Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 28

LISS PERSPEKTIV

Efter att jag och Adam väl gått en bit, men Jacko travandes bakom oss, så hittade vi en bil med bensin. Vi tömde den och gick tillbaka till bussen. När vi öppnade bussdörrarna och gick in såg jag Maya och Seth. Och båda var av nån anledning blöta.

"Vad hände med er?" frågar jag förbluffat vilket gör så att dom båda vänder sig emot oss.

"Ehm. Vi hade... Vattenkrig?" mumlade Seth fram. Maya nickade bara och jag höjde ena ögonbrynet.

"Vattenkrig? Toppen. Då måste vi fixa mer vatten snart." svarade jag bara.

Efter att vi kört i några timmar till så hade det blivit mörkt utanför. Den ena av bussens lyktare var sönder, men den andra fungerade. Enligt en karta jag tog med mig ifrån Scars grupp så skulle vi snart vara framme vid en by. Så snart skulle nog vi möta på zombier. Det är så här: Där människor bodde förr finns det zombier. Och eftersom inga människor bor i skogar längre så finns det inga zombier i skogarna. Eller rättare sagt, det finns inte många zombier i skogar.

Jag kollade runt i bussen. Maya och Seth låg och sov, det gjorde Jacko också. Jag och Adam var de enda som var vakna. Jag gick fram till Adam i förarsätet och satte mig bredvid honom. I några minuter satt vi bara tyst där. Det var en bekväm tystnad.

"Börjar inte du bli trött?" frågade jag honom medans jag kollade ut på vägen.

"Nej." svarade han och gäspade.

"Vi kan ju stanna någonstans och vila i några timmar. Jag kan vara uppe och hålla vakt då." föreslog jag och kollade på honom. Han höll fortfarande blicken på vägen.

"Är inte du trött då?" frågade han.

"Nej. Inte särskilt. "svarade jag och vände blicken ut mot vägen igen. Men då kom jag på något som jag tänkt på under några timmar. Jag vände mig emot Adam igen.

"Hur mår du, egentligen?" frågade jag försiktigt. När Adam ryckte till av frågan ångrade jag mig direkt att jag frågat. Jag har aldrig varit bra med känslor. Förr innan sjukdomen då om jag var ledsen log jag ändå. För att då förr när folk frågade hur man mådde svarade man alltid "Bra." även fast man mådde som shit.

Men Adam har varit lite frånvarande ända sen vi lämnade Scars grupp. Nästan som om han tänkte på något.

"Minns du när jag berättade om varför jag inte... gillade Scars grupp?" frågade Adam. Förr när vi kom till Scars grupp så berättade Adam att han inte gillade dom för att nån i den gruppen hade... dödat en av hans vänner. Han som dog hette Marcus.

"Jo..." svarade jag dröjande. Jag vet helt enkelt inte vad jag ska säga. Ingenting jag säger skulle ändå få tillbaka Marcus.

"Marcus lever." sa Adam kort. Han höll fortfarande blicken på vägen. Vänta vad sa han?

"Va? Lever han? Men... det är väl bra! Så varför är du så nere?" Det tog nån minut innan Adam svarade.

"För att han inte kommer ihåg någonting förutom vem han är. Dom i Scars grupp räddade honom efter ett bråk. Och jag... hatade dom för ingenting." Efter att han sagt det där är det jag som är tyst i ett tag.

"Det där blev ju komplicerat. Men... Varför berättade du aldrig något för oss andra?" frågade jag. Nu sneglade Adam på mig.

"Jag vet inte. Kanske... för att jag inte ville bekymra er med det." Innan jag hinner svara honom så bromsade plötsligt Adam bussen. Jag var tvungen att hålla i mig i sätet för att inte flyga framåt. Och bakåt i bussen kunde jag höra att Maya och Seth vaknade av den plötsliga bromsningen.

"Adam! Vad gör du?!" utbrister jag och kollar på honom. Han verkade också en aning chockad. Men varför...?

"Kolla ut. Ser det inte ut som om det är någon på vägen?" frågade han och nu när bussen hade stannat så släppte han ratten och pekade ut genom fönstret. Jag kollade ut. Och... Adam har rätt. Långt fram på vägen ser det ut som om nån... ligger mitt i vägen! Utan att jag märkt det så hade Seth och Maya kommit fram bakom oss.

"Hörni, har ni aldrig hört om att bromsa försiktigt?" frågade Seth men han tystnade direkt när han såg vad vi kollade på.

"Är... Det där en människa?"

************************************************

Egentligen har jag inget jätteviktigt att skriva här... så... YOLO.

Men i alla fall, tack så jättemycket! Min bok har fått ÖVER 3.000 läsningar! Asså, jag dog nyss bara så att ni vet. Tack så jättemycket! Mitt mål när jag började på den här boken var att få 500 läsningar. Om nån hade sagt då att min bok skulle få över 3.000 läsningar skulle jag bara svara:

"Okej. Vad har du tagit?"

Men återigen, TACK!