Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 22

LISS PERSPEKTIV

Det visade sig att Haylin var en himla pratglad person. Men hon var faktiskt rätt så lätt att prata med också. Haylin är femton år och hade varit med i Scars grupp i flera månader. Hon berättade om hur bra hennes grupp var. Och hur bra Scar var som ledare. Det lär svårt att tro på att den här gruppen har dödat andra överlevande. Eller det kanske inte alls var så det gick till med Marcus? Oh, det här är förvirrade. Jag och Haylin satt vid staketen som omringade träningsområdena och bara pratade och kollade på dom som tränade. Adam var också och tränade med sin pilbåge. Han höll ett öga på dom i Scars grupp. Men han är i alla fall trevlig mot dom. Jag hade berättat att Marie inte skulle komma tillbaka till gruppen förrän några dagar. Och Adam tog det rätt så bra.

På tal om Adam så har han blivit bättre med bågskytte. Nu när han sköt så träffade han i mitten utan problem. Haylin märkte att jag kollade på Adam. Och hon log ett snett leende.

"Är han din pojkvän?" frågade hon och kollade nyfiket på mig. Och då om jag hade haft vatten i munnen hade det blivit en fontän här.

"Nej! V-varför tror du det? Han är bara en vän." Sen började jag av någon anledning hosta som om jag satt i halsen.

"Mhmm. Visst. Om du säger så." sa Haylin efter att jag hade hostat klart. Hon drog ut på m:et som om hon inte trodde på vad jag sa. Men jag och Adam är bara vänner. Jag är inte... "kär" i honom. Haylin har då fantasi.

Jag och Haylin pratade och hängde hela dagen. Vi både tränade och hon visade igenom militärbasen. Jag hade presenterat henne för Adam och Maya, samtidigt som jag berättade vad D.J. och hans morfar sagt. Men när solen började gå nerför horisonten gick jag tillbaka till mitt rum.

I nästa sekund vaknade jag utomhus. Jag vaknade på det gröna gräset och kollade jag upp i himlen som var blåare än vanligt. Vad i? Varför är jag ute? Jag reste mig upp och märkte att jag hade en vit kjol och mörkblått linne. Jag har aldrig på mig såna här kläder... Inte längre i alla fall. Förr klädde jag mig alltid så här. Jag kollade mig omkring men såg bara ett rött hus lite längre bort. Igentligen borde jag ha blivit orolig nu när jag märkte att jag inte var kvar i militärbasen, men konstigt nog var jag helt lugn.

Jag gick fram till det här röda huset. Och när jag väl stod framför det insåg jag att det var... mitt hus. Eller... mitt gamla hus. Huset jag bodde i innan allt började. Jag visste inte vad jag skulle säga... eller tänka för den delen. Jag skulle öppna dörren men precis när fingertopparna rörde vid handtaget öppnades dörren av sig själv. Och jag gick in.

Pappa kunde alltid gnälla på att jag satte skorna mitt i gången i hallen. Pappa var alltid stressad förut. Men jag gick vidare in i huset mot ljudet jag hörde. Det fräsande ljudet av maten som höll på att stekas. När jag kom in till köket kunde jag se mamma stå med ryggen emot mig. Maten höll på att brännas, men hon brydde sig inte. Jag stirrade på henne i några minuter. Då hon vände sig om för att kolla på mig. I nästa sekund skrek jag som om alla mina mardrömmar hade slagits in på en och samma gång. Jag skrek... pågrund av hur mamma hade blivit.

Då vaknade jag upp. Jag flåsade och kollade mig omkring. Jag var tillbaka på militärbasen. Jag satt där i sängen i några minuter tills pulsen hade sänkt sig. Jag måste ha drömt en mardröm. Men om vad? Jag kunde inte komma ihåg vad jag drömde. Men vad det än var så märkte jag att jag faktiskt skakade lite. Jag skakade huvudet. Det är nog bäst att jag försöker somna om. Jag vände på mig och la huvudet på kudden. Det sista jag tänkte innan jag somnade var: Vad var det jag drömde om?