I love you

kap.47

*Theodors perspektiv*

Pappa och mamma åkte iväg, och jag  var ensam hemma.

Pappa hade sagt att Elisa och Antonia, skulle komma och passa mig.

Jag satte mig i soffan och började gråta, men helt plötlisgt hörde jag någon låsa upp dörren.

-Theodor, är du där.
-Elisa, är i soffan.
Hon kom inspringande till mig, kramade om mig och viskade
-Va inte ledsen, mamma kommer bli bra.
-Mamma sa att hon mådde illa, sen så åkte dom iväg. Vad händer?
-Mamma är på sjukhus, men jag vet inte varför. Det går bra. Kom, vi lagar någon mat. Vill ni hjälpa mig?
Elisa kollar på mig och Antonia, och vi går ut till köket. 

Antonia tog fram mjölken, och sedan äggen. Jag satt bara och var orolig över mamma. 

Men jag måste va glad, måste va en stor pojke, min mamma måste jag kämpa för. 

Jag vill bara att hon ska va här och krama mig, trösta mig, och säga att allt kommer bli bra,som hon alltid säger. 

Vi åt, och sedan spelade jag och Antonia spel på teven, som vi alltid gör och jag blev faktiskt lite gladare och tänkte inte jättemycket på mamma. Det tog någon timma, och det började bli kväll. 

*Ringer på telefonen*

-Hej det är Elisa, hos Katrine och Erik, kan jag lämna ett medelande?

-Hej Elisa, det är Erik , det är angående Katrine, ni borde nog *snyft* komma hit. 

Jag såg på elisa att hon blev lite stel i ansiktet, och plötsligt bara slängde hon på telefonen och sa att vi skulle ta på oss och hoppa in i bilen. 

-Elisa, vad har hänt?

-Pappa sa att vi ska till sjukhuset. Så nu åker vi dit. 

Jag blev först glad att vi skulle träffa mamma, pappa och så men sedan blev jag nästan precis ledsen igen. 

-Erik, jag måste prata med dig, o det skulle hända något nu, så får du inte få panik, jag vet att det är svårt men det är bra om du inte får panik, men jag finns här för dig, det finns folk du kan prata med så du ska veta att du inte är ensam, inte är ensam. 

Vi gick in, satte oss i väntrummet och pappa kom in och kramade mig. 

-Varför är du ledsen pappa? Har det hänt något? Hur är mamma?

Pappa tog mig i handen, bar upp mig i famnen, och så gick vi in till ett rum, och där låg mamma, med massa sladdar inkopplade från henne till massa maskiner, och de pep till hela tiden. 

-Hej mamma, vakna mamma....

-Theo, inte så, jag måste förklara en sak för dig, sa en doktor som kom fram till mig. 

-Det är så att du har blivit storebror, till en liten tjej, du har en lillasyster. Men, din mamma. Det blev lite svårt när din lillasyster föddes, så din mamma är hjärndöd. 

-Är mamma död? frågade jag och började storgråta. 

-Nej, men du ser den maskinen där, som låter. 

Jag nickar och kollar. 

-Den gör så att din mammas hjärta slår, så hon fortsätter leva. 

Jag gick fram till mamma, klappade på hennes huvud, som hon brukar göra på mig när jag låtsasover och sedan så pussar jag henne på huvudet, som hon alltid gör. 

pappa bär mig til hans knä, och då hör jag ett pip komma från apparaten som hjälper mammas hjärta, och lla bara knuffade ut mig ur rummet, och pappa följde med mig ut.