Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 13

MAYAS PERSPEKTIV

Killar är svåra att förstå sig på. Seth är ett jätte bra exempel på det. Han ska hjälpa mig till mina vänner. Och han känner mig ju inte ens! Han blöder från sin arm och det enda han regerar på är att hans skjorta gick sönder. Efter att vi hade gått uppför trappan så kom vi upp till en hall. Nu när jag tänker på saken: Tänk om han har skelett här? Gubben är ju en kannibal!? Om jag ser ett skelett skriker jag. Allvarligt.

Jag hoppas att Adam, Lis och Jacko är okej. Jag undrar om dom letar efter mig?

"Vi måste tvätta ditt sår. Hur länge tror du att... han kommer stanna i källaren?" Jag kollade på Seth medans jag sa det.  Han funderade. Sen smällde han igen dörren till källaren och gick in i ett rum. När han väl kom ut igen höll han i en stol som han satte emot dörren. Sen borstade han av händerna.

"Nu kommer han inte ut på ett tag." sen gick han mot ytterdörren. Och jag följde efter.

Åh! Härliga luft! Jag kollade mig omkring efter nåt hus eller nåt åt den stilen. Mittemot huset gubben bor i fanns det ett till hus med gul flagnad färg.

"Vi kan gå in där och tvätta ditt sår." sa jag till Seth och vände mig om för att kolla på honom. Vänta lite, vars är han? Jag kollade på marken och då såg jag Seth ligga på gräset med händerna bakom huvudet. Armborstet låg bredvid Seth. Han blundade och verkade rätt så avslappnad. Vad gör han? Jag petade till honom tveksamt med foten.

"Seth?"

"Ja, Törnrosa?"

"Vad gör du?"

"Vilar."

"Jo jag ser det. Men... Bör vi inte tvätta av ditt sår?"

"Hm. Okej. Men sen måste vi ha en picknick."

"En vadå?"

"En picknick. Då sitter man på en filt och äter..."

"Jag vet vad en picknick är! Jag menar varför?"

"För att det skulle vara trevligt."

"Trevligt?"

"Trevligt." Han öppnade ögonen och reste sig upp. Han borstade av sina jeans från lite gräs. Och gick iväg mot det gula huset. Seth blöder från ena armen, zombier existerar och en gubbe försökte äta oss. Och Seth vill att vi har en picknick. Jag suckade. Jag kommer aldrig förstå mig på killar.

LISS PERSPEKTIV

Hur i hela helvetet och dess jävlar kan Maya bara försvinna så där?! Adam hade vaknat när solen gått upp och när han inte hittade Maya väckte han mig. Och nu ska jag döda henne när jag väl hittar henne. Adam hade hittat hennes baseboll trä ute på gräsmattan för ett tag sen. Och nu följde vi efter Jacko som följde Mayas lukt. Fast det gick trögt. Och jag gissar att nån måste ha burit Maya, eller så döljde hon sin egen doft. Varför skulle hon göra det? Och om nån tagit henne, lever hon fortfarande? Om hon är... då ska jag döda den som ens rörde vid henne.

"Vars kan hon vara?!" utropade jag förtvivlat. Det här är varför jag helst undviker grupper! På något sätt dör dom alltid! Om Gud finns hatar han mig.

"Jag vet inte. Maya kanske har blivit attackerad?"

"Vem skulle attackera henne? Förutom..." Jag ville inte fortsätta på den meningen. Tänk om Maya har blivit en zombie? Jacko svängde vid en vägkant och det gjorde jag och Adam med. Adam kollade på mig. Han måste ha sett hur orolig jag såg ut för att han sa:

"Lugn Lis. Vi kommer hitta henne. Snart så." sa han samtidigt som han kliade sig nervöst i nacken. Sa han så för att lugna mig, eller han själv?

"Och varför finns det inga zombier här?!" utbrast jag. Okej, rolig fakta. När jag är orolig (eller hungrig för den delen) så blir jag lätt irriterad. Adam ryckte bara på axlarna. Jacko luktade och sniffade på marken han gick på. Jag suckade. Vi måste hitta Maya tänkte jag och kollade på Adam. Om det så är det sista jag gör.

MAYAS PERSPEKTIV

Huset vi gick in i såg rätt så okej ut. Bättre än många andra hus i alla fall. Vi hade hämtat en filt som vi tvättat av och vatten. Seth hade satt sig i en stol i köket. Jag stod lutat mot en bänk medans Seth hade kavlat upp skjortärmen. Medans han tvättade ur såret kollade jag länge på honom. En massa frågor kom upp i mitt huvud. Hur kan han slåss så bra? Är han ensam eller i en grupp, och vilken då? Är han galen? Kan jag lita på honom?

"Antagligen kollar du på mig så där för att du tycker jag är helt underbar, eller så vill du fråga något." sa han helt plötsligt. När jag väl insett vad han sagt så kände jag en varm, krypande värme i kinderna. Ja, jag rodnar lätt. Got a problem with that?

"Öh... Hur kan du slåss så där bra?" Han slutade tvätta såret. Och kollade på mig med ett höjt ögonbryn.

"Tycker du jag slåss bra?" När jag inte svarade fortsatte han. "Jag hamnade lätt i bråk hemma i Tyskland. Och jag var alltid den som vann." sen fortsatte han med att tvätta sitt sår. Bråk? Varför jag ens är förvånad vet jag inte. Kom igen, han är ju rätt så kaxig. Och det brukar ju ofta sluta med en blåtira ansiktet.

"Är du ensam eller är du i en grupp?" När jag frågade det här så tittade han inte på mig när han svarade.

"Nope. Jag är ensam." Jag nickade och gick till badrummet för att hämta bandage. Jag stängde dörren och vände mig om. Tapeten hade rosa blommor på sig och det luktade ruttet. Vänta lite. Det luktar för mycket ruttet. Då såg jag att i badkaret låg en halv zombie. Bara överkroppen var kvar. Det är en gammal gubbe. Utan att tänka tog jag det första jag kom åt och smällde till zombien när han försökte bita mig. Och det vapen jag tagit är en toalettborste. Fast en toalettborste funkar inte så bra att döda zombier med. Zombien försökte gripa tag i mig så jag backade mot väggen. Zombien gurglade och hävde sig själv ur badkaret. Han drog sig fram med armarna och skulle snart vara framme vid mig. Jag kollade mig omkring efter något bättre vapen, men hittade ingenting. Och plötsligt såg jag Seth öppna dörren med armborstet i handen. Nästa sekund hade han skjutit en pil igenom zombiens huvud. Jag kollade på Seth.

"Tack." Han ryckte på axlarna.

"Varsågod, Törnrosa."