I love you

Kap 51.

*Theos perspektiv*
-Men Theo då?
-Ja mamma, mig?
-Ledsen, men jag kommer inte ihåg dig. Förlåt jag försöker verkligen.
Jag ser på mamma, och hon kollar på mig, men inte med sina snälla mamma ögon, hennes ögon har förvandlats till monster ögon.
Jag springer iväg, till cafeterian. Jag ser mitt gäng sitta där och dricker juice.
-Hej hörni (en kompis skickar över en juice till mig).
Alla hälsar och kollar undrande på mig.
-Min mamma kommer inte ihåg mig, hon kommer ihåg min syster, som föddes DETTA ÅRET. Men jag, fem år, neej mej kommer man inte ihåg. Har vi ingen is här eller?
Jag sitter och pratar med mitt gäng, när jah ser att fyra stycken sjuksköterskor springer till mammas rum, och jag kollar dit.
-Jag måste gå hörni, hejdå.
Jag stamplar iväg till rummet, och ännu en gång har min mamma fått hjärtstillestånd. Jag börjar bli van, men det är fortfarande lite hemskt.
-Theo, kom här.
Jag sätter mig i min pappas famn, och jag har nog somnat där, för att jag vaknar i min pappas famn inte i rummet.
-Hur går det gubben?
-Va? Pappa jag e hungrig, kan vi ta o köpa något?
-Theo, vi måste prata.
Jag kollar lite på pappa, och ser att han har gråtit.
-Pappa, vad har hänt?
-Det är mamma... Hon är inte.. Eh hur ska jag säga.. här längre.
-Men kom, vi går och hämtar henne.
-Nej Theo, mamma, hon är död.
Jag stannar för en sekund, kollar på pappa, ser att hans tårar börjar falla.
-Men väck henne då, snälla pappa. Doktorn har ju en maskin, väck henne. Snälla pappa.
-Nej Theo, jag är grymt ledsen. Kom här.
Han kramar mig, och jag bara skriker, gråter och ännu en gång skriker.
Vi går förbi ett rum, där allt är ljust och klart. I sängen finns mamma, hon har en nalle bredvid henne, massa blommor och ett foto på mig och Astrid.
-Pappa, vad ska vi göra?