Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 10

SETHS PERSPEKTIV

Wow. Den här byn skulle behöva en rejäl makeover. Äh. Det spelar ingen roll så vidare det har några schysta grejer här. Den här byn påminner mig om spökstäder. Jag kollade på en skylt här. "Päronvägen". Päron? Vem kallar en väg för "Päron?" Äh. Spela roll. Jag höll min armborst och kollade mig omkring efter... Ja. Du vet nog. Fast jag hade tur. Inga zombier här. Fast jag bör nog skynda mig. Hämta några grejer som kan vara till nytta, och sen stick tillbaka till gruppen. Jag hade varit långt ifrån gruppen för att hämta sjukgrejer. Rätt så viktigt, men så lite av det. Sjukgrejer alltså. Jag kollade mig omkring på den övergivna byn. Ingen var här. En aning konstigt. Men om zombier är här gömmer dom sig nog bara i husen. Jaja. Finns det ett sjukhus här omkring? Jag suckade och började gå längst vägen. Om jag var ett sjukhus, vars skulle jag finnas? I min grupp är jag en av dom som far till byar och städer och hämtar olika grejer. Som mat, läkemedel och sånt. Fast den här byn var annorlunda. Skulle inte nån zombie komma fram nu? Jag sänkte mitt armborst. Äh. Jag kanske skulle råka ha tur, för en gång skull. Jag hoppas verkligen att det är bättre i Tyskland, mitt hemland. Jag kommer ifrån Tyskland, fast när jag var på en eh... "resa" hit till Sverige så kunde jag inte åka tillbaka. Då förstod jag inte varför. Men nu gör jag det. På grund av sjukdomen ju. Telefonlinjen till Tyskland var bruten. All kontakt med omvärlden var bruten. Internet, tv. Borta. Tur i alla fall att jag valde att lära mig svenska i Tyskland.

Men nu spelar det ingen roll. Jag måste hitta det där sjukhuset nu. Jag har ingen större lust att irritera våran ledare. Det fanns några hus där jag gick. Kanske fanns sjukhuset längre bort? Jag gick in i en gränd för att kolla på en karta som jag snodde från en butik jag gick förbi. Jag tog av mig ryggsäcken och vecklade upp kartan. Okej... Om jag fortsätter svänger vänster här... och går lite till så bör jag komma fram till sjukhuset. Jag vecklade ihop kartan och skulle gå ut ur gränden när jag såg något röra sig i ögonvrån. Zombie. Jag vände mig om med armborstet mot zombien. Men istället för en zombie var det en vuxen man med ett slagträ.  Mer hann jag inte göra innan allt blev svart. Sen föll jag i marken.

Aj. Kunde han inte smälla till mig lite mjukare? Jag slog upp ögonen och kollade mig omkring. Det tog ett tag innan ögonen vande sig vid mörkret. Jag är i nån källare och den enda ljuskällan var ifrån ett litet fönster. Det finns också en trappa som går till en dörr. Jag försökte resa mig upp när jag märkte att jag var fast, knuten till nån stolpe med tjocka rep. Oh nej. Scar kommer att döda mig eftersom jag är så sen. Hon är nämligen ledaren för gruppen jag är med i. Och hon är ingen man vill bråka med. Fast hon är en bra ledare. Det erkänner jag. Jag såg att nån meter ifrån mig låg min armborst. Okej... vem satte mig här? Eller rättare: Hur ska jag komma ut? Precis när jag tänkte det här så hörde jag någon sätta en nyckel i dörröppningen. Och öppna dörren.

"Pojke lilla. Du e inte ensam längre." sa mannen som slagit mig med baseboll träet. Hans röst hade någon otrevlig ton. Mannens ögon var alldeles uppspärrade. Oh nej. Jag känner direkt igen såna här människor. Kannibaler.

"Snart kommer flicka lilla. Måste bara ta henne hem. Hem. Hem. Hem..." fortsatte han. Han gick nerför trappan och nu kunde jag se honom bättre. Han hy är blek. Mannen ser ut som att vara runt fyrtio, femtio. Och han liksom haltar fram. Den här mannen har några skruvar lösa. Han upprepade samma ord flera gånger och fortsatte att prata om någon flicka med två andra personer med henne. Vem den här tjejen än är hoppas jag hon kan springa. Annars kommer hon troligtvis sluta där jag är nu. Mannen mumlade en massa strunt. Något om hund, sen om mig.

"Pojke lilla. Gott. Färsk. Flicka. Vänner." Okej... Översättning? Han vill äta mig, jag ser tydligen god ut. Men han måste ha mig färsk. Sen om någon flicka med hennes vänner. Antar jag.

"Hallå. Vad sägs om att släppa mig, så lovar jag att kanske inte döda dig." sa jag till honom. Men antagligen är han för knäpp för att höra mig eller så lyssnade han inte. För han varken svarade eller kollade på mig.

Jag suckade. Om jag inte kommer på ett sätt att komma härifrån kanske jag aldrig kommer härifrån.