Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 11

Hej! La ut detta kapitel förut, men det verkade ha försvunnit. Jag har ingen aning om varför. I alla fall så lägger jag upp det igen! :D

*******************************

LISS PERSPEKTIV

 

Jag slutade fråga frågor om Scar när jag märkte hur Adam regerade. Och efter ett tag kom vi fram till den här byn Maya berättade om. Fast den här byn var... annorlunda. Nästan som en spökstad. Det ryste längst ryggraden när jag kollade ut genom byn. Varför? Vad är fel med den här byn? När jag kollade på Maya och Adam verkade dom inte ha märkt något. Vi åkte förbi en skylt med texten "Päronvägen" inristad. Lustigt namn.

"Vi kanske kan övernatta i det här huset?" frågade Maya och pekade mot ett hus. Ett vanligt hus som färgen hade flagnat på och fönstren var sönder. Fast det var det hus som såg bäst ut. Till svar nickade jag bara och Adam körde in på avfarten. Vi gick ur bilen men lämnade väskorna och djuren i bilen. Ifall något skulle hända skulle vi vara tvungen att fly. Fast innan vi gick en meter såg vi till att vi alla tre hade våra vapen. Min yxa, Adams båge och Mayas baseboll trä. Adam gick fram till dörren med oss bakom han. Han knackade lite på dörren. Om zombier fanns där inne skulle dom ha regerat på det. Nu när jag tänker på saken... Jag svängdepå huvudet fram och tillbaka och märkte att ingen, absolut ingen zombie fanns här. Vad i? Borde inte nån i alla fall ha kommit när dom hörde bilen? Inget hände bakom dörren så Adam försökte öppna den. Fast dörren var låst. Så han backade ett steg och sparkade in dörren. Adam fångade snabbt dörren innan den for i golvet. Troligtvis för att det inte skulle låta. Han svepte över rummet med ena armen och sa:

"Damerna först." Jag himlade med ögonen. Sen gick jag in.

"Vi bör kolla igenom rummen. Så att vi undviker överraskningar." sa jag och kollade runt i rummet. Det här måste ha varit vardagsrummet. Det gick en trappa upp till övervåningen och en annan dörr. Det låg ett teve bord up och ner utan ena benet. Tv:en låg på sidan. Saker låg slängda över golvet. May gick mot dörren med baseboll träet i högsta hugg. Jag gick efter henne och det gjorde Adam också. Han hade en pil i bågen och var beredd ifall något skulle hända. Maya öppnade dörren. Men ingenting hände. Ingen hoppade fram och skrämde livet ur oss. Maya gick längre in i rummet och jag och Adam följde efter. Rummet var ett kök. Kylen var öppen och tom, vissa bordslådor var öppna och uttömda. Det fanns också ett nött matbord i hörnet. Greppet om yxan mjuknade en aning. Om zombier hade funnits här hade dom väl redan kommit fram nu. Vi gick ut ur köket och började gå uppför trappan. Jag gick sist, så när jag såg ett sprucket foto på trappsteget tog jag upp det. Det var dammigt och ramen var sönder. Men jag kunde se vad det var. En familj med tre barn och två föräldrar. Dom såg in i kameran och log. Dom såg så lyckliga ut, helt ovetande. I hörnet kunde jag se ett datum. Dagen och månaden var utsuddat men jag kunde se året. 2015. Samma år som sjukdomen började. Dom såg så lyckliga ut. Vad har hänt med dom nu? Döda? Rädda? Ensamma?

"Lis." viskade Maya och nickade uppåt. Jag nickade. Och fortsatte gå. Fast nu med fotot i handen. Det skulle inte behöva ligga på golvet. Dom här människorna förtjänar i alla fall att inte bli glömda.

När vi kom upp såg vi en korridor. Vi delades upp och kollade alla rum. Fyra sovrum. Vi bestämde oss att alla skulle sova i samma rum. Då skulle det vara lättare att hålla vakt mot zombier. Jag la ner fotot på ett bord där.

"Jag kan vakta ett tag. När jag börjar bli trött väcker jag nån av er så att ni kan vakta. Låter det bra?" Maya och Adam nickade. Sen gick vi och hämtade Jacko. Samt alla väskor. Det här kommer gå bra. Vi är några mil ifrån Stockholm nu.  Vi kommer nog vara där... Kanske nästa vecka? Om vi inte träffar på problem vill säga. Och det här med Scars grupp så hade jag tänkt att det är nog bäst om vi går runt dom.  Annars... Ja. Det skulle nog inte sluta så bra. När jag tänkte på det så sneglade på Adam.

Jacko hade snabbt gjort sig hemmastadd. Fast jag kunde inte helt slappna av här. Jag vet inte varför, men det är bara så. Som en känsla av att nån kollar på oss. Jag skakade av mig känslan. Det här är ju lite av en spökstad. Såklart det känns lite obehagligt då. Efter att vi tagit in våra väskor och lagt ut madrasser på golvet somnade Adam och Maya. Jag stannade uppe och skulle vakta. Jag kollade ut ur ett fönster som fanns här. Mörkret gjorde det svårt att se något.

"Lis?" hörde jag Adam viska. Jag kollade på honom.

"Mhmm."

"Hur är det?"

"Jag? Jag mår jättebra. Toppen." ljög jag. Synen av min syster som stirrade på mig med döda ögon. Synen som jag såg varje gång jag stängde mina ögon. Det gjorde inte direkt så att jag mådde bra.

"Är du säker?"

"Nej...  Ja. Jag menar..." Nu satte sig Adam upp. Sen rann allt bara ur mig. Jag kollade ut genom fönstret hela tiden jag pratade.

"En av zombierna vi dödade förr. En av dom var... min syster. Och jag svek henne. Vi båda överlevde sjukdomen. Men ett tag senare blev hon biten. Hon bad mig att döda henne. Hon ville hellre dö, än döda andra. Men..." Nu började en tår rinna. Jag kunde inte hålla emot den. Den kom bara. "... jag kunde inte. Så jag lämnade henne där. Jag lämnade henne till att bli det hon hatar mest." Jag kände Adams blick i ryggen. Han tycker säkert att det var mitt fel. Och det var det ju också.

"Lis. Du gjorde inte något misstag." Nu vände jag mig om och kollade honom in i ögonen.

"Om jag inte gjorde ett misstag. Vad gjorde jag då?"

"Visade att du är mänsklig. Ingenting av det som hände är eller var någonsin ditt fel." sa Adam. Och jag lyssnade. Verkligen lyssnade.

"Ibland händer det saker. Det var inte ditt fel." Jag nickade. Det Adam sa fick mig faktiskt att må bättre. Sedan gjorde jag något jag inte gjort på länge. Jag log ett riktigt leende. Ett leende som faktiskt är för att jag är glad.

 

MAYAS PERSPEKTIV

Efter att några timmars sömn så väckte Lis mig och bad mig hålla vakt ett tag. Helst hade jag bara kastat något på henne, och sen somnat om. Men istället gick jag upp. Och nu stod jag och kollade ut i mörkret.

När jag stod där och tänkte tillbaka på förr så kände jag plötsligt en känsla av att... Ja. Jag vet inte. Som om jag var bevakad. Jag spanade ut i mörkret. Var det en zombie? Eller... något annat? Jag ryckte till när jag såg något röra sig där ute. Vad var det? En zombie? Konstigt nog hoppades jag att det var det. Hellre zombie än... mördare. En zombie är lätt att komma undan, men en människa som jagar en... Sluta tänk på det! Det där ute var ingenting! Bara vinden, intalade jag mig själv. Fast... Det blåser inte. Det är döds stilla ute. Då såg jag det igen. Något som rörde sig i mörkret.

Lis och Adam var verkligen trötta efter igår. Därför ville jag inte väcka dom ifall det inte var något där ute i mörkret. Så det är därför jag smög nerför trappan med baseboll träet i handen. I ett av stegen knarrade det lite. Och jag frös till. Då jag inte hörde nåt från övervåningen så fortsatte jag. Jag tog bort hänglåset som vi hängt där som vi hittat i huset, och kikade ut. Hallå? Massmördare? Inget. Som jag sa. Bara fantasin. Men... Det jag sett. Kunde det vara fantasi? Jag gick ut utanför huset och stängde dörren. Jag ska bara kolla lite. Sen gå in och glömma att det här hände. Jag kollade mig omkring. Träden stod blickstilla, som om dom väntade på något. När jag inte såg något annat än mörker vände jag mig om. Och såg rakt in i en främmande mans ögon.