I love you

Kap.45

*eriks perspektiv*
Jag sitter ner vid köket, och dricker mitt kaffe. Katrine och Theo hade åkt för kanske tio minuter sen, så det är väldigt tyst. Jag är ju ganska van vid att Theo springer med sina lekbilar, eller Katrine när hon pratat med någon kompis eller bara att teven är på. Allt är avstängt och allt är lugnt. Det ända jag hör är när jag bönder blad på tidningen eller kanske sörplar med kaffet.

Helt plötsligt hör jag sirener utifrån vägen.
Jag kollar ut och ser att den svänger in på våran väg.
(Knackar på dörren)
-Öppna, det är polisen.
Jag får lite smått panik men öppnar.
-Är det något fel? Har det hänt något.
-Kan vi få komma in? Frågar mannen och pekar på hans kamrat bredvid.
-Javisst.
Jag leder dom till köket och så sätter vi oss.
-nå, vad gäller det?
-Jag har några frågor till dig, säger (vi kallar han person).
-Okej.
-Nå, är din fru Katrine Joansson?
-Ja, har det hänt något.
-Jag är så ledsen, men din fru har vart med om en olycka. Hon är påväg till sjukhus nu, även eran son.
Jag sitter helt chockad. Bara kollar rakt fram och får inte fram ord.
-Du får följa med mig här. Vi kan åka med dig till sjukhuset.
Jag bara nickar och följer med männen.

Vi åker, och jag säger inget på hela resan, och när vi kommer fram så springer jag in, och springer fram till receptionen ch skriker på dom.
-Var är min fru? Och var är min son?
-Är du Erik Joansson.
-Jaaa, visa mig min fru och mitt barn.
Sköterskan ser polisen och fattar att jag menar Allvar .
Jag blir ledd till ett rum, och där sitter en annan polis och pratar med Theo.
-Gubben, skriker jag och kramar om honom.
-Pappa, mamma är inne på operapon. Dom ska kolla till barnet.
-Hur är det med dig gubben, har du ont någonstans.
-Ja, i foten, ryggen nacken och huvet. Jag har bandage på foten och min arm är bruten.
Jag bara kollar på honom och börjar gråta.
Theo klappar mig och upprepar orden "det kommer bli bra pappa".
Plötsligt kommer en doktor in och klappar mig på ryggen.
-Hej, jag är doktor Henriksson. Jag opererade precis eran fru och det gick smärtfritt.
-Men vårt barn? Hur går det med vårt barn.
-Det går bra med barnet med. Men det kan hända att vi måste få göra kejsarsnitt. Men det är bara i nödfall.
Vi sitter och snackar ett tag, och Katrines säng rullar in.
Hon är så vacker, varje gång jag kollar på henne så blir jag som nykär.

Jag och Theo går nertill cafeterian, eftersom vi inte ätit på flera timmar.
-Kan jag få en noger? Jag vill ha glass, det är ju min födelsedag.
-Okej, men du måste äta en fralla också.
Jag beställer och sedan går vi tillbaka.
Vi äter upp på Katrines rum, och helt plötsligt hör vi ett ljud.
-Ahj. Ahj.
Jag kollar åt Katrines håll, och jag ser att hon börjar öppna ögonen.
-Älsklingen, jag är här. Theo med. Vi är här, ta det lugnt.
-Var är jag, vad har hänt? Frågar Katrine
-Du var med om en olycka, din bil krockade när du skulle åka med Theodor till dagis, men du har opererats och det lyckades.
-Barnet då?? Vad hände med barnet.
-Det är lugnt. Ta det lugnt. Barnet klarar sig.
Jag förklarar allt för Katrine, och hon blev först skrämd, men sedan lugnade hon ber sig.

Jag stannade över natten, men Katrine fick stanna kvar i ca en vecka.

Jag gick på visningen av lägenheten, och filmade allt och visade Katrine sen.
-Jag älskar den, älskar älskar älskar den.
-Ska vi ta den?
-Ja, Erik vi tar den.
Jag kysste henne sedan så somnade hon.