Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 24

LISS PERSPEKTIV

Jag gick med snabba steg bredvid D.J.s morfar. Jacko sprang efter mig. Tankarna flög fram och tillbaka. Tänk om det är mamma?

"Jag trodde inte att dom skulle komma tillbaka förrän några dagar?" Jag sneglade på Morfarn.

"Dom kom hem tidigare." svarade han enkelt. "Dom ska ta in och kontrollera packningen. Men vi ska möta Marie vid sjukhuset. Hon kommer vara glad att se dig, fröken Elisabeth."

Vi två gick samma väg som jag och D.J. gick förut. Jag... Vet inte vad jag ska tänka nu. Vad ska jag... göra om det inte är mamma? Jag är så förvirrad.

Efter den lilla gången till sjukhuset var vi äntligen framme. D.J.s morfar öppnade dörren och gick in, då samtidigt gick Jacko in. Jag andades ut innan jag följde efter honom.

Det första jag uppfattade var den bekanta lukten av mediciner slog emot mig. Men det var inte det viktiga nu. Jag följde efter D.J.s morfar till samma rum som jag först mötte han i. I det rummet såg jag en kvinna stå och packa upp saker ur en låda. Jag såg henne bara bakifrån men jag kunde se att hon hade sitt blonda hår uppsatt i en hästsvans. Hon hade liknande vita kläder som D.J.s morfar har, fast hennes såg mer nötta ut. Hon ser exakt ut som...

"Marie. Fröken Elisabeth är här." sa D.J.s morfar vilket fick Marie att vända sig om och kolla rakt på mig. Då försvann luften ur mig en andra gång. Det var... mamma. Många har sagt att hon och jag är lika. Vilket är sant. Vi har samma blonda hår och samma gråa ögon.

Jag vet inte hur länge vi bara stod där och kollade på varandra. Ingen sa ett ord. Mamma tog försiktigt några steg emot mig. Väl framme hos mig la hon försiktigt, som om jag var av porslin, hennes hand på min kind.

"Hej... Mamma." andades jag ut. I nästa sekund drog hon in mig i en kram och vi stod där medans tårarna rann. Känslorna vällde över mig på en och samma stund. Alla känslor som jag tryckt undan under året kom genast till ytan. Då när vi släppte varandra efter vårt lilla kramkalas tjöt plötsligt D.J.s morfar till. Jag och mamma kollade på honom med höjda ögonbryn.

"Det... är så v-vackert!" tjöt han och rusade ut ur rummet. Vi skrattade till. Om lycka finns på riktigt är det vad jag känner nu.

ADAMS PERSPEKTIV

Så fort den gamla mannen nämnde Marie så försvann all färg från Lis ansikte. I nästa sekund hade hon följt efter mannen någonstans. Jag blev orolig när jag såg hennes ansiktsutryck. Lis är stark. Men jag vill inte se att hon är ledsen om den där Marie inte är hennes mamma.

Dom andra fortsatte köra sanning eller konka men jag hade förlorat lusten. Istället gick jag till ett kontor som dom hade berättat att varje gång dom kom hem med saker, så skulle dom alltid fylla i vad som hänt under resan. Jag öppnade dörren försiktigt, ifall den skulle knarra. Men det gjorde den inte. Jag gick in. Väl inne såg jag något som såg ut som rektorns rum i skolan. Det fanns ett skrivbord och en stol bakom den. Sen såg jag flera hyllor och lådor fyllda med papper. Jag suckade. Såklart det skulle vara många papper. Men jag behöver bara pappret från några månader sen. I något av papprena kanske det står något om Marcus död.

Eftersom jag höll på att kolla i en av många lådor så märkte jag inte att nån kom in i rummet.

"Det är inte i den lådan." sa hon vilket fick mig att hoppa till och vända mig. Det var Scar som hade kommit in i rummet. När jag inte sa något så fortsatte hon: "Papperna från tre månader tillbaka finns i den lådan." sa hon och pekade på en låda till höger om henne.

"Hur visste du att det var den jag letade efter?" frågade jag. Scar gick och satte sig bakom skrivbordet, med blicken fäst på mig.

"Jag visste vilken grupp ni kom ifrån ända sen början. Din pilbåge, såna görs bara i en grupp. Dom bor på en campis. Har jag rätt om att ni kommer därifrån?" frågade hon. Jag nickade, och gick sen till lådan som Scar pekat ut. Och började kolla runt bland papperna tills jag hittade det rätta papperet. Jag skummade igenom texten tills jag hittade biten om sjukhuset.

Vi mötte en annan grupp när vi tömde sjukhuset i stan. Snart startade ett bråk. När dammet lagt sig hade den andra gruppen försvunnit. Men en av deras hade skadas i bråket. En kille. Vi tog tillbaka honom till basen. Och när han väl vaknade visade det sig att han...

Resten ville jag inte läsa. Jag la ner papperet i lådan igen och kollade nu rakt på Scar. All ilska jag haft emot dom... var fel.

"Lever Marcus?" frågade jag.

"Ja. Men det är något med han som du bör veta."

"Jaha. Vadå?"