Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 18

LISS PERSPEKTIV

"Jacko!" ropade jag igenom luften med en gäll röst. När ingenting händer så struntar jag i dom andra. Jag gör EXAKT vad man inte ska göra. Utan att tänka springer jag rätt in i byggnaden vi nyss kom ut ur. Jag hör dom andra ropa efter mig. Men dom kunde lika gärna vara myggor som jag inte brydde mig om. Jag tänkte inte på något annat än Jacko. Och när jag var inne i byggnaden slogs jag som aldrig förr. Jag fällde zombierna lika lätt som man fäller korthus. På bara nån minut så hade jag helt tömt rummet. Dom andra stod vid dörröppningen. Dom visste nog inte vad dom skulle göra. Så dom stod bara där. När alla zombier var döda flåsade jag och armarna skakade av ansträngning. Jacko. Jag kollade runt i rummet. Hoppades att han snart skulle hoppa fram och glatt vifta med svansen. Jag kollade mig omkring. Då plötsligt frös jag till. På andra sidan rummet såg jag Jacko ligga ner på marken. Och... Det såg inte ut som om han andades. Jag släppte yxan till marken. Nej. Nej nej nej nej... Det var det enda jag kunde tänka när jag sprang fram till Jacko. Väl framme vid honom sjönk jag ner på knä. Jag struntade i blodet som troligtvis skulle vara över hela mina byxor. Jag la försiktigt handen på Jacko. Och kände det. Det som fick hoppet att höja sig återigen. Han lever! Knappt, men han lever! Jacko lever! Genast la jag mina armar runt omkring honom. Och lyfte upp honom. Jacko ska överleva. Han måste.

Jag hade skickat iväg Seth och D.J. för att hämta vatten och filtar åt Jacko. Men innan Seth och D.J. drog kollade så att Jacko inte hade några bitmärken.

"Djur kan inte bli smittade. Det vet du väl, dudette?" Hörde jag D.J. säga till mig

"Va?"

"Vi har vetenskapsmän hos gruppen. Dom sa något om att "djurs immunförsvar är mycket bättre än den ordinära människans". Så även och hunden är biten så överlever han." sa han och härmade en gammal man röst när han berättade om immunförsvaret. Jag log. Men kollade ändå så att Jacko inte var biten. Som tur är var han inte det. Han måste väl ha blivit knuffad omkring när fajten var. Stackaren. Jacko öppnade ögonen och kollade på mig. I hans bruna ögon kunde man se att han var glad över att se mig.

Vi tog hand om Jacko. Och medans vi ändå var i staden hämtade vi nya kläder, eftersom allas kläder hade blivit blodiga efter fajten. Sen tjuvkopplade Alex en till minibuss och så körde vi iväg. Under resans gång pratade dom andra med varandra. Men jag satt bara och kollade och mysade med Jacko. Efter några timmar av körande var vi framme till Seths grupp. Där kanske min mamma fanns. När vi kom fram till vad som verkade vara en militärbas stannade bussen.

"Alla måste gå igenom ett test för att se om man är smittad." förklarade Seth när en man kom. Vi alla gick ut ur bussen. Mannen såg ut som att vara kanske femtio, fyrtio. Själva testet var att man skulle kolla upp, ner, höger och vänster medans han lyste med en lampa i ögonen. När nån blir smittad syns det först i ögonen. Pupillerna slutar regera till ljus och så kan ögat se infekterat ut. Men eftersom ingen av oss var smittad fick vi komma in i militärbasen.

Väl inne såg jag mest folk, vuxna som tonåringar, träna med olika vapen. Pistoler, pilbågar, armborst, knivar och mycket mer. Det fanns långa byggnader och områden man kunde hålla till på. Det var ett stort område dom var på. På träningsområdet var det många som var bra och som tränade. Men det var en person som man kollade på direkt. Hon såg ut som att vara runt tjugo år gammal. Hon har urtvättat rött hår som hon hade i en hög hästsvans. Hennes ansikte var en aning runt och hon har en hård blick. Man kunde se på långt håll att hon inte var någon man ville bråka med. Hon höll upp båda armarna mot måltavlorna. I båda händerna höll hon i pistoler med ljuddämpare. Smart med ljuddämpare. När hon sköt så kunde jag se att hon träffade i mitten hela tiden. Nu laddade hon om vapnen och började skjuta igen. Fast den här gången blundade hon. Och hon träffade i mitten varje gång. Hur det ens är möjligt har jag ingen aning om. Hon var ju löjligt bra. Sen la hon märke till oss. Hon la undan pistolerna i hölster som hon hade vid midjan och gick fram mot oss. När hon kom närmare kunde jag också se att hon hade ett långt ärr som sträckte sig ifrån ena hennes öga till hakan.

"Vilka är nykomlingarna?" frågade hon till Seth, Alex, och D.J.

"Lis, Adam och Maya. Dom är okej. Vi misstänker att Lis's familj är här." svarade Seth. Men när han pratade med den rödhåriga tjejen kunde man se att han var allvarlig. Vilket är ovanligt. Jag har aldrig sett Seth så allvarlig. Tjejen nickade. Och vände sig emot mig, Adam och Maya.

"Ni är välkomna att stanna här ett tag. Seth visar er till era rum." Sen gick hon.

"Vem var det?" frågade Maya och kollade på Seth.

"Våran ledare. Ett tips: Bråka inte med henne. Hon är inte lika trevlig när hon är arg." sa han och skrattade nervöst. Seth började gå några meter innan han stannade upp och kollade på oss över axeln. "Förresten så heter hon Scar."

************************

P.S. Jag vet inte om djur har bättre immunförsvar på riktigt. Men nu har dem det.