Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 21

LISS PERSPEKTIV

Jag hade väckt D.J. tidigt nästa dag. Vilket han inte blev så glad över.

D.J. skulle ta mig till läkaren, som kanske är min mamma. Men... Vad ska jag säga till henne om det är min mamma? Vad ska jag säga om det inte är min mamma?

D.J. och jag gick igenom området. Det var inte långt att gå till sjukstugan. Men det huset såg en aning annorlunda ut än resten av byggnaderna. Det här huset var av trä. Jag svalde nervöst när vi gick in. Genast kunde jag höra någon hosta långt bort i korridorerna. Men D.J. ledde mig till ett annat rum. Jag antar att det var där läkarna och sjuksköterskorna höll till när dem inte höll på att rädda livet på nån.

D.J. öppnade dörren, utan att knacka ens och ropade ut en hälsning. Jag följde efter in i rummet. Jag såg genast D.J. prata med en äldre man. Kanske runt 70 år gammal. Han hade inget hår, utan istället hade han ett kraftigt grått skägg. Han hade en enkel vit klädnad och såg ut som en typisk, gammal läkare. Fastän han var gammal så var fortfarande full av liv. Han och D.J. likar faktiskt varandra lite... Dom är säkert släkt.

"Dudette, det här är min morfar... "Aha! Jag måste vara en tankeläsare! "... och han är en läkare här!" D.J. vände sig mot hans morfar nu när han talade "Vet du var Marie är? Du vet, bruden som berättade för oss om hennes dotter, Elisabeth?" Morfarn kollade på mig med ett förvånat utryck.

"Är det här fröken Elisabeth?" frågade Morfarn mig. Jagryckte på axlarna bara. Det var ju inte helt säkert att det var min mamma. Fast min mamma heter också Marie. Då kom Morfarn fram till mig. Och började skaka min hand så häftigt så att hela jag lyftes upp och ner.

"Det är så trevligt att träffa dig, fröken Elisabeth! Marie har berättat så mycket om dig! Jag skulle gärna ta er till Marie men hon är inte här just nu." Morfarn släppte min hand innan han fortsatte.

"Det var några unga människor som skulle hämta mer medicin till dom sjuka här. Men dom visste inte exakt vilken medicin, så Marie följde med dom för att hjälpa till. Men Marie och dom unga kommer tillbaka om några få dagar!" Jaså? Så hon är inte här? D.J. ryckte på axlarna.

"Det går väl bra, dudette att vänta i några dar?"

"Jo, det går jättebra!" svarade jag och skrattade till. Helst hade jag velat möta Marie nu... Men det går bra. Jag log mot dom två som stod och pratade nu om allt möjligt. Dom är rätt så lika.

Jag gick ut ur sjukstugan med händerna i jeansfickorna. Nu då? D.J. morfar sa att det skulle ta några dagar innan Marie kom tillbaka. Runt tre dagar sa han. Men... Då stötte jag i någon som drog mig tillbaka till verkligheten. Hon föll till marken.

"Aj! Hörru du kompis... Vänta lite. Du är en av nykomlingarna, va?" Jag räckte fram handen och drog upp tjejen som jag nyss krockat in i. Hon hade en kort sommarklänning som gick ner till knäna. Hon har blond, långt hår som låg i vågor över hennes axlar. Hon såg ut som att vara i samma ålder som Maya. Tjejen har alldeles gröna ögon som nu granskade mig nyfiket. Och så var hon kortare än mig.

"Ja... Det är jag nog." svarade jag på hennes fråga. Då tjöt hon till vilket fick mig att hoppa till.

"Men då har vi inte träffats än! Gud vad hemskt! Jag heter Haylin. Och du är?" frågade Haylin glatt och log med hela ansiktet.

"Mitt namn är Lis..." svarade jag. Hon påminner mig om hur jag var innan zombier fanns. Då när jag gick i skolan var jag en av dom populära tjejerna. Tro mig, det är någonting jag inte saknar. Haylin tog tag i min arm och började dra mig mot träningsområdet medans hon sa:

"Jättekul att träffa dig Lis! Vi kommer bli så bra kompisar. Kan vi inte träna tillsammans? Det vore så kul!" Jag log mot henne. Fastän jag nyss mött Haylin, så gillade jag henne redan.