Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 16

LISS PERSPEKTIV

"Med Seth?" frågade jag. Sen kollade jag på killen hon pekade på. Han vinkade med ena handen och mumlade fram ett hej. Han pratade med någon sort dialekt. Tysk, tror jag?

"Vem är du?"

"Jag är Mayas framtida man." svarade han.

"Nej det är han inte." skyndade sig Maya att säga "Han heter Seth och hjälpte mig." Jag inspekterade Seth som om jag var Mayas storasyster.

"Vad hände med dig?" frågade Adam och sänkte bågen. Han kollade på dom andra två killarna som stod bredvid Seth. "Vilka är dom?" fortsatte han och nickade mot dom. Maya kollade snabbt på killarna bredvid Seth. Den ena är kortare än mig med brunt hår som går till axlarna. Den andra är ungefär lika lång som mig med blont hår och en röd keps som är bak och fram.

"Du kan kalla mig för D.J. Hippien här är Alex. Vi är... vänner till Seth. Vem du är har jag ingen aning om, dude." sa blondinen och kollade på Adam. Alex nickade bara. Han verkade inte som nån som pratar mycket.

"Jag är Adam. Hon heter Lis och jag antar att du redan mött Maya." svarade Adam. D.J. ryckte till när han hörde mitt namn.

"Lis? Som i Elisabeth?" Nu var det jag som ryckte till.

"Hur vet du mitt namn?" När jag gav mig av hemifrån på grund av zombier så slutade jag använda hela mitt namn. Jag förkortade det till Lis. Och jag har aldrig berättat hela mitt namn till nån. Aldrig.

"Elisabeth?" frågade Adam förvånat. Han och Maya kollade på mig.

"Jag hette Elisabeth förr. Nu är det Lis." sa jag till Maya och Adam.

"Jag vet ditt namn för att vår läkare berättade det. Hon sa att du, om det är du, kallas för Lis men heter Elisabeth." När D.J. sa det backade jag panikslaget och stötte med ryggen in i väggen. Mina ögon var uppspärrade. Är den där läkaren... Mamma?!

Efter att vi alla hade pratat ett tag så hade vi bestämt att jag, Maya och Adam skulle följa Seth, D.J och Alex till Stockholm. Nu satt vi alla i en minibuss som Alex tjuvkopplat. Dom berättade att dom hade en grupp vid Stockholm. Och... tänk om min mamma var där? En dag så hade hon gått till jobbet. Förr jobbade hon som läkare på ett sjukhus. Och nu när viruset spreds sig kom många smittade till sjukhusen. Hon hade gått till sitt jobb, men aldrig kommit tillbaka. Vi försökte ringa men ingen svarade. Jag och... min syster hade nyss varit tvungen att låsa in pappa i sovrummet för att han försökte attackera oss. Vi var rädda och flydde hemifrån. Några dagar sen blev min syster också smittad... Och jag har inte sett mamma sen dess. Tänk om hon har överlevt? Eller tänk om det inte alls är mamma utan nån annan? Jag måste dit. Jag måste veta...

På hela bussresan kunde jag inte tänka på något annat än min mamma. Alla tankar, känslor och all ilska som jag döljt under året började komma fram igen. Alla minnen... all rädsla. Jag satt vid ett säte och kollade ut på skogen som svischade förbi. Vi hade kört i ett tag. D.J. satt och körde. Alex läste en gigantisk bok. Seth och Maya pratade med varandra. Adam satt och småpratade med D.J. Om bilar tror jag. Jacko låg nedanför mina fötter och sov lugnt. När jag spetsade öronen kunde jag höra vad Maya och Seth pratade om.

"... du sa förr att du var ensam. Varför då?" Hörde jag Mayas röst säga bakom mig.

"Jag menade att jag var ensam i byn. I min grupp är jag en av dom som hämtar livsviktiga saker vi behöver. Som godis. Och när jag inte kom tillbaka på några dagar så åkte Alex och D.J. till byn." Efter det orkade jag inte lyssna på dem längre. Maya brukar vanligtvis inte prata så mycket. Men med Seth gjorde hon det. Jag fnös. Det skulle inte förvåna mig om dom blir ihop.

Efter att ha suttit vid fönstret i några minuter började tankarna vandra bort. Tänk om mitt liv är en film som folk kollar på? Eller kanske en bok dom läser? Nä. Det låter till och med konstigt för mig.

Mamma skulle ha skrattat åt mig om hon visste vad jag tänkte på. Hon älskade fantasier och sagor. När jag var mindre brukade hon läsa böcker för mig. Böcker om luriga pirater, äventyr, modiga prinsessor och mycket mer.

"Vad tänker du på?" Utan att jag märkt det så hade Adam satt sig bredvid mig. Jag ryckte till och kollade på honom.

"Sagoböcker som mamma brukade läsa för mig när jag var liten."

"Lis... Du måste vara beredd på att läkaren kanske inte är din mamma."

"Jag är beredd på det. Men jag måste veta om det är min mamma."

"Ja. Jag vill bara inte att du blir ledsen om det är någon annan." Jag kollade tillbaka in i hans isblåa ögon. Och log. Jag vet inte hur... Men på något sätt gjorde Adam mig att må bättre.

"Jag är beredd på allt. Allt kommer gå bra." Jag hade aldrig sagt det där om jag visste vad som väntade oss vid nästa stad...