag måste träna lite mer." sa Adam när han gick emot måltavlorna för att hämta pilarna han sköt.

"Äh. Jag skulle knappast kunna träffa tavlan." Adam kollade på mig.

"Det skulle du säkert kunna. Med lite träning skulle du kanske kunna träffa tavlan." Jag kollade förolämpad mot honom.

"Vadå kanske? Jag skulle kunna träffa en dum tavla om jag vill." Adam log lite av det jag sa. Han kom fram till mig och räckte fram pilbågen och några pilar. Vänta lite. Ska jag skjuta?

"Skjut några pilar då."

"Jag?"

"Nej. Gubben på månen. Ja, du." Jag svalde nervöst. Alla inom femtio meter bör gömma sig bakom nåt. Men såklart sa jag inte det utan:

"Visst." Yxan la jag på marken. Jag tog pilbågen i min ena hand och tog en av pilarna i den andra. Det här går bra. Att träffa en tavla kan väl inte vara så svårt? Jag spände bågen och skulle flytta mig lite till vänster när jag råkade halka på gräset. Samtidigt som jag halkade flög pilen ur min hand. Några meter ifrån oss (kanske femton) satt en tjej nedanför ett trä och läste en bok. Pilen for i trädet några centimeter ovanför hennes huvud. Sen skrek hon några ilskna svordomar till oss två.

"Förlåt!" ropade jag tillbaka. Hon bara skakade på huvudet och smällde igen boken. Sen gick hon därifrån med sura steg.

"Bravo! Du dödade nästan en person." Jag suckade när jag hörde Adam säga det med sarkastisk röst.

"Okej. Håll upp bågen igen." sa han. Jag höll upp bågen mot måltavlan. Okej... Den här gången går det bättre. Adam gick upp bakom mig. Han la sin hand på min armbåge samtidigt som han sa:

"Okej. Du står rätt men du måste sänka din armbåge lite." till svar sänkte jag den lite. "Du måste höja den här handen lite..." sa han och la sin hand på min och höjde bågen lite. Först då insåg jag hur nära han stod.

"Andas in..." Jag andades in. "Och när du andas ut ska du släppa pilen." Jag andades ut och släppte pilen. Den här gången gick allt bra och pilen träffade nära mitten på tavlan. Adam backade undan.

"Men vi åker väl imorgon va?"

"Jo." sa jag och nickade. Jag räckte fram bågen emot honom. Och pilarna. Han tog emot dom.

"Vi ses imorgon."

"Vi ses." svarade jag.

**********************************'

Hej! Bara så att ni vet så uppdaterar jag när jag är klar med ett eller flera kapitel :).