Zombie apocalypse... *PAUSAD*

Kapitel 5

Det första jag uppfattade var röster. Bekymrade röster. Allt var mörkt. Jag ville öppna ögonen men jag kunde inte. Det var som om en osynlig kraft höll ner dem. Vad hände? Var är Jacko? Vänta lite... Är jag död? Men jag vill inte vara död.

"... hon borde vakna vilken dag som helst nu. Hon fick bara en lätt hjärnskakning. Tur att hon inte körde så fort." hörde jag en äldre röst säga. Jag skulle gissa på en vuxen tjej.

"Hon... Har inga bitmärken, va?" hörde jag en yngre tjej säga med en ton av oro i rösten. Nu ville jag verkligen öppna ögonlocken och se vilka det var som pratade en massa strunt. Kan dom inte säga nåt om Jacko?

"Nej. Inga. Antagligen har den här tjejen tur eller så vet hon hur man tar hand om sig själv. Men Maya, du får inte gå in hit utan mig, okej? Vi har ingen aning om vem hon är. Den här tjejen kanske är galen." Va? Vem kallar den där haggan galen? Maya fnös.

"Hon räddade Fred och Lisa för några dagar sen. Jag tror inte hon är galen. Bara ensam." Har jag räddat några? Hm. Tydligen är jag en hjälte. Hipp hipp hurra.

"Visst. Du har säkert rätt, Maya. Men vi måste vara försiktiga. Hon kanske är en kannibal." Jag öppnade ögonen långsamt. Allt var suddigt i några sekunder innan synen blev bättre. Jag låg på en madrass och framför mig var två människor. En tjej med ett vackert brunt hår i hästsvans som gick ända ner till midjan. Jag tror att det var hon som var Maya. Hon kanske var runt 14-15 åldern. Maya hade en ryggsäck på ryggen och enkla kläder. Hon är rätt så kort, kort sagt ser hon ungefär hon som en docka. Men det är något i hennes blick som är rena motsatsen till en docka. I hennes ögon kunde jag se något speciellt. Nånting starkt.

"Jag gillar inte människokött. Det smakar som gammal kyckling." sa jag sarkastiskt med hes röst. Tjejerna framför mig hade inte lagt märke till att jag hade vaknat. Men när jag hade pratat hoppade båda två till. När jag såg deras panikslagna blickar ändrade jag mig snabbt.

"Jag är inte en kannibal!" Jag höll upp händerna. Sedan suckade jag. "Har ingen av er nån humor?" Haggan som kallade mig galen kollade på mig med en irriterad blick.

"God morgon. Vad är ditt namn?"

"Lis. Var är Jacko?" sa jag snabbt och kollade mig omkring. Madrassen jag låg på var i ett rum med gråa dystra tapeter. Det var några få fönster som släppte in ett ljus. Det var också några andra madrasser runt omkring mig. Men jag var den enda som låg på en av dom. Var är Jacko?

"Hacko? Vem är Hacko? Menar du hunden?" svarade Maya och kollade på mig.

"Jacko. Och ja, han är min vän. Så var är han?" sa jag och försökte resa mig. När jag försökte göra det värkte huvudet något (kolla bort barn) för jävligt mycket. På riktigt, det känns som om någon slog mig i huvudet med en stekpanna. Vänta lite, vars är min yxa?

"Han haltade när han kom till mig så..."

"VA!? Varför haltar Jacko? VARS ÄR HAN?" nästan vrålade jag när jag hörde att Jacko var skadad. Om han... "går bort" är det mitt fel. Jag... Har ingen aning om vad som hänt. Vad hände?! Men vad som än hände vet jag att det var mitt fel på något sätt. Jag måste se Jacko. Jag ställde mig snabbt och svor högljutt pågrund av den bankande känslan i huvudet. Den äldre kvinnan försökte stoppa mig.

"Du kan inte gå än! Du har..." Jag höjde ett finger i luften för att tystna henne.

"Du, lyssna. Jag skiter fullständigt i vad du tänker säga. Jag ska se Jacko." sedan gick jag ut ur rummet. Eller nu när jag gick ut såg jag att det var en stuga. Alltså en campning. Det var flera mindre stugor och en större. Det fanns några gungor lite längre bort och en liten sjö. Hela området var omringat av skog. Dom hade byggt ett eget staket runt omkring och på en gräsmatta fanns det vuxna och yngre som tränade med olika vapen och måltavlor. Barn lekte längre bort och såg faktiskt glada ut.

"Din hund Hack... Jag menar Jacko är där borta." hörde jag Maya säga bredvid mig. Hon måste ha följt mig ut. Maya pekade bort mot kanten av sjön och där satt Jacko och kollade ut över sjön. Genast förde jag fingrarna mot munnen och visslade. Jacko vände genast på huvudet. När han såg mig kom han farande som en fluffig kanonkula. Jag log. När Jacko var framme vid mig stannade han inte upp. Nej utan den lustigkorren tog ett stort hopp i luften och landade på mig så att vi båda föll till marken. Ah. Jag bara älskar den här hunden. Jag ignorerade huvudvärken och började genast klappa och klia Jacko.

"Nämen har du saknat mig! Hej Jacko!" Han gick av mig och rullade på rygg. Alla kan se vad han ville. Jag kliade honom på magen. Han är värsta kelmonstret. Vad skulle jag göra utan honom? Maya log. Jag kollade upp mot henne.

"Så... Vad hände? Vad gör jag här? Och Jacko haltar ju inte?" Maya satte sig ner på gräset.

"Jo, jag och några andra var ute och jagade kött till dom yngre. Då kom Jacko fram till mig med ett haltande ben. Och han lät mig inte gå. Han gnydde, han skällde och bet tag i mina kläder och försökte dra iväg mig. Jag antog att han ville visa något så jag följde efter honom. Då hittade jag dig. Du låg i en bil som hade kraschat mot en björk. Jag ropade till dem andra och vi tog hem dig. Fred och Lisa såg när vi kom med dig och berättade att du hade räddat dom från några zombier för några dagar sen. Minns du dom? Dom är tvillingar. Vi valde att lita på dig och tog hand om ditt sår och Jacko. Han kunde sitta vid din madrass i timmar innan han gick ut ibland." När jag hörde det sista kollade jag snabbt mot Jacko som hade sitt huvudet i mitt knä.

"Och nu så vaknade du." fortsatte Maya. Jag nickade. Så det var det som hände.

"Vet du var mina saker är?" Maya pekade mot den största stuga häromkring.

"Det borde vara där." svarade hon. Jag reste mig och gick till den största stugan. Jacko följde efter med en viftande svans. Maya reste sig och följde efter. Efter att jag tagit mina saker hade jag tänkt och dra. Visst, dom hjälpte mig förut men jag undviker gärna människor. Det blir bara fler som jag måste oroa mig för. 

Jag gick in i den största stugan där Maya hade sagt att mina grejer var. Maya hade varit tvungen och gå iväg till sin lillasyster. Stugan jag kom in i var gjort av trä och hade en stor matta över hela golvet. På väggarna hängde det olika tavlor på björnar och älgar. Det fanns en läskautomat också, fast den var av och var tom. Det fanns en korridor som jag såg ledde till en matsal. I rummet jag var i nu fanns det en reception. Jag antar att det var här man skulle boka en stuga över semestern. På receptionen låg några gamla reklamblad och en klocka man slår i för att kalla på dom som jobbar här. Eftersom jag inte såg någon här eller mina grejer så smällde jag till klockan. Direkt efter så hörde jag någonting som slog till i marken. Sen någon som svor till. Han måste ha tappat någonting. Ut ur ett av rummen kom en kille ut med lådor i famnen. Han såg ut att vara i min ålder. Hans hår är mörkt, svart och rufsigt. Han hade några fräknar och var även längre än mig. Han kollade på mig och ställde ifrån sig lådorna på en receptions bänken.

"Hej. Hur mår du?" frågade han och öppnade en av sina lådor.

"Ehm. Bra, antar jag. Vet du var mina grejer är?" Han tog fram burkar med vatten ur lådan han hade öppnat.

"Menar du din väska?"

"Ja. Och min yxa."

"Jo. Vänta lite." sa han och gick in in rummet som jag antar är deras förvarings rum. "Så, varför körde du av vägen?" frågade han ifrån deras förvarings rum. Vad har han med det att göra?

"Jultomten stod i vägen. Och eftersom jag ville ha julklappar till jul valde jag att inte köra in i han." svarade jag sarkastiskt när killen kom ut ur rummet. Han höll i min ryggsäck och yxa. Han log.

"Visst. Du behöver inte berätta om du inte vill. Men vill du berätta vad du heter i alla fall?" Han räckte över yxan och ryggsäcken till mig. Jag tog emot dom innan jag svarade på hans fråga.

"Jag heter Lis. Och du?"

"Adam. Mitt namn är Adam."